Innehåll
Artiklar om Gunnar
Texter
Artiklar i Veckobladet
Artiklar i Internbulletinen
Artiklar (ej om järnväg)
Översättningar
Böcker
Kapitel
Artiklar
Järnvägar
Böcker
Metro
Skånska järnvägar
Spår
Tåg
ÖSJ-bladet
Övrigt
Några artiklar av Gunnar
26 år i Lund - Zenit nr 100 (1988)
Jul- och vinterbilder från skånska järnvägar - Skånska järnvägar 2004:4
Skånska betvågar och vågstationer - Skånska järnvägar 2010:2
Skånska spår: Glädjetjut och molnsnö - Sydsvenskan 20040722
|
|
En levnadsteckning: Gunnar Sandin 1940 – 2012
Det här är ett försök att berätta om Gunnar Sandin – vad han gjorde när han inte skrev den textmängd som förtecknas här. Nu går det förvisso att spåra hans faktiska verksamhet i många av texterna – de handlar om hans idéer, förslag, projekt eller är pedagogiska, opinionsdrivande eller initierande för det han ville ha gjort. Men kanske kan en enkel återblick på hans liv vara till hjälp för att hitta i materialet.
Uppväxt
Gunnar växte upp i Skoghall, som enda barnet i en arbetarfamilj (fadern syndikalist, modern kommunist) med försörjning på det industrikombinat Uddeholmsbolaget på 1910-talet anlade på halvön i Vänern. Här fanns en unik industrikoncentration: ett sågverk, två massafabriker: ett sulfitbruk och ett sulfatbruk, ett pappersbruk och en elektrokemisk industri mm. Virket flottades på Klarälven innan den under sista biten av färden buntades ihop och bogserades i timmersläp förbi Karlstad. Från fabrikens hamn skeppades exportgodset ut via Trollhätte kanal och Göta älv. Skoghall var en unik industrimiljö med drag av både stabil bruksmiljö och vitalt nybyggarsamhälle. Här fanns det jobb att få.
Men stanna i Skoghall var det sista Gunnar ville. Han for bort, i första hand till Karlstad där gymnasiet fanns. Många gånger vittnade han senare om hur uppbrottet från det mindre samhället till Staden var en upplevelse som han unnade alla. Han tog studenten 1959 och gjorde lumpen som signalist (tråd!) på Karlsborg. Varför han sedan så omedelbart vände sig mot Skåne och Lund vet vi inte, men han for dit under en skördepermission. Karakteristiskt nog passade han då på att åka järnvägen Lund-Staffanstorp-Trelleborg som stod inför snar nedläggning. Mötet med landsändan blev livsavgörande, Han kom att ägna Skåne stora delar av sitt liv.
Geografen
Gunnars huvudämne var kulturgeografi och jag vill hävda att det blev hans viktigaste utgångspunkt för att betrakta världen. Det var också ett ämne som samlade metodik och impulser från många håll, från ekonomi till sociologi och historia. Med lärare och forskare som Torsten Hägerstrand och Lennart Améen vid institutionen i Lund var det lika naturligt att anlägga teoretiska perspektiv på samhällsutvecklingen som att kartlägga vilka fysiska uttryck denna utveckling tog.  Gunnars trebetygsuppsats handlade om markanvändningen efter upprivna järnvägslinjer i Skåne och han fick sina data genom att helt enkelt vandra sträckningarna. Kanske började hans berömda livslånga projekt så: han föresatte sig att till fots besöka varje kvadratkilometer av Skåne. Man kan förvissa sig om projektets omfattning genom att betrakta en Skånekarta: i grova drag en kvadrat om drygt 10 mils sida, totalt runt 11,000 kilometerrutor i UTM-nätet. Han nådde sitt mål före sin död så när som på 7-8 rutor, varav en vid Kungsmarken strax utanför Lund, som han lugnt lät vara. Karakteristiskt nog gjorde han vandrandet till en kollektiv upplevelse. Typiskt var vi 5-10 som tog tåget ut till någon lantlig järnvägsstation, gick sen kanske två och en halv mil, nådde lämplig skog med tillgång till granris och slanor för ett vindskydd. Efter mat och dryck vid en flammande brasa somnade man ovaggad. Nästa dag var det bara en och en halv mil att gå och så kunde man i bästa fall avsluta med kaffe och bakelser på ett kafé. Nästan varje påsk från 1971 till 2010 gick vi lite längre, under två till fyra dagar. Lund-Simrishamn blev den klassiska sträckan. Med Gunnars terrängvana vare det ingen tillfällighet att han blev en av aktiva fältarbetarna i den inventering av Sveriges kust Naturvårdsverket lät göra 1968-69. Inventerarna rekryterades bland geografistudenterna i Lund. Strändernas kvalitet och lämplighet för friluftsliv skulle bedömas, vilket för vissa sträckor kunde göras från luften, men i huvudsak gjordes det genom inventering och kartering till fots.
Vandrandet kom efter hand också att utsträckas till kontinenten. Gunnar ställde sig i spetsen för sommarvandringar på 7-10 dagar i en grupp på typiskt tio. Det blev vandringar i Frankrike, Schweiz, Italien, Tyskland, Tjeckien, Wales, Slovenien, Grekland. Det fanns säkert här också ett samband med hans allt starkare politiska engagemang för Europa och EU.
Studier och studentliv
Gunnar tog så småningom ut en fil kand i vilken förutom kulturgeografi ingick historia, sociologi, litteraturhistoria och kanske några ämnen till. Han bodde i AF:s studenthus på Tomegapsgatan, och på AF:s övervåning och på Parentesen. så småningom också på Stora Tomegatan. Därifrån flyttade han till det Schlyterska kollektivet på Östervångsvägen och där bodde han livet ut.
Traditionellt studentliv? Tja, i varje fall kan jag vittna om första gången jag träffade Gunnar. Vi var karnevalsarbetare som byggde upp områdets lokala telefonnät. Vårt arbete ersattes på traditionellt sätt genom s.k. soulagering, kuponger för mat och sprit. Vi for till Revingehed och hämtade ut en växel, rullar med telefonkabel och full utrustning för linjepatrull. Ledningarna hängdes förstås i Lundagårds träd. I några år jobbade han på Alfa-Laval i Lund med att slipa rostfria behållare. Det var inget led i någon förment proletarisering utan för att han behövde pengarna.
Därför var det ett bekant namn jag såg när jag på hösten läste den på Atén utlagda namnlistan Med en bild av en från ett träd dinglande man med texten ”Till Lundagård med Göransson”. Lundagård hade fått en ny redaktör, Bengt Göransson, direkt från Kvällsposten. Nu skulle det nämligen vara slut med de inkrökta och självbespeglande texter tidningen enligt många ägnade sig åt . Dessvärre skrev modernisterna inte så väl och inte så intressant och Gunnar ställde sig alltså i spetsen för traditionalisterna.
Översättaren
Gunnar började tidigt skaffa sig en försörjning som översättare. Det var inte som någon överdängare i främmande språk han gjorde sig gällande även om han väl behärskade engelska, tyska och franska och efter hand också italienska, utan därför att han hade kunskaper inom ett brett område av samhällsvetenskap och att han var en god skribent och stilist. Han blev efter hand en av Sveriges främsta översättare inom samhällsvetenskap, efterfrågad av ledande förlag och uppmärksammad för sin noggrannhet och språkliga kvalitet. I Lund hade han tillgång till ett universitetsbibliotek där man ofta kunde möta honom. Vad han än gjorde – reste, satt på möten, satt på kafé –hade han med sig en bunt textavdrag som han korrekturläste och finputsade. Han initierade också ett flertal kamrater att själva börja översätta genom att han gav dem uppgifter att pröva sina krafter på.
Järnvägsforskaren
Det moderna Sverige som växte fram från mitten av 1800-talet var i högsta grad präglat av och beroende av järnvägarna. Längs järnvägarna tillkom de nya industrierna och nya centralorter och på dem fraktades också maskiner och produkter för ett allt mer storskaligt jordbruk. Med järnvägarna fick också befolkningen en ny rörlighet. Alltså en samhällsomvandling som bara kan matchas av massbilismens genombrott på 1950-talet.
Det var givet att järnvägarna för geografen Gunnar blev ett favoritämne och faktiskt ett kärleksobjekt. Och i studiet av järnvägarna kunde han använda sina breda kunskaper och sin förmåga att integrera ekonomisk, teknisk och social historia. Järnvägshistoria är ett forskningsfält som bygger på omfattande och avgörande insatser av amatörer. Det är ett arbete som präglas av faktainsamling. Det innebär att vad som skrivs i ämnet inte alltid är så njutbart stilistiskt. Fakta om vagntyper, stationsbyggnader och tidtabellsdetaljer har en tendens att ta över till förfång för överblicken och analysen av järnvägens roll. Gunnar skrev mycket om järnvägar och han var inte främmande för knappologin. Men det som utmärker hans järnvägstexter är överblicken, vidsynen och betoningen av järnvägarnas roll som övergripande och integrerande kraft i samhället. Han skrev om det politiska spelet mellan kommunerna och jordägarna vid deras tillkomst, han visade hur de samspelade med industrietableringar och teknisk utveckling. Ett lysande exempel är boken om Bjärredsbanan (BLHJ) som i huvudsak skrevs av Gunnar (sedan han organiserat en studiecirkel i ämnet). Det var en obetydlig och ständigt olönsam bana men dess tillkomst, drift och avveckling rymmer alla de ekonomiska, politiska och sociala aspekter som karakteriserar intressant järnvägshistoria och Gunnar gjorde den rättvisa. Skånes täta järnvägsnät erbjuder ett rikt forskningsfält och Gunnar valde sina studieobjekt med stor uppslagsrikedom och originalitet med så udda ämnen som betlastningsanordningar, transporten av brunnsgäster och malm kring Råå /Ramlösa och en bred översikt över Fritjof Nilsson Piraten och järnvägen.
Politiken
1960-talet präglades i Lund av en intensiv politisk aktivitet av både praktisk och teoretisk natur och en lokal aktivism som blev en skola för hela vänstern. Gunnar var aktiv i den syndikalistiska studentklubben och var medlem i Socialdemokratiska studentklubben i Lund under något år. Han var med och etablerade tidskriften Zenit, tidigare utgiven av syndikalistiska ungdomsförbundet, som en oberoende socialistisk tidskrift, till sin karaktär och kvalitet lik den brittiska New Left Review och efter hand en tydlig samlingspunkt för den svenska nya vänstern..
Vänsteraktivismen i Lund fick en särskild intensitet , kanske därför att här fanns en daglig samlingspunkt där det alltid fanns folk som var politiskt intresserade och var debattvilliga. Jag talar om AF:s stora kafé, Aten. öppet 8.00 – 23.30. Här kunde aktioner organiseras med kort varsel. Gunnar tog aktiv del i de rörelser och aktioner som pågick, såvitt jag vet dock utan att inta någon ledande roll. Dock var han bekant för att ha en egen stencilapparat på sitt studentrum. Men när studenternas vänsterväg tonade bort i början av 70-talet var Gunnar på väg att skapa uthållighet och permanens genom en traditionell partiorganisation, Vänsterpartiet Kommunisterna. Tillsammans med likasinnade om var aktiva i stadsmiljöfrågor, bl.a. arkitekten Thomas Schlyter, och byggnadsarbetaren Erik Nilsson, återupplivades en avsomnad partiavdelning, Lunds Kommunistiska Arbetarkommun. Man var redo att ställa upp och gjorde det först 1970 för att i 1973 års kommunalval nå en häpnadsväckande framgång. med sex fullmäktigemandat
Partiföreningen i Lund får nog sägas ha varit Gunnars genom åren högst prioriterade verksamhetsfält. Han satt i otaliga styrelser, förstamajkommittéer och valledningar och efter hand också i Skånedistriktets styrelse. Men det var i den utåtriktade verksamheten han lade sin kraft, i Veckobladet och Blåsorkestern.
Gunnar började med att skriva i Vpk Lunds Internbulletin som han gjorde till en omfångsrik och aktiv röst i debatten men övergick sedan till Veckobladet, ett först tvåsidigt senare fyrsidigt offsettryckt lokalt politiskt organ i Lund. Den var från början en bilaga som delades ut vid försäljningen av Ny Dag, men blev snart blev en prenumererad lokaltidning som i andra halvan av 1980-talet nådde en upplaga om drygt 800 ex. Han var själv den flitigaste medarbetaren med intervjuer, reportage, kåserier, ledare och opinionsartiklar. Med Sydsvenskans dominerande ställning fyllde Veckobladet en viktig roll som alternativ och oppositionsorgan. Kvalitén var genomgående hög och inte sällan uppmärksammades den också i rikspressen. Gunnars stilkonst var avgörande för dess framgångar.
Lunds Kommunistiska Blåsorkester (namnet valdes för att vara ekumeniskt och samlande bland de årens många fraktioner!) tillkom som svar på behovet av en orkester i täten för förstamajdemonstrationen. Gunnar rekryterade själv en betydande andel av dess medlemmar (liksom f.ö. också i Vpk Lund) och lärde själv upp många av oss som aldrig hade hållit i ett blåsinstrument förr och aldrig kunnat läsa noter. Han visade stor omsorg om dess breda och särpräglade repertoar och skrev själv flera arrangemang, inklusive ett avsnitt ur Mozarts symfoni nr 41, Jupitersymfonin! Lördagsförmiddagarna på Mårtenstorget med Vänsterpartiets appellmöten fick en ny stuns genom den levande musiken och vid behov kunde han själv hoppa in som talare eller i varje fall instruera ovana appelltalare. I valkampanjerna var Blåsorkestern förstås guld värd. Han såg till att orkestern deltog i den årliga Kulturnatten, ibland ambulerande på udda spelplatser, ibland på estrad med orkesterverk av bl.a. Kurt Weill, Hilding Rosenberg och Sjostakovitj. Det betydde inte att han avhöll sig från annan musikalisk verksamhet: han startade Järnvägskapellet, en blåsoktett med specialiserad repertoar, och han medverkade i medicinarnas karnevalsorkestrar.
Gunnar var en hård polemiker och han hänvisade gärna till arbetarrörelsens barndom där personangrepp var legitima och inte ovanliga. I kölvattnet på kampanjen för att föra Karin Svensson-Smith till riksdagen skärptes de politiska och generationsmässiga motsättningarna i V Lund och Gunnar avsattes från redaktörsposten för Veckobladet. Det blev en partisplittring där kanske ett tjugotal av de mest erfarna och kunniga lämnade Vänsterpartiet, många av dem för Demokratisk Vänster. Efter en kort tid tog V Lund sin hand från Veckobladet som dock har levt vidare som oberoende vänster, dock nu som nättidning. Gunnar var kvar i Vänsterpartiet och deltog bl.a. genom att vara dess representant i det kommunala Parkeringsbolagets styrelse där det gavs rika tillfällen att tala om oklokheten i att satsa på bilismen.
En slitvarg
Gunnar såg sig själv mindre som en tänkare och intellektuell och mera som en organisatör och politisk grovarbetare. Han spikade tavlorna och placerade ut dem, han tog fram banderollerna, tryckte och delade ut flygbladen, kort sagt skapade och underhöll den materiella grunden för politiskt arbete. Han kunde sammanfatta sina erfarenheter med ord som: Politik är i första hand en fråga om att bära.
Vad kan vi lära av Gunnars liv? Kanske att det faktiskt är möjligt att i Marx efterföljd leva ett rikt och meningsfullt liv där man kan ägna en natt åt översättningsarbete, spisa en gentlemannens frukost på nästa dags förmiddag, med färska wienerbröd på ett café med god tillgång på tidningar, ägna eftermiddagen åt att klistra affischtavlor, skymningen åt övningar på valthorn och kvällen åt ett politiskt möte. Dagen avslutas sedan med läsning av lyrik och Thomas Cooks Europatidtabell. Till detta förtär man några glas calvados.
SH
 |
