Om Gunnar Sandin
Nu i veckan skulle Gunnar Sandin fyllt 80-år. Han gick bort 2012 men som den unika person han var så lever han starkt i mångas minne. Inte minst här i VB, den tidning som han tog initiativet till 1975.
Gunnars ambition var att VB skulle bli en "riktig" prenumererad tidning. En riktig tidning kom varje dag eller åtminstonne 5 ggr/vecka. Dit nådde vi aldrig, när VB var som störst nådde vi halvvägs till den tidens gräns för att söka presstöd.
VB:s utveckling blev en annan men att den fortfarande finns, nu inne på sin 46:e årgång är ett bevis på Gunnars kraft som inspirationskälla. Han var inte ensam förvisso, att vara en del av en kollektiv rörelse var själva livsluften för Gunnar och mitt i detta var han en mycket egensinnig och självständig person.
I veckans nummer finns en artikel av Håkan Olsson som minner om Gunnars gärningar.
Det kan också vara på sin plats att påminna om Gunnar Sandins bibliografi som förtecknar alla de artiklar, böcker och översättningar som han gjorde genom åren. Där kan man också läsa den levnadsteckning som Sten Henriksson skrev där. Biografin förtecknar 1431 artiklar av Gunnar i Veckobladet. Samtliga dessa kan hittas under arkiv-rubrikerna ovan.
En udda händelse, speciellt för honom själv, var att Gunnar 1995 utsågs till kulturpristagare i Lund av Sydsvenskan. I samband med detta gjorde Rolf Nilson en längr intervju med Gunnar i VB 1995:38 som också finns med i veckans nummer.
Göran Persson, red
PS Om man läser den artikel som Sydsvenskan skrev när Gunnar fyllde 70 så har han där en önskan inför sin 80-års dag: Att få åka spårvagn i Lund.
Den kunde nästan gått i uppfyllelse, om han bara hade fått vara med några år till och kommunen rappat på så. Fast Gunnar hade förlåtit förseningen till i höst. Han skulle sagt att spårvagn föreslogs i Lund redan 1907 så ett halvår hit eller dit var inte mycket att bråka om.
Håkan Olsson
Gunnar Sandin 80 år?
Veckobladets skapare och mångårige flitigt skrivande ”chefredaktör” – en titel han säkert hade skytt.
Gunnar är förvisso inte med oss för tillfället (som Sydsvenskans Jan Mårtensson plägade uttrycka saken), men Gunnars flitiga ande vilar ändå över oss på något sätt. Inte minst för VB, Röda Kapellet, Vänsterpartiet i Lund och mycket annat i tusenårsstaden.
Kanske skäl att stanna upp ett ögonblick och fundera över vad denne idoge och rikt utrustade man kan tänkas ha för betydelse för oss som finns kvar efter Gunnars för tidiga död 2012. Jag har inte svaret, men kanske går det att bygga en någorlunda heltäckande bild tillsammans? Gunnar berörde många människor och organisationer under sig flitiga liv.
Börjar med liten brasklapp: har månne Gunnar Sandin och hans gärning beskrivits här i VB på sistone? Frågan kommer sig dels av att jag nog inte läst VB sen papperstidningen upphörde, dels av att jag sen halvtannat decennium lever i Brösarps backar och inte följer Lundapolitiken mer än vad Sydsvenskan ger. I alltför magra doser.
Förutom 80-årsdagen den 25/2 så påmindes åtminstone jag om Gunnar och hans spännande liv av dragbilden i Sydsvenskan, den 26/2. Där syns en man stående på en polisbil under en hetsig demonstration mot värnplikts-inskrivningen i Lund 1968. Är det månne Gunnar?
Red kan inte säga säkert, lärde känna Gunnar en bit in på 70-talet, men tror det är han.
Jag känner inte igen honom på bilden, men den närmast apokryfiska historien är ju att just Gunnar befann sig på en polisbil, hetsande massorna. Jag kände inte vår vän då, det dröjde till 1984, men jag har hört så många livfulla berättelser om ”värnpliktskravallerna” att jag undrar om det inte är Gunnar ändå. Han ser inte ut som den Gunnar jag lärde känna 16 år senare. Någon i läsekretsen borde ha besked!
Läs mer »
Gunnar Stensson
Människor omformar jorden
”Mängden av sediment som flyttas av människor varje år beräknas till 57 miljoner ton. De överskrider nu de volymer som jorden flyttar av egen kraft. Resultatet kommer att bestå för all framtid”.
(Sverker Sörlin, Antropocen)
Platån vid korsningen mellan järnvägen och Höje å består av jordmassor som forslades hit på 1930-talet, när Källby reningsverk byggdes och den långa raden av dammar längs Höje å från järnvägen till Värpinge grävdes och cementerades. Bostäder, åkerjord och betesmarker schaktades bort.
Hundratals arbetare måste under många år ha slitit här. Kanske var ett av projektets syften att minska arbetslösheten. Hur såg den tidens grävmaskiner, traktorer och truckar ut?
