Utskriftsvänligare form
(pdf)

Från valrörelsen
Det kommer in allsköns information om olika aktiviteter i valrörelsen både till Veckobladet och redaktörerna som väljare. Mycket är sig likt, alla har sina valstugor öppna och appellmötena står som spön i backen liksom de olika debatterna. Det är lätt att drunkna i utbudet så därför vill VB speciellt uppmärksamma en av alla dessa aktiviteter.
   Måndagen den 11 anordnar de Hemlösas förening en debatt i Stadshallen kl 18. Med tanke på de många och tvivelaktiga turer som Lund har haft för sig gentemot de hemlösa under tidigare år kan det nog vara bra med många vittnen om det nu skulle utfärdas några vallöften där. Att de Hemlösa skall stödjas på så många sätt som möjligt har tyvärr inte alltid varit en självklarhet.

Ulf Nymark
Öppet brev till
s-kommunalrådet Margareta Dovsjö
och mp- kommunalrådet Rolf Englesson
Färdtjänsten:
Privatisering modell (v) eller ökad demokratisk styrning?
Under förra mandatperioden, då borgarna var i majoritet beslutade de om ett "kundvalssystem" inom hemtjänsten. Det gick ut på att den hemtjänstberättigade skulle få välja vilket företag som skulle få utföra tjänsten. Med andra ord skulle hemtjänsten privatiseras och dras undan demokratisk kontroll. Den hemtjänstberättigade skulle vara utlämnad åt marknadens, dvs de vinstdrivande företagens, prioriteringar och godtycke.
   Det här systemet, som aldrig riktigt hann komma i bruk, kritiserades hårt av den dåvarande rödgröna oppositionen. Kraftigaste kritiken levererade nog vänsterpartiet. Det rödgröna motståndet var befogat: det var naturligtvis synd och skam att sälja ut hemtjänsten på det sättet. Systemet blev ingen succé, och de rödgröna skrotade det efter valet 2002.
   Till borgarnas oförställda förtjusning föreslår nu (v) ett "kundvalssystem" inom färdtjänsten. (V):s kundvalssystem är en blåkopia av borgarnas kundvalssystem inom hemtjänsten. När en person blivit beviljad färdtjänst vill (v) att hon/han ska ge sig ut på taximarknaden för att välja det företag som ska utföra transporten. Den demokratiska styrningen av färdtjänsten ska ersättas av marknadens krafter. Och vilken marknad sen! Svartkörningar, svart arbetskraft, bulvaner som ägare, fiffel, konkurser och ideliga ägarbyten och sammanslagningar av företag.
   Eftersom taxibranschen sedan länge är avreglerad är prissättningen fri. Som resenär måste man, för att inte bli uppskörtad, förhandla fram priset innan resan börjar. Färdtjänstresenären ska alltså, i (v):s modell, förhandla priset för resan. Såvida v inte tänkt sig att kommunen rakt av ska betala det belopp som taxibolagen mer eller mindre godtyckligt vill att kommunen ska betala för resan?
   (V) hävdar också att en poäng med deras kundvalssystem är att beställningscentralen slopas. Men nog måste väl ändå resor beställas via taxis växel, dvs en beställningscentral, såvida (v) inte menar att alla färdtjänstresenärer ska gå ut på gatan och haffa en taxi eller enbart anlita taxiföretagare som inte är anslutna till en beställningscentral?
   Rimligtvis måste vänsterpartiet nu också släppa motståndet mot "kundvalssystemet" inom hemtjänsten och ansluta sig till borgarnas förslag om att ett sådant införs. Vad som är bra inom färdtjänst kan ju inte vara dåligt inom hemtjänst!?
Läs mer »

Kan man lita på IT-säkerheten?
Låt mig börja med att omedelbart besvara rubrikens fråga med ett kraftfullt: Nej! Vad man har i sin dator, vad man skickar som brev, vad man pratar om i mobiltelefonen är alltid öppet för tillräckligt intresserade och resursstarka personer och institutioner.
   Det gäller i och för sig också vad man har på papper, men där finns det fler hinder. Det ska rätt mycket till innan någon bryter sig in i ens skrivbordslådor. Grundregeln är att man ska inte ha några tunga hemligheter i digital form. Mindre hemligheter kan man möjligen ha, men ju viktigare de är desto mer tid och arbete ska det kosta att plocka ut dem. Det är som kryptering i militära sammanhang: enklare maskinchiffer duger för sånt som snabbt blir föråldrat, men viktigare grejer kräver engångsnycklar. Inte ens då är det riktigt säkert: se på Sovjets Venonatrafik under kriget som till stora delar kunde dekrypteras av amerikanska NSA. Det räckte att några koder användes två gånger av brist på blanketter för att de skulle falla ut. NSA har av tjogtal av satelliter och tunnland av datorer och har t.ex. tvingat mobiltelefontillverkarna att ha låg krypteringsgrad.
   Men vad finns det då för oss som bara har lite småhemligheter, ska vi sluta använda datorer? Ja, bli i varje fall inte paranoid, då är det bättre att bjuda på sig själv. Det aktuella folkpartistiska snokandet i den socialdemokratiska partidatabasen är ännu ouppklarat, men något kan man kanske ändå säga.

Små lappar och fickkalendrar
Det vanliga är ju att man har skyddad åtkomst genom användarnamn och lösenord. Men alla vet hur jobbigt det är med alla dessa pin-koder och lösenord, som vi dessutom bör byta ofta. Inte sällan skrivs de ner, de ligger antecknade på små lappar i skrivbordslådor och under skrivbordsunderlägg där de är lätt åtkomliga. Finns de i fickalmanackan så glömmer man den någonstans och då är den åtkomlig. Inte sällan finns det listor med användarnamn som sitter i en pärm eller framgår ur epost och då är det så mycket lättare att plocka ut den som har samma eller ett barns eller ett husdjurs namn. Vi är inte så uppfinningsrika. Vi är också lite slarviga och skriver av misstag lösenordet på användarnamnets plats och då är det lätt att plocka upp. Har man dessutom ett bredbandsmodem med ett radionätverk är det inte alltför svårt att sitta i en bil utanför och plocka upp åtminstone användarnamnen. Men min tro är ändå att det är vanligare med mer osofistikerade former där folk tittar bakom ryggen på den som loggar in.
   Finns det någon enkel lösning? En variant som förekommer hos banker är små elektroniska dosor som förser en med identifikation och engångslösen. Men det är opraktiskt om man ska röra sig friare. En lösning som jag har hört om men aldrig sett är att varje gång någon loggar in på ens konto så sänds det ett litet sms-meddelande till ens mobiltelefon och då vet man ju. Inte så dumt verkar det.
   Det är är och förblir brottsligt att bryta sig in hos andra människor, men när det sker virtuellt är nog samvetet rymligare, i varje fall hos översmarta folkpartister.
Lucifer

V-Trelleborg markerar
När Skåne styckades upp på fyra riksdagsvalkretsar hamnade Lund i Skåne län södra, tillsammans med en rad kommuner där vänsterpartiet historiskt har varit svag. Detta har ändrats en smula och partiet finns numera representerade i de flesta kommunerna i landskapets sydvästra hörn.
   Men de flesta av vänsterns partiföreningar i riksdagskretsen är svaga eller har en enbart formell existens. Det största undataget är Lund. Därnäst kommer Trelleborg. Trelleborg är inte bara valkretsens näst största kommun utan har också vänsterpartiets näst största partiförening. Därtill en stabil sådan vilket bland annat visas av dess goda förstamajfirande år efter år.
   Vänsterpartiets valsedel i Skåne län södra, som toppas av Marta Santander från Lund, upptar 26 namn. Lund är relativt väl representerat med åtta namn. Burlöv har fyra namn, Kävlinge och Vellinge (där partiet knappast finns i realiteten) har tre, Skurup två. Trelleborg har ett namn (Lars-Eric Brandt) och han kommer först på sextonde plats.
Orsaken? Rimligen ingen annan än att partiföreningen i Trelleborg stödde Karin Svensson Smith i valet 2002 och fortfarande förhåller sej kritisk till den linje som dominerar distriktsledningen. Detta är ett bland många exempel på de symboliska markeringar som denna ledning ägnar sej åt.
   Men Trelleborg markerar tillbaka. I det hushållsutskick som spritts i kommunen, och som plockats samman av de lokala partiaktivisterna, finns kommunala valsedlar med men inga från riksdagen eller regionen, där Trelleborg också är förfördelat.
Gr

Erik Kågström
Är dollarn USA:s akilleshäl?
I maj 1973 var familjen Wallenberg värd vid ett sekretessomgärdat möte i Saltsjöbaden. Deltagare var 85 personer som representerade den globala finansiella eliten - den s k Bilderbergruppen. Daganteckningar från detta möte har sedan kommit fram och utifrån dessa har författaren F. William Engdahl (1) konstruerat ett konspirationsförlopp som trots att det verkar fantastiskt ändå inte verkar helt osannolikt.
   Bakgrunden och orsaken till mötet var att de stora oljebolagen hade hamnat i ekonomiska svårigheter p g a kostnadskrävande investeringar i Nordsjön och i Prudhoe Bay utanför Alaska och att dollarns värde hade sjunkit. Ett ökat oljepris skulle kunna avhjälpa dessa oönskade förhållanden. En amerikansk deltagare i mötet, Walter Levy, presenterade ett scenario som bl a innehöll en önskvärd ökning av oljepriset med 400%.
   Fem månader senare utbröt oktoberkriget (Yom Kippur). Engdahl antar att Henry Kissinger mer eller mindre framprovocerade detta krig genom att ge parterna - Israel respektive Syrien och Egypten - missledande informationer om motparternas intentioner och styrka. Efter kriget kom oljeembargot. Kungahuset i Saudiarabien och shahen i Iran skulle i förhand inte ha varit svåra att övertyga om värdet av att höja oljepriserna med just 400%. De överskott i oljehandeln som inte kunde användas till egen konsumtion eller investeringar i de oljeexporterande länderna placerades enligt överenskommelse i de amerikanska och engelska centralbankerna Federal Reserve och Bank of England.

Höjda oljepriser gav depression
Resultatet av de höjda oljepriserna blev visserligen (tråkigt nog) en långvarig depression i världsekonomin men oljebolagens vinster ökade och dollarns värde stärktes för all framtid (?) genom att den blev världens "reservvaluta" - den valuta som oljan handlas i och den valuta som ingår i nationalstaternas valutareserver (f n till omkring 70%).
   CIA hade redan sedan flera år utbildat experter som nu kom väl till pass när det gällde att på ett patriotiskt sätt utnyttja de ökade dollarflödena (2). En stor del av de överskottsdollar som strömmade in till de amerikanska och engelska centralbankerna kom att användas till lån till utvecklingsländer. CIA:s experter - "economic hit men, EHM" - hade som uppgift att göra en prognos för den ekonomiska utvecklingen i ett utvecklingsland och utifrån denna prognos ge förslag till investeringar i infrastrukturella anläggningar. Dessa förslag låg sedan till grund för de lån som skulle beviljas - ofta genom Världsbanken. En EHM skulle se till att prognosen för BNP-utvecklingen i det berörda landet blev mycket optimistisk. Det skulle medföra att lånen blev så stora att landet i fråga inte skulle ha en chans att inom överskådlig tid betala tillbaka dem och därmed komma i ett beroendeförhållande till USA. Detta kunde sedan utnyttjas vid omröstningar i FN eller förhindra att länderna anknöt sig till Sovjetblocket. Om en statschef visade sig vara motsträvig fanns bakom EHM en annan specialist som såg till att statschefen fick en plötslig våldsam död. Exempel på dessa "jackals" effektiva verksamhet blev bl a presidenterna Jaime Roldós i Ecuador och Omar Torrijos i Panama som båda omkom i flygolyckor p g a sabotage sedan de varit "motsträviga" (2).
   Henry Kissinger kallade det nya och ur USA:s synpunkt mycket fördelaktiga ekonomiska systemet för "recirculation of petrodollar".
Läs mer »

Jörgen L.
Polerat lokalblad som inte gitter gräva själv?
Det är ju valtider och Sydsvenskan förser oss beredvilligt med politikertal i egen sak, inklusive helsides idolporträtt att klistra upp på väggen hemma. Man undrar över tidningens förmåga förse oss med lite mer avancerade artikelkoncept än att ringa upp och be om en intervju med redan välexponerade som avlönade av både parti och samhälle har till m.e.m. heltidssyssla, att bearbeta oss medborgare - t.ex. genom pressen. Hur vore det är gräva själv lite och bända i sprickor synliga väl för allom? I frågor som är de egentligt vitala? Men kan ligga något bortom standard reporterhorisonten.
   Lennart Prytz blev alltså intervjuad och journalisten var inte direkt snäll, måste man säga. Men för min del hade jag mycket hellre sett Gunnar Jönsson grillad - en långt mindre samvetsöm människa. Som med småsovjetisk framtoning och i brutal effektivitet försett staden med bl.a. statarkaserner för våra (väl många) studenter.
Läs mer »

Vi är många som har sett med sorg och olust hur Lunds odogmatiska och konstruktiva vänsterparti på några år förändrades till en inåtvänd och splittrad organisation. Inte minst for Veckobladet illa: tidningen var självständig och egensinnig i förhållande till den nya partiledningen i Lund och då opererade man bort denna kanal till allmänvänstern och media. Oviljan att se att också vänsterpartiet måste vara en koalition av olika åsiktsriktningar ledde till att många medlemmar lämnade partiorganisationen i Lund. Men jag ser det inträffade inte som uttryck för ondska utan för politisk oskicklighet.
   Demokratisk Vänsters (DV) inträde på scenen är fullt förståelig: man vill starta ett nytt rent vänsterparti som inte ska behöva dras med det gamlas arv. Det är en vacker tanke, men den kommer naturligtvis inte att fungera som skydd mot det klassiska vänsterhatet. DV:arna kan väl få några inledande applåder, men skulle partiet bli stort kommer det säkert att få höra att det är samma gamla kommunister.
   DV:s avsikt är såvitt jag förstår att efterträda och ersätta vänsterpartiet nationellt. Men det ställer bara upp kommunalt. I dess ledning står några gamla erfarna och erkänt skickliga kommunalpolitiker. Tänker de föra en annan kommunalpolitik än de som v-företrädare gjort tidigare? Nej, även om Ulf Nymark gör försök att tala om att V fört en lokal överbudspolitik. När det inte för så långt drar han till med ideologin:"V hämtar i mångt och mycket sin inspiration från den tid då partiet obrottsligt slöt upp bakom sovjetkommunismen". Jaså, på vad sätt har det visat sig i V Lunds kommunalpolitik? I bostadsfrågor, i trafikpolitik?
   Jag saknar inte sympati för DV:s uppgörelse med nykommunisterna, men varför då syssla med en kommunalpolitik som man i allt

väsentligt ställer upp på. Jag kan se
poängen med några friska namn på DV:s lista men i huvudsak håller jag med Mats Olsson: DV behövs inte lokalt. Kan det locka nya röster till den rödgröna koalitionen? Det är svårt att tro.
   Henrik Smith skriver i Sydsvenskan under rubriken "Vänsterpartiets förfall" och går så hårt fram att jag uppfattar det som ett avsked ( "Efter 25 års arbete för vänsterpartiet och dess ungdomsförbund ser jag det inte längre som produktivt att arbeta för att skapa en frihetlig vänster inom ramen för denna organisation"). Jo, valet är fritt. Jag har inga detaljer, men Henrik Smith har nog inte arbetat för en frihetlig vänster i fulla 25 år. Jag minns honom liksom så många andra som nu tar stora ord i sin mun som ganska ortodoxa partimedlemmar, inte helt olik de som nu har makten i V Lund. Jag vill mena att avståndstagandet från vänsterpartiet för många handlar om en uppgörelse med egna ungdomliga politiska ställningstaganden. Det är helt OK, men det känns inte relevant för mig.
   Henrik Smith verkställer en avrättning av V Skånes politik och till stora delar kan jag instämma. Och inte heller jag tror att det kommer att gå så bra i valet. Men i hans formulering ser jag nästan en förhoppning om att det ska gå illa ("En stor valförlust kan leda till en intern omprövning"). Den synen delar inte jag.
   Min hållning är traditionell och osofistikerad. Jag tycker att vänsterpartiet har många brister, vad gäller dess politik kommunalt, regionalt och nationellt. Men utan ett någorlunda starkt vänsterparti är risken att socialdemokraterna går ytterligare åt höger. Ingen med hjärtat till vänster är betjänt av ett försvagat vänsterparti. Jag har nog mer tålamod och tänker lägga min röst på detta vänsterparti.
Sten Henriksson