|
 Gammalt
och nytt
Denna krönika skrivs och publiceras
det sista dygnet innan den nya regeringen annonseras. Problemet
måste vara Leijonborg: var ska han placeras utan att göra
skada när han faller. Jag har tillräckligt mycket tilltro
till Reinfeldts omdöme för att anta att det i varje fall
inte blir som utrikesminister. Det skulle bara vara för hemskt.
Däremot har jag ingen invändning mot
att Göran Hägglund blir finansminister, han är väl
den förnuftigaste av de tillgängliga. Rimligen får
han Anders Borg som moderat överrock om nu inte Borg reserveras
för stabsuppgifter åt Reinfeldt i statsrådsberedningen.
Han är uppenbarligen mycket mer än en siffernisse, och
kanske den viktigaste enskilda idégivaren bakom moderaternas
vinnande strategi.
Jag är också beredd att förutsäga
vem som blir problemet i den nya regeringen. Maud Olofssons hetsiga
stämma kommer att ringa i de andras öron långt efter
att de gått hem från samanträdena i regeringen
och erinra dem om problematiska medelålders kvinnogestalter
de har mött i berättelser om svenskt bondeliv från
Strindberg via Åsa-Nisse till Colin Nuttley. Rollen som oroshärd
i borgerliga regeringar har alltid spelats av centerpartiet och
så förblir det.
Game, set, match
Visst är det rörande med de äldre tennisspelarna
som vill ha kvar sin tennishall vid Gerdahallen. Deras senaste argument
är att det närmast är kulturminnesvård de håller
på med. Sanningen är att det är ett slöseri
med pengar och utrymme. Men det är klart, man kan vara glad
över att det inte är hästpolo de utövar.
Det är säkert chockerande för många
men man kan inte låta bli att använda förnuftet
i en sådan sak även om det är många som skulle
vilja göra det. Det här handlar t.ex. inte om idrott utan
om friskvård, motionsverksamhet. Då är det orimligt
att några tiotal tennisspelare ska blockera en utbyggnad för
tusentals människor även om det säkert är tråkigt
för många av dem att spela någon annanstans än
där de är vana.
Dock, när förnuftsargumenten inte biter
får man ta till andra. När jag passerade receptionen
i Gerdahallen häromdan hörde jag en välbekant röst
som på Karlskronadialekt berättade: "… och
så går de ut och röker pipa mellan seten…".
Ollonår
Det måste ha varit så här års de skånska
bönderna förr drev ut sina grisar för att äta
sig feta i bokskogarna - ollonsvin är ju ett begrepp. Man kan
väl förmoda att det numera mest är vildsvin som snaskar
i sig godsakerna.
Man har erinrats om detta under den gångna
veckan. Här och var i villakvarteren står det ju en gammal
bok som just har tappat sina ollon. Den förbipasserande trafiken
krossar i sin tur skalen och så ligger då de läckra
fröna där för alla och envar. Då är naturen
så vist inrättad att i samma vecka passerar de stora
flockarna av bofink och bergfink Skåne och då kan de
bygga upp lite extra fett inför flytten söderut. Det har
verkligen varit en vecka för oss som gillar dessa de vanligaste
av fåglar. Jag erinrar mig ett yttrande av Gunnar Roos, fågelskådarveteranen
nere på Nabben, som i en upphetsad diskussion om vad som var
häftigast i höststräcket yttrade: "Vad är
en dammig skrikörn över Ljungen jämfört med
en halv miljon bofinkar som vräker ut på några
timmar nere vid Nabben." Jag håller med.
Lucifer
Ulf Nymark
Demokratisk Vänster
Svar till Mats Olsson (v)
Mats Olsson går i VB nr 7 (pappersnummer)
till storms mot Demokratisk Vänster i allmänhet och mot
undertecknad i synnerhet. Framför allt gäller Mats kritik
tre punkter, som jag här något vill kommentera.
Bostadsbyggandet
Första punkten är en diskussion som utspann sej mellan
mej och Mats i våras gällande bostadsbyggandet. I VB
nr 7 återupptar Mats denna diskussion där han nu försöker
trolla bort vad diskussionen då gällde: mitt påpekande
att vänsterpartiet i ett flygblad inför första maj
påstod att man uppfyllt sitt vallöfte om att bygga 1000
per år under mandatperioden. Jag visade då att detta
inte var sant och undrade varför vänsterpartiet trots
de rödgrönas goda resultat inom bostadsbyggandet ändå
ville trissa upp siffrorna. Varför Mats håller på
och ältar detta om igen är lika obegripligt som varför
han inte, varken nu eller i våras, kan erkänna att partiet
lämnade felaktiga uppgifter i förstamajflygbladet. Men
det är kanske ett utslag av den "partiet-har-alltid-rätt"-ideologi
som florerar i (v) och som Gunnar Sandin skriver om i VB nr 22 (nätupplagan)
Läs
mer »
|
 |
VB, 30, grattar Flamman, 100
I veckan fyller (Norrskens)Flamman hundra år och har utgett
ett fylligt jubileumsnummer.
De flesta av oss som skriver i Veckobladet brukar vara kritiska
mot Flamman. Delvis är detta ett historiskt arv. Tidningen
blev på 1970-talet ett organ för Brezjnevkramarna inom
vänsterpartiet och såldes därför på Lunds
gator av Mats Olsson och andra trots att den då fortfarande
utgavs i Luleå och betraktades som lokal. Men också
idag står Flamman och dess redaktörer för en bestämd
tendens inom vänstern/vänsterpartiet, en som har gett
ett delvis kritiskt men ändock kraftfullt stöd åt
den nuvarande partimajoriteten. Och vart den majoritetslinjen leder
har vi nyss fått bekräftat.
Dock: visst är det bra om hundra tankeskolor
(Mao) tävlar inom vänstern, och då behöver
de sina tryckta och andra medier. Därför hoppas vi att
Flamman kan leva vidare, liksom att t.ex. Proletären gör
det. Och Flamman liknar VB däri att den gärna öppnar
spalterna för oliktänkare och motståndare inom vänstern.
T.ex. för Johan Lönnroth som, tillsammans med bl.a. Göran
Greider och Cecilia Torudd, tillhör gratulanterna i numret.
Gunnar Sandin
PS Jag öppnade egentligen veckans nummer av Flamman för
att se om debatten fortsatte om en svensk diplomatisk representation
i irakiska Kurdistan. Det gjorde den inte. Det var alltså
så att tre vänsterpartister, däribland Ulla Hoffmann
och Lars Ohly, hade en artikel i Uppsala Nya Tidning (tydligen insänd
före valet men publicerad strax efter) föreslog att Sverige
skulle etablera ett konsulat i den kurdiska delen av Irak, som ju
är tämligen stabil jämfört med landet i övrigt.
Huvudskälet var att många kurder i Sverige har sitt ursprung
där och att en svensk representation starkt skulle underlätta
deras besök i och andra kontakter med det gamla hemlandet.
De anförde att Holland och Ryssland redan har etablerat sådana
förbindelser. Mot detta protesterade i Flamman ett antal vänsterpartister
varav två från Lund och menade att detta innebar ett
erkännande av och ett indirekt stöd av USA:s och andra
länders intervention och ockupation. En liknande kritik kom
från Proletären. Ohly och hans medskribenter kan inte
gärna underlåta att svara. Men vi får tydligen
vänta till ett annat nummer.
Jörgen L.
Politik är att göra så
lite som möjligt
Apropå Demokratisk Vänster, dv. För märkligt
grunda ett kommunalt parti utifrån abstrakt ideologi. Särskilt
som kommunismen inom nya Vänstern är löst påhängd
och mest en taktisk fint - åt bägge håll rentav.
Nej, svårt att befria sig från en känsla av "vi
som vill sitta". Nya partiet dv bildades ju först när
"postdistributionen" inom Vänsterpartiet började
klarna, kring uppdragen efter valet. Tja, ringer inte valberedningen
så bildar vi eget! Men sånt är egalt, viktigast
är vad nya partiet kan bidra med. Satsa på en eftertänksam
och högklassig stadsbyggnad och en radikal trafikpolitik samt
stadens kulturella blomstring, är mitt råd. Välfärds-
och rättvisefrågorna är ju vältäckta redan,
via befintliga partier. Men högre "finborgerliga"
politiken desto mer försummad, i dagens Lund.
Läs
mer »
Citybanan kanske inte så fel
Varför ska en Lundatidning kommentera lokalpolitiken
i Stockholm? Jo, därför
att det faktiskt finns beröringspunkter. VB har länge
pläderat för det miljövänliga tåget, inte
minst som ersättning för det miljöovänliga flyget
vid resor till Stockholm, och därmed är det ett Lundaintresse
att Södra stambanans tåg kommer fram till Stockholm.
Alliansledarna har alltså skrotat projektet
Citybanan. Mot detta har både
mp, s, och v kraftfullt protesterat. Och visst: de pengar som sparas
tänker
alliansen lägga på en mycket längre biltunnel, vilket
alltså innebär att det blir en massiv överföring
av investeringsmedel från järnväg till väg.
Det enda som de hittills har sagt om alternativet är att det
ska gå på markytan och skona Riddarholmen.
Detta är högst utförbart om man
låter järnvägen erövra minst en fil från
den
sexfiliga Centralbron, alternativ gräver ner de sex filerna.
Nu tror vi visserligen inte att de bilvänliga borgarna gör
någondera men möjligheten finns fortfarande. Och därmed
kan de många pendlarna fortsätta att åka i dagsljus
i stället för i en sex kilometer lång tunnel, en
rättighet som vi pläderat för när det gäller
sträckan LundMalmö, och spårförstärkningen
behöver inte vänta till 2013 eller senare.
Så vi avvaktar. Det kan komma något
jämförelsevis gott ut av alliansens
förslag.
Gr
|
