 |
|
Utskriftsvänligare
form
(pdf)
Bältesanvändning i bussar:
Polisen verkar inte bry sig
Den tragiska utgången av kollisionen mellan två bussar i Uppland sätter frågan om användning av säkerhetsbälten i bussar i fokus. Visserligen är risken för olyckor med allvarliga skador för busspassagerare statistiskt sett väldigt låg jämfört med persontransporter med bil. Även om risken är liten så kan resenären, om olyckan är framme, ändå minska skadeverkningarna påtagligt genom att använda säkerhetsbältet. Vilket lagstiftaren insett, eftersom man utanför tätort måste använda bältet, om det finns sådana, i bussen.
Hur det ser ut med användningen av bälten i Uppland kan jag inte ha någon uppfattning om. Men i Skåne ser jag dagligen att andelen bussresenärer som använder bältet är skrämmande låg. Endast några ynkliga procent av passagerarna använder bältet! Inte ens nu efter Upplandsolyckan tycks bältesnyttjandet ökat nämnvärt.
Skånetrafiken tar lätt på det lagstadgade uppdraget att informera om skyldigheten att använda bältet – enbart små diskreta lappar påminner om bältesanvändning.
Att använda bältet är naturligtvis ytterst varje enskild resenärs ansvar. Men för att få alla att ta detta ansvar har naturligtvis också polisen en viktig funktion att fylla. En reell risk att bötfällas för att inte använda bältet skulle säkerligen avsevärt öka bältesanvändningen. Men den risken är i dag försumbar. Polisen verkar inte bry sig. Har någon någonsin hört talas om att polisen kollat bältesanvändningen i bussar? Eller att någon bötfällts?
Så länge Skånetrafiken och polisen struntar i hur bälteslagen efterlevs, så länge struntar de flesta bussresenärerna också i det. Ulf Nymark
Gunnar Stensson
Så tänka vissa socialdemokrater
Ann-Marie Nilsson (s) är den första av ledamöterna i byggnadsnämndens majoritet (m + s) som bryter två års cementerad tystnad i debatten om Bup-området. För det ska hon hedras.
Hennes inlägg i Sydsvenskan (7/3) ger en inblick i den föreställningsvärld som styr den socialdemokratiska gruppen i nämnden.
För dem är detaljplanen inte ett underlag för samråd mellan nämnden och lundaborna utan ett överordnat avtal mellan Lunds kommun och fastighetsbolaget Kungsleden. Där får inte en stavelse rubbas.
Läs mer»
Sten Henriksson
Inte en man, inte ett öre…
Försvaret eller åtminstone militärutgifterna var en gång en av vänsterns stora frågor. Kampen stod inte bara mot tronen, altaret och penningpåsen utan också mot svärdet. Det ändrades under andra världskriget när försvaret av det nationella oberoendet blev en angelägenhet också för arbetarrörelsen. När Hitler stod utanför dörren fick man göra vad man kunde för att stoppa honom. Men visst: de militära hierarkierna befolkades av samma gamla höger som alltid, i betydande utsträckning också av tysk- eller nazisympatisörer.
Kalla krigsepoken
Försvaret under det kalla kriget präglades förstås av rysskräck och kommunisthat. Det fanns hos många en genuin oro för ett militärt hot mot Sverige från Sovjet, även om man nu kan tveka om hur välgrundat det var. Vad som hände på, över och under Östersjön under dessa år tyder kanske mer på västliga än östliga offensiva avsikter.
Läs mer »
|
|
|
Nr 8 i webbform
|
|
070309
|
Cuba och Mikael Wiehe
Några rader bara, om Mikael Wiehe. Nej inte hans musik utan några artiklar han har skrivit, dels som svar på Sydsvenskans attack på honom, dels på DN:s kultursida i måndags. Han säger där det landets tiotusen vänstersinnade skrivkunniga intellektuella tiger om, nämligen att Cuba i huvudsak är en stor positiv tillgång, ett hopp för världens fattiga och förtryckta och detta trots att Cuba inte är en demokrati. Visst, Cuba har en stor mängd brister, där finns t.ex. sextionio samvetsfångar (Amnesty), där finns en caudillo Fidel med självhärskarlater, där finns fattigdom, där finns militarisering och byråkratisering. Men när allt detta är sagt och erkänt erbjuder Cuba ändå något annat och bättre än de militärdiktaturer och fattigdomshålor som hyllas som demokratier av USA och världens liberaler.
Varför så tyst?