Täta moln drar fram i den hårda blåsten. Marken där jag står är mättad med regnvatten. Vattenpölar blänker mellan taggiga nyponsnår. Några träd har aldrig slagit rot trots att 90 år har gått.
Ett par hundra meter bakom mig finns den plats i järnvägsvallen där den långa tunneln under fyrspåren ska byggas, Genom tunneln ska vägen gå från Klostergården till Värpinge. Många lundabor vill stoppa den för att skydda naturområdet i Höjeå-dalen.
På andra sidan ån ser jag en låg vit byggnad. Det är Flackarps gamla skola, uppförd på 1840-talet. Flackarps tusenåriga kyrka revs när stambanan byggdes. Bortom åkrarna ser jag Hjärup där tre av mina barnbarn bor.
Läs mer »
Framgångsnekrofobi
Man måste kämpa efter något skönare.
Det är mesigt att vara nöjd.
Gräset på andra sidan är säkert grönare.
Leva livet som en daglönare,
att inte känna utmaningens fröjd
för att få det lite skönare,
att inte sträva, som en drönare,
det är att ha stannat på sin höjd
och då blir inte livet grönare.
Ta för dig! Bli inte en be- och bönare!
Se till att vägen fram blir röjd!
På andra sidan livet är det nog skönare
och ovanför dig växer gräset grönare…
NOAK
Att botanisera i gamla VB ger ibland oväntade fynd. När jag letade efter Rolfs intervjun av Gunnar Sandin i nr 1995:38 hittade jag i samma nummer en dikt som jag tycker passar väl i ett nummer där VB minns Gunnar och hans gärning.
Det största klimathotet
Det är inte det direkta förnekandet av klimatvetenskapen utan det faktum att många beslutsfattare som erkänner klimatkrisen agerar som om den inte existerade.
I förra numret av VB gavs många exempel hämtade från den nyutgivna boken Upphettning. Där kallas sådant agerande responsförnekelse. Det jämförs med Orwells begrepp nyspråk: krig är fred.
The Guardian (22/2) ger ännu ger ett flagrant exempel i artikeln As Nobel prize winners we demand Justin Trudeau stop The Teck Frontier Mine. Det handlar om en tjärsandsgruva. Bland undertecknarna finns tio nobelpristagare i kemi och litteraturpristagarna John Coetzee, Elfriede Jelinek och Alice Munro.
Samma dag publicerades JP Morgan economists warn climate crisis is threat to human race. JP Morgan är världens största finansiär av fossila bränslen och har efter Paris-avtalets undertecknande satsat 75 biljoner dollar på de bolag som expanderar mest aggressivt i sektorer som fracking, arktisk olja och gas.
I rapporten konstaterar ekonomerna att om man fortsätter den ekonomiska politiken som tidigare kommer jorden hamna i en situation där den inte befunnit sig på flera miljoner år.
De skriver att klimat-upphettningen är ”ett globalt marknadsmisslyckande som innebär att producenter och konsumenter av CO2-utsläpp inte betalar för de klimatskador som uppstår.”
Sydsvenskan publicerade 25/2 en stor intervju med en av författarna till Upphettning, Kjell Vowles, under rubriken ”Därför förnekar vissa människor klimatkrisen”. Artikeln som skrivits av Daniel Rydén är upplysande och pedagogisk. En kategori av klimatförnekare som nog är vanligt förekommande i Lund är ”högutbildade äldre män som haft framgångsrika karriärer inom akademin eller industrin.”
Förra veckan i riksdagen: Hemlig dataavläsning och välfärdspengarna
Den här veckan har riksdagen mötesfritt. Vi har några sådana veckor om året, oftast i samband med skolloven, för att framför allt ha möjlighet att göra längre resor (även om man såklart också kan använda veckorna till “semester”). När ni läser detta har jag precis avslutat en otroligt intressant resa till nordligaste Norge med försvarsutskottet. Jag åkte såklart tåg så långt det gick, till Bodö, men hem från Kirkenes flög jag. (Att åka tåg och buss genom Ryssland och Finland kändes inte som ett lockande alternativ…).
Jag hann inte skriva rapport förra veckan så här kommer några ord om vad riksdagen beslutade då.
Först och främst fattade riksdagen formellt beslut om de 7,5 miljarderna i välfärdspengar, som V förhandlade fram med KD och M. Pengarna går ut till kommunerna, men är inte öronmärkta så det är nu upp till våra partikamrater i alla kommuner att styra pengarna så att de hamnar där de behövs mest (i skolan och äldreomsorgen, vanligtvis). Detta är mycket glädjande för Vänsterpartiet och en mycket stor vinst, även om vi vet att det absolut inte räcker för att täcka alla behov i välfärden. Debatten om välfärdspengarna finns här:
Under veckan debatterade och beslutade riksdagen om hemlig dataavläