Tasso
Så har nu även Tasso Stafilides lämnat vänsterpartiet,
efter 22 år, därför att det är för trångt
och sekteristiskt. Han var förstås besviken över
att inte komma högre på riksdagslistan i Stockholm, dit
han hade flyttat från Skåne (varifrån han representerat
partiet i åtta år). Men detta var knappast ett huvudmotiv
- han har ju stannat till nu.
Nej, det konkreta han pekar på är hur
han har isolerats, hur hans kvalifikationer inom HBT-politiken inte
utnyttjades i valrörelsen utan att man skickade fram nya (och
rimligen mindre kvalificerade) talesmän. Och att detta var
del av en allmän policy. Tasso pekade på hur t.ex. Johan
Lönnroths kvalifikationer inom den ekonomiska politiken inte
heller utnyttjades - Johan är ju fortfarande med i partiet.
Skulden lägger Tasso på partistyrelsen,
men påpekar att den i sin tur bygger på en politik som
fastställdes på den förra kongressen. Men han duckade
när radioreportern ville locka fram en kritik av Lars Ohly:
"nej, Lasse följer bara styrelsens beslut".
I Lund talar v-representanter om att partiet numera
är enat och att valnederlaget till stor del berodde på
att partiet "uppfattades som mindre öppet, åtminstone
i massmedierna". Tja, Tasso med sin goda insyn i partiets ledning
har tydligen samma uppfattning.
Gr
Gunnar Sandin
Hej Schweiz!
Idag återvänder jag till Schweiz efter
ett par dagars utflykt till Lund. Det blir en bekväm resa:
så här i juletid finns det åter direkta vagnar
i nattåget från Köpenhamn till Basel och Zürich.
Väder och vind(löshet)
Jag älskar visserligen dimman som släpar våt (citat
Bo Bergman) men ännu mer en klarblå himmel, tio grader
varmt och vindstilla. Så var vädret i Alperna när
jag for och jag hoppas det är så ännu. Det hoppas
nog inte schweizarna. Den uteblivna snön är ett stort
bekymmer med tanke på skidturismen. Ovanför "min"
by ligger vintersportorten Les Diablerets, som delar liftsystem
med Gstaad i nästa dal, som är tyskspråkig. Snökanonerna
har gått för fullt men det har inte hotellbokningarna.
Det märks indirekt i min by: jag betalar knappt 300 kr natten
på ett trestjärnigt hotell.
Läs
mer»
Gunnar Stensson
Peter Weiss och motståndet
1974, vinter. Peter Weiss ringer upp. Jag har i ett brev frågat
om han har möjlighet att ställa upp som talare under Vietnamveckan.
Min respekt för dramatikern som skrev Sade/ Marat och Rannsakningen
är så stor att jag blir nästan förstummad när
han ringer upp mig.
Han beklagar djupt att han inte har tillfälle
att komma till Lund. Han säger att han står mitt uppe
i ett mycket viktigt arbete, som kräver all hans koncentration.
Vi samtalar en stund om Vietnam och problemen med Kinas samförstånd
med USA och konflikt med Sovjetunionen innan vi tar avsked.
Boken han arbetar med är Motståndets
estetik.
Läs
mer»
|
|
Lotte
Möller
Den otäcka krönikan
I höstas ringde en redaktör från
månadstidningen Allt om Trädgård och undrade om jag
ville skriva en krönika, ungefär 3.000 tecken med lämning
i november, för deras januarinummer.
Dagen efter jag mejlat i väg mitt alster fick
jag besked från tidningen att slutet måste göras
om. Det var FÖR hemskt.
Okej. Visserligen har jag skrivit krönikor
för Moderna Tider, Aftonbladet, Månadsjournalen och andra
publikationer där jag aldrig någonsin blivit ombedd att
ändra något. Men jag är inte den som är den.
De sista fyra raderna togs bort och ersattes av fem nya.
Redaktören ringde igen och meddelade att jag
hade missuppfattat saken. ALLT det där otäcka måste
bort.
- Jag får själv en klump i magen när
jag läser det, sa hon.
Jamen en personlig krönika uttrycker inte tidningens
redaktionella åsikt, förklarade jag. Man måste våga
sticka ut hakan annars blir det man skriver ointressant
- Du vet inte hur känsliga läsarna är,
suckade hon.
Det blev ingen krönika i Allt om Trädgård.
Någonstans måste gränsen för ens medgörlighet
sättas och den journalistiska friheten måste värnas.
Nu får VB:s läsare möjlighet att ta del av den förargelseväckande
krönikan, dels med de ursprungliga slutet, dels med det nya,
och kan ställning till om det överhuvudtaget är lämpligt
är publicera sådant.
Men läs på egen risk. Helgerna KAN bli
förstörda.
Läs
krönikan»
Julextra
Var det bättre förr, t.ex. med debatterna i Lunds
kommunfullmäktige? Det tyckte Ingrid Nathell i onsdagens Sydsvenska
efter senaste fullmäktigemötet. Ack, säger hon, det
fanns en guldålder, så där kring 1980. Då fanns
det talare som Tarcisio Bommarco vars anföranden kunde pågå
i en timme, med historiska återblickar över mänsklighetens
och civilisationens utveckling.
Jag träffade Tarcisio på onsdagen och
han fnyste. "Under två perioder i fullmäktige lämnade
de borgerliga ledamöterna salen när jag talade", sa
han. Uppskattningen av bildning och kultur var alltså inte så
stor, då heller.
Det är möjligt att dagens vänster-
och mp-talare inte är så pigga som deras företrädare
när gjorde entré i fullmäktige. Men allmänt
har jag väldigt svårt för att gripas av nostalgi när
jag sitter på fullmäktigeläktaren och lyssnar på
ett bara alltför bekant gång. Där framträder
Tove Klette och Lars Bergvall, det kända liberala radarparet
i Lunds kommunalpolitik, där ser man Sven-Bertil Persson och
Ulf Nymark ila upp i talarstolen, den senare kanske något för
ofta. Det är inte förnyelse och förändring man
först tänker på.
Och när jag hörde den borgerliga alliansens
ledare, Mats Helmfrid (m) i stället för att komma med argument
i sakfrågan i en debatt med en vänsterpartist bara säga
att motdebattören tillhörde ett parti med kommunistiska
rötter, då tröttnade jag. Jag tror Sydsvenskans reporter
helt enkelt blev nostalgisk, ungefär som hennes föregångare
Jan Mårtensson kunde bli över det tidiga 60-talets lundensiska
kommunalpolitiker.
Läs
mer»
|