Jag tror som sagt att vi är rätt många som uppfattar det så, som ser vad som är huvudsak och bisak vad gäller Cuba. Varför är det då så tyst? Tvärtom är det ju så att många i den allmänna moralpaniken under senare år inte ofta nog kunnat säga att Cuba är en diktatur. Nej, Cuba är ingen demokrati, inte i vår definition och inte i så många andra heller, och i den allt-eller-inget-terminologi som dominerar i dag är det då förstås en diktatur. Och gamarna har länge samlat sig runt omkring för att ta över när den gamle dör, och återinföra demokratin genom att öppna upp för kapitalet och flytta in i de gamla villorna igen. Jag tror att kubanerna kan klara caudillons frånfälle och bevara sitt samhälles goda sidor, men säkert är det inte när konsumtionsvarorna lockar.
Tystnaden då? Ja, jag tror att det är rädslan för att stämplas som kommunist, diktaturkramare och allt vad det är som har resulterat i bristen på stöd för Cuba. Det påstås vara lika illa i vänsterpartiets partiledning. Jag hoppas att Mikael Wiehes ord och oräddhet kan fungera som ett exempel.
Lucifer
Gunnar Sandin
Dödens tystnad på v-konferens
I lördags besökte jag vänsterpartiets skånska årskonferens, den 36:e i ordningen för min del. Det var en intressant mätare på stämningen i partiet. Aldrig förr har jag upplevt en så tuktad tillställning. Alla val gick valberedningens väg (de få motkandidater som fanns nominerade drog sej tillbaka), verksamhetsberättelse, ekonomisk berättelse, regionrapport, verksamhetsplan, budget, antirasistisk strategi – allt klubbades utan diskussion eller ens några frågor. Den enda, spretiga debattungen kom på slutet, i anslutning till uttalandet (se härintill).
Jag frågade ett ombud varför det var så dödens tyst. Hon gissade: ingen orkar med några fler motsättningar, vi har haft så mycket av den varan.
Var tusende skåning
Närmare sexti delegater samlades inledningsvis i Helsingborgs Folkets hus, fast på slutet var bara drygt hälften kvar. Ungdomsvågen har mattats: uppskattningsvis fem av de sexti var under 30 år. Men de över 65 var nog inte stort fler. Det är 40- och 50-talisterna som dominerar. Man kunde notera för övrigt notera att partiets båda ledande skånska kommunalpolitiker, Anneli Philipson i Malmö och Mats Olsson i Lund, tycktes ha viktigare saker för sej denna dag.
Remarkabelt var att medlemsantalet hade ökat för första gången på flera år, med 15 personer. Fast det beror på hur man räknar:
Läs mer »
|
|
Uttalande från Vänsterpartiet Lund
Ta hem trupperna nu!
Sverige har i många år deltagit med militär personal till fredsbevarande
FN-styrkor på platser som Cypern, Libanon och Bosnien. Det har varit viktiga insatser som genomförts i stor politisk enighet och det är insatser som gett vårt land goodwill världen över.
Vad som nu sker är något annat. Sverige deltar sedan 2002 i det s.k. ”kriget mot terrorismen” genom 250 soldater i Afghanistan, med ”fredsframtvingande” uppgifter. De svenska soldaterna ingår inte i en FN-styrka, utan i en NATO-trupp, ledd av en USA-general som tidigare lett de amerikanska styrkorna i landet. Den amerikanska krigföringen där har kännetecknats av grova kränkningar och dagliga bombningar som ofta drabbat civila.
För oss i Lund finns det särskilda skäl att säga vår mening om vad som försiggår. I vår kommun utbildas vissa av de trupper som skickas till Afghanistan. För närvarande tränas på Revingehed snabbinsatsförbandet IA 06, ett mekaniserat skyttekompani, varav en del i vår ska till Afghanistan. Det handlar om frivilliga yrkessoldater, men de ska verka i
Sveriges namn, och vårt samhälle kommer att få ta hand om deras kroppsliga och mentala skador. Till det kommer att ett tidigare folkligt förankrat försvar nu blir till legotrupper och interventionsstyrkor. Vi ansluter oss till den opinion tvärs över partigränserna som motsätter sig krigsdeltagandet.
Ta hem de svenska trupperna från Afghanistan – öka den civila hjälpen!
Uttalande från V-Skånes årskonferensens
Dags att damma av klassbegreppet!
Bara ett halvår efter den borgerliga valsegern höjs allt fler röster mot den nya politiken som gynnar fåtalet. Borgarna har nu i sin praktiska politik visat sig vara ideologiska, orädda och villiga att riva upp de flesta trygghetssystemen. Människor känner inte igen sig i det nya ”arbetarpaartiet”. Försämringar i a-kassan, skatteavdrag för hushållsnära tjänster, jobbavdrag, minskade anslag till vuxenutbildning, vårdnadsbidrag, utförsäljning av allmännyttan, ständiga attacker mot facket, höjda politikerarvoden och införande av patientavgifter för barn över tolv år i Region Skåne är det som diskuteras runt våra köksbord och på våra arbetsplatser.
Borgarna politik har lett till att allt fler inser att klassbegreppet är lika aktuellt som alltid och att det behövs en annan politik att samlas kring. Mohamed, Elsa och Johan har samma intressen och behöver en ideologisk och orädd klasspolitik som är villig att både försvara välfärden samt gå ett steg längre och förändra samhället i en socialistisk och feministisk riktning. De behöver en samlande vänster som ett alternativ till borgerligheten och inte som dess komplement! Socialdemokratin och dess tillträdande ledare Mona Sahlin har redan klart och tydligt deklarerat att hon varken kan eller vill återställa allt.
Det är här vänsterpartiet har en roll att fylla. Vi måste dra lärdom av 90-talets förda politik och aldrig mer ”ta ansvar” för en politik som i praktiken innebär massarbetslöshet, ökad segregation, hårdare asylpolitik, skenande klassklyftor, ökade skillnader mellan stad och landsbygd och ökat avstånd mellan eliten och alla oss andra. Nu väntar ett arbete för att bli den orädda rösten på vänstersidan som så många behöver. Nu börjar vi med att damma av klassbegreppet och erkänna att inte alla tjänar på vår politik. Vi behöver en demokratisk ekonomisk politik som en garant till den gemensamma välfärden. Nu är det vi mot dem! Nu ska vänsterpartiet säga högt att det är vänstern mot högern som gäller och att det är (v)i som tar kampen!
|
|
|
|
Vänsterpartiet har från början motsatt sig att den lokale fastighetsmagnaten Arne Paulsson tillåts diktera kommunens investeringar och markutnyttjande. I kommunstyrelsen röstade vänsterpartiet till exempel som enda parti emot kommunens avsiktsförklaring med Paulsson angående Klostergården. I den skissas inte bara den samägda evenemangsarenan. Kommunen ger också en utfästelse till Paulsson att få köpa mark för bostadsbebyggelse på Klostergårdens idrottsområde.
Inför fullmäktiges beslut i februari att bygga evenemangshall koncentrerade sig vänsterpartiet först i kommunstyrelsen på att säkra mot hotet om en framtida privatisering av evenemangshallen. I sista stund hade nämligen den mellan Paulsson och kommunen samägda stiftelsen, som ska äga arenan, gjorts om till ett aktiebolag. Taktiken lyckades ganska bra. Kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid gjorde en högtidlig deklaration att någon framtida försäljning inte var aktuell, ett uttalande som vänsterpartiet passade på att föreviga i en protokollsanteckning, och som sedan Helmfrid upprepade i kommunfullmäktige. Efter detta torde moderaterna förr privatisera alla andra idrottsanläggningar, och därtill hela äldreomsorgen i Lund, innan de vågar privatisera just detta objekt.
När denna delseger var vunnen återstod att i kommunfullmäktige ta ställning till själva projektet. Onekligen gav Paulssons uttalande i Sydsvenskan 17 februari, att han under inga omständigheter hade tid att vara
|
socialarbetare, ny ammunition åt den kritiska inställning som vänsterpartiet hela tiden haft. Kan man med gott samvete upplåta värdefull kommunal mark till en man som vi vet inte frivilligt kommer att upplåta en enda bostad till sociala förturer?
Men framförallt är det beklämmande att Lunds kommun förmås att satsa 75 miljoner kronor på en evenemangshall utan någon som helst utredning av behovet att bygga den, ingen plan för dess användning eller någon prognos för dess ekonomi. Det fanns inte ens en basal tjänsteskrivelse från Kultur- och fritidsförvaltningen som förklarade ärendet. Allt kommer från Paulsson, som lovat lägga 45 miljoner, men alltså i utbyte får attraktiv mark att bygga bostäder för handplockade och garanterat välartade medborgare.
Den "förklaring" av Demokratiskt vänsters stöd till projektet som signaturen un gav i förra VB skvallrar faktiskt bara om dåligt samvete. Att deklarera att man i framtiden tänker ställa krav på Paulsson om socialt ansvarstagande är inte speciellt realistiskt, och framförallt har det inte så mycket med kärnfrågan att göra: Vem planerar staden. Det samma gäller Anders Ebbessons i efterhand, på insändarsidorna, deklarerade "bekymmer" över evenemangshallen, sedan miljöpartiet lagt ner sina röster i kommunfullmäktige. När kapitalet rör på sig kan det förvisso vara svårt att stå emot, speciellt om man försöker vara kompis med alla. Men nu fanns det faktiskt ett alternativ i fullmäktige, och då borde det väl inte vara så svårt att ta rygg på dem som faktiskt vågar utmana.
Mats Olsson, vänsterpartiet
|
|
|
