|
Hyfs eller inte, det är frågan I veckans nummer publicerar vi ett svar från Stefan Arvidsson på förra veckans artikel, "Vill vi ha socialliberala röster?", av Sten Henriksson. I inledningen av artikeln används ordet hyfs vilket får tjänstgörande veckobladsredigerare att känna en ilning av förfluten tid. Senast ordet användes mot mig var nog i mellanstadiet (mitten av 60-talet) om jag inte missminner mig. För att återbörda mig till nutid så skrev jag in hyfs i Google och där hittade jag bl a följande citat som jag lånat på en sida från Karolinska institutet, " Vårt behov av hyfs är stort. Det är större här i landet än i de flesta andra, av många skäl. Kulturen här i landet är en sen importvara, om vi jämför oss med flertalet länder i den europeiska folkfamiljen; man behöver inte skrapa så djupt på oss för att Röde Orm skall komma fram." En annan sida man kan hitta när man söker på ordet hyfs är nättidningen Sourze, där jag tar ett annat litet citat. "Behåll kepsen på, snorunge, och lyssna nu. Normal hyfs innebär att vara som alla andra. Att inte sticka ut. Att inte utmana. Det gör att människor runt dig slipper tänka. Alla fåren i fållan ska bete sig likadant i ett vegetativt lugn. Bryter du mot det måste hjorden stanna upp och ta ställning. Det är jobbigt. Mycket jättejobbigare än att allt bara fortskrider som igår och i förrgår." Vad hyfs är eller inte är , det är inte helt enkelt att veta. Kanske saknar Veckobladet hyfs, kanske inte. Kanske är det bra att sakna det i så fall och kanske inte. Göran Persson |
| Nr 2 i webbform |
|
060120 |
| "Klassfienden"
citerar VB Till det som Veckobladet förr kritiserades för och som bidrog till att v-föreningen avvecklade tidningen hörde att den "citerades i borgarpressen", refererades av "klassfienden". Nu har det hänt igen. I en politisk kommentar om v-kongressen på Svenska Dagbladets ledarsida den 14 januari citeras några ord ur VB:s kongressreferat, och artikeln avslutas med uppmaningen "Läs mer i Veckobladet, www.veckobladet.info". För vår del gillar vi att bli uppmärksammade, lästa och citerade. Inte minst av en tidning som faktiskt utmärker sej för gott journalistiskt hantverk och ett visst mått av oberoende. Förstasidan i samma nummer toppas av rubriken "Borgerliga vallöften för miljarder utan täckning", och tidningens genomgång visar att Alliansen sysslar med ungefär samma sak som vänsterns kongress. Det journalistiska hantverket är sämre i vänsterpartiets medlemsorgan "Vänsterpress", vars tendentiösa klippning avslöjades i vårt förra nummer. Gr  Dataspalten Den här blaskan görs på Macintosh och det är
förstås mer än en tillfällighet. I mer än
tjugo år har det pågått ett kulturkrig mellan
Wintel- och Applesfärerna. Wintel är Windows + Intel,
dvs PC-datorer och kanske skulle det var mera klargörande att
kalla det Microsofts hemmaplan. Den står för så
där 97 % av marknaden för persondatorer. Apple är
den evige uppstickaren som hela tiden har varit idémässigt
ledande och som gör aningen långsammare, lite dyrare
och mycket säkrare och mera lättanvända datorer.
Erik Kågström Stackars Bush Den amerikanske presidenten har inte mycket att glädja sig åt i dessa dagar. Snart är det bara minnet av att han faktiskt sett till att Saddam Hussein blivit oskadliggjord som kan muntra upp hans dystra vardag. Saddam står äntligen inför rätta för sina illgärningar. Just nu handlar rättegången om en episod då invånare i shiabyn Dujail blev gripna, torterade och 148 av dem dödade som en hämndaktion sedan ett dussin av byns medlemmar försökt mörda Saddam Hussein. Läs mer » |
|
Svar
till Sten Henriksson Sten Henriksson undrar i Veckobladet om jag lider av beröringsskräck för bladet (eller vad nu det kan heta på webben) eller om jag kan tänka mig att svara på hans kritik av min kritik i Vänsterpress av Staffan Norbergs förslag till valstrategi. Jag lider förvisso av den skräcken, liksom jag ogillar kontakt med alla fora där det anses modigt och vitsigt att sakna hyfs, men jag svarar ändå gärna på Henriksson kritik eftersom den i tonfallet går mot strömmen i Veckobladet. Dessutom ska man ju inte, lär ju sifo-socialisterna, vara principfast. Henriksson påstår - förmodligen korrekt - att det redan är många som näppeligen ser sig som vänstersocialister som röstar på Vänsterpartiet, i alla fall i Lund. Av detta påstående drar han, om jag förstår honom rätt, slutsatsen att Staffan Norberg gör rätt i att argumentera för att Vänsterpartiet medvetet ska föra en valkampanj som lockar socialdemokrater, miljöpartister och socialliberaler. Det är emellertid en farlig och felaktig slutsats. Självklart ska vi tacka och ta emot dessa röster från medborgare som av vilket skäl det vara månde väljer att stödja oss, men att därav dra slutsatsen att vi ska anpassa våra idéer och drömmar efter dom är fatalt. Det faktum att inte alla som röstar på oss är vänstersocialister kan inte ligga till grund för vår valstrategi. I ett nyliberalt klimat som redan är anemiskt fattigt på politiska frågor och politiska lösningar skulle vi göra utrymmet för det politiska samtalet än mindre. Vänsterpartiets uppgift måste istället vara, liksom det måste vara alla politiska partiers uppgift, att profilera sig och fördjupa den politiska analysen. Stoppa den politiska getingmidjan. Henriksson förvånar mig när han ärligt skriver att han inte tycker det är fel att ett parti förskönar sitt budskap, dvs att partiet döljer de sidor av sin politik som kanske ser mindre vackra ut för den vanlige medborgaren. Henriksson finner inte detta ohederligt. Men det gör jag. Henriksson koketterar med att hans förståelse för att man "gör bruk av smink" är ett utslag av att han "inte är så principfast". Men det Henriksson försöker framställa som en dygd innebär ju i verkligheten att man förför väljarna istället för att övertyga dem. Att bli förförd är ju inte alltid så illa, men åtminstone sedan antiken har upplysta själar kämpat för att hålla politikens arena så ren från detta som möjligt. Jag hoppas att Vänsterpartiet fullföljer den linjen och att dess företrädare med förnuftiga skäl och utan (retoriskt) smink fortsätter att argumentera för, med Henrikssons ord, "socialism och planhushållning". Stefan Arvidsson |