Utskriftsvänligare form
(pdf)

Hej,
såg att Veckobladet i näst sista numret försökte göra en poäng av att jag skulle vara från Malmö. Jag studerar, bor, lever, verkar och har
mitt politiska hjärta i Lund sedan 1999 och inget annat.
Kamratligen,
Katja Olofsson
Valombudsman för vänsterpartiet Lund i valrörelsen 2006

Katja Olofsson
förekom mej. Jag hade själv kommit underfund med att min uppgift att hon bodde i Malmö var fel och tänkte skriva ett beriktigande. Jag beklagar mitt misstag samtidigt som jag upprepar den uppskattning som jag tidigare i VB har uttryckt över hennes rapport om möjligheterna till social utjämningspolitik i kommunerna.
Mina reservationer mot Robert Nilsson kvarstår oförändrade.
Gunnar Sandin

Mats Olsson
Billigt, Ulf
Det tycks inte vara speciellt lätt för det nystartade Demokratisk vänster (DV) att skapa en egen plattform i lundapolitiken. Att detta problem skulle uppstå anade jag redan för någon månad sedan när en av dess grundare lite urskuldrande yttrade "men kommunalpolitiken har aldrig varit bättre", när vi stötte ihop på ett populärt näringsställe.

Oavsett om man gillar eller ogillar att ett nytt parti kandiderar till kommunfullmäktige, är det klart att det alltid finns områden inom kommunalpolitiken som kan och bör utvecklas ytterligare. Nybildade partiers existens rättfärdigas ofta av att de tydligare ser dessa blinda fläckar, som de etablerade partierna missat eller negligerat. Några sådana ansatser har vi dock inte hittills fått se från DV. I stället har dess företrädare beväpnat sig med ett gigantiskt mikroskop, och därtill en kreativ inställning till sanningen. Med dessa verktyg har de försökt hitta fel på och driva en negativ kampanj gentemot den framgångsrika kommunalpolitik som de tills för några månader sedan hyllade, eller i alla fall inte hade några som helst invändningar mot.

Exempel på detta är Ulf Nymarks artikel "V:s förlorade verklighetskontakt" i förra numret av Veckobladet. Varken Ulf eller någon annan av de 4-5 personer som nu lämnat vänsterpartiet för DV hade några invändningar när målet om 1 000 nya bostäder om året formulerades inför valet 2002. Utgångsläget var dock uselt; byggandet låg i botten och LKF hade inte fått en kvadratmeter mark att bebygga de senaste fyra åren. Målet formulerades därför som att "planera för att bygga 1 000 nya bostäder om året", eftersom vi var, och fortfarande är, smärtsamt medvetna om att startsträckan är lång innan spaden kommer i jorden, speciellt i ett Lund där det är mer regel än undantag att detaljplaner överklagas.

Vi har heller aldrig, varken före eller efter valdagen, försökt ge folk några illusioner på den punkten. Först 2005 lossnade det på riktigt: 997 bostäder påbörjade, varav drygt hälften var hyresrätter. I år ser det ut att bli drygt 1 300 påbörjade och nu ökar också antalet färdigställda till ca 1 200. Det tog alltså två eller tre år att nå fram, lite beroende på hur man räknar.
Läs mer »

Ådalen med förhinder
Vänsterpartiet har heder av sin vilja att i Lund uppmärksamma 75-årsminnet av dödskotten i Ådalen. Men inte av genomförandet. Det är en sak att välja ett söndagstomt Stortorg som tid och plats för manifestationen. En annan och värre är att arrangörerna inte infinner sej på annonserad tid, att den kraftfulla ljudanläggning som man monterar upp inte visar sej fungera - och inte heller den reservanläggning som hämtas gör det. Med ljudproblemen från första maj i färskt minne borde sådana brister vara åtgärdade. Är det inte bland annat sådant man har ombudsmän till? Och partiföreningen har ju numera anställt två stycken.
Gr

Borgerligt nej idag
Nu säger visserligen de borgerliga genom Göran Brinck (Sydsvenskan 16 och 17 maj) att de inte är beredda att dra en bilväg över de aktuella kolonilotterna och det är gott och väl så långt, fast lite märkligt att borgarna inte sagt ifrån tidigare under diskussionernas gång. Gunnar Jönssons (s) uttalande att han inte kan lova någonting om kolonilotternas framtid, är oroande. Vad är då socialdemokraternas vallöfte om att skydda kolonierna i plan värt?
Som vanligt är det en kombination av fantasilöshet och konservatism som gör att man från kommunens sida hittills inte sett någon annan lösning än att dra en bilväg genom koloniområdet.
För det finns givetvis andra lösningar: Den lösning som man i första hand bör satsa på är att det nya bostadsområdet motortrafikmatas direkt från Dalbyvägen, samtidigt som Dalbyvägen - från Linero och in mot trafikplats Gastelyckan - byggs om till stadsgata. Detta friställer mark för bostadsbebyggelse, och minimerar risken för att det nya bostadsområdet på Solhällan blir ett isolat, inringat av biltrafikbarriärer. Och inga kolonilotter behöver offras ….
Ulf Nymark
kandidat för Demokratisk Vänster i Lund




Här skulle demokratisk vänsters logga varit om den funnits men för dagen blir det så här tomt.

Musik och rasism
"Finns det någon nationell musik?" var Stefan Bohmans, etnolog och chef för Musikmuseet Stockholm, avslutande fråga till den talrika och intresserade publiken - inte bara landskronabor, utan även lundabor - vid vårens sista föreläsning inom Mångkultur 2006 i Landskrona den 4 maj.
Stefan Bohmans svar var: Nej!
Ett svar som den ungerske kompositören Béla Bartók, enligt Stefan Bohman, skulle ha delat. Med den heroiska symfoniska dikten "Kossuth" (1903) blev Bartók den nationella ungerska musikens banerförare. Men genom insamlandet av folkmusik i den Habsburgska dubbelmonarkins olika delar kom han till insikt om hur gränsöverskridande impulser, influenser och intryck är. Musik känner inga gränser - all musik innehåller element av mer än ett ursprung. I sina senare verk, som "Contrast" för klarinett, piano och violin (1938), smälter Bartok samman det traditionellt klassiska med multietnisk folkmusik och jazz.
Den nationellt och vissa fall rasmässigt definierade musiken, eller sökandet efter den, var en del av 1800-talets idévärld. Richard Wagners skrivningar kring det judiska och den judiska musiken menar Stefan Bohman måste ses i utifrån sin tidsbundna kontext. Och på samma sätt måste man också se Wilhelm Peterson-Bergers utfall mot judisk musik och judiska musiker. Men den antisemitism som återfinns hos både Wagner och Peterson-Berger gör dem inte till nazister.
Sökandet efter det egna folkets unicitet och framhävandet av denna gjorde att allt som kunde uppfattas som kosmopolitiskt, eller med vår tids språkbruk - mångkulturellt, misstänkt och hotfullt. Och de som uppfattades som kosmopolitiska, judarna, tillskrevs inte möjligheten att vara unika i sitt skapande, utan enbart imiterande. Detta var uppfattningar som omfattades av Wagner och Peterson-Berger.
Felix Mendelssohn-Bartholdy fick bli motbilden. Hans musik förringades allt mer från andra halvan av 1800-talet och framåt. Mendelssohn fick representera allt det negativa: oförmåga att skapa äkta känsloutryck och oförmåga till nyskapande. Endast ytlighet och imitation återfanns i hans musik.
I och med nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 tystnar Mendelssohns musik. Den konstmusik nazisterna bejakade stod bland andra Carl Orff för. "Carmina Burana" (1937) var ett verk i linje med den nazistiska estetiken. Däremot var Mendelssohns musik till "En Midsommarnattsdröm" enbart en ytlig imitation av äkta musik. Och då den dessutom var förbjuden att framföra fanns ett "behov" av ny musik till skådespelet. Carl Orff satte sig med notpapper och penna vid flygeln och skrev sitt bidrag - hans komposition är i dag totalt bortglömd (eller förträngd).
En personlig reflektion: Förhoppningsvis är de nationella och etniska ljudfiltren avstängda för all framtid.
Jan Nilson

Föreläsningsserien Mångkultur 2006 i Landskrona fortsätter till hösten, du kan hämta programmet här.

Grelber
Suburbia comes to town
Årets 1:a Maj var svansen ute och gick på egen hand. Viftar nästa år med v-hunden, rentav? Talar om syndikalistmixen förr bakpå utom ideologipolisens räckvidd - väl? SDS missade fribrytarna där ev. VB's ambitiösa nätannex kan bidra. Slagfärdigheten och koloriten dock vad känt drabbande. Så framför c-partiet på Södergatan vädrades banderollen "Arbeit macht frei". Eller om nu vid Af längre ner, kloss ÖVC. Gör parti åt stans anarkistiskt vänstersinta, tack! Vänstern ju ändå smulifierad.
Läs mer »

Kommunala parkeringsbolagets första styrelsemöte för verksamhetsåret har skjutits upp tre veckor till mitten av juni. Orsaken är inte känd, men man kan misstänka att det hänger samman med förberedelserna för den största planerade p-satsningen i bolagets historia: en anläggning med cirka 700 platser på Brunnshög, avsedd att serva det växande Ericsson och andra verksamheter som inte minst stadsbyggnadsdirektör Tingvar arbetar för att etablera på området. Anläggningen ska drivas av det statliga fastighetsbolaget Vasakronan men det är alltså p-bolaget som äger och bygger.

Ansvarslös ekonomi
Om det nu blir av. Inget beslut är fattat men projektet har haft stöd av en majoritet i Kommunstyrelsen, och eftersom det anses brådskande är det en kvalificerad gissning att p-bolagets styrelse snart får ta ställning.
Jag har som v-representant i styrelsen gått emot ett antal tidigare nybyggnads- och expansionsbeslut. Jag har ursprungligen försökt hålla mej till de företagsekonomiska aspekterna, eftersom jag menat att den trafik- och miljöpolitiska diskussionen primärt bör föras på annat håll, i Byggnadsnämnden, Tekniska nämnden, Kommunstyrelsen och Kommunfullmäktige. Och företagsekonomiskt tycker jag att frågan har varit lätt. Anläggningarna ska amorteras på tretti år. Med alla signaler som kommer om en annalkande kris för massbilismen till följd av bränslepriser och miljöskador är det ekonomiskt ansvarslöst att utgå från, att det ännu under 2030-talet ska finnas bilar i en omfattning som fyller alla p-husen.
De p-hus som under senare år nybyggts eller byggts på har alla legat i eller i kanten av stadskärnan. Det har då anförts att p-bolaget, i enlighet med kommunens ägardirektiv, bör ta vidare hänsyn än de företagsekonomiska. Att det är en kommunal strävan att bevara och utveckla stadskärnans service och attraktivitet, och att det kräver bättre

parkeringsmöjligheter. Det finns en viss rimlighet i det resonemanget, även om man har skäl att betvivla uppriktigheten i denna strävan när man läser om planerna att förstärka det perifera, bilbaserade handelsområdet kring Mobilia/Nova.

Underlättar bilpendlingen
Inga som helst sådana argument kan anföras för en jättelik p-anläggning på Brunnshög. Den är uteslutande till för arbetspendlare. Både i miljöprogrammet LundaMaTs II och i det gällande samarbetsprogrammet för de rödgröna majoritetspartierna uttrycks en klar ambition att reducera biltrafiken och att stärka de kollektiva transporterna. Visst, Lundalänken går på ett överkomligt gångavstånd från Brunnshög även om den får svårt att tillgodose de etapper som som planeras längre åt nordöst. Men samtidigt underlättar man alltså bilpendlingen. Trots att det är känt, till exempel från Köpenhamn, att det inte finns något effektivare sätt att minska bilåkandet än att göra det svårare att parkera.
Det upprörande är nu att socialdemokraterna tillsammans med borgarna är inställda på att bygga huset med de 700 p-platserna.
Varför? Det enda argument jag har hört hittills är att Ericsson trycker på och säger att det inte är självklart att de ska expandera just i Lund.
"Det som är bra för General Motors är bra för USA", lyder en gammal slogan. Hur felaktig den är påminns vi om för varje kvartalsbokslut som visar hur biljätten dras ner i träsket och om hur svårt USA får att ställa om sej till ett resurs- och miljöacceptabelt samhälle. Lika galet är det att använda formeln för Ericsson och Lund. Inte minst för att man verkligen inte kan räkna med ett trettiårsperspektiv för Ericssons del. Det är inte många år sen de var illa trängda av Nokia och de andra.
Gunnar Sandin

PS Till p-huset ska kopplas en bilvårdsanläggning. Om det ändå vore en bilskrot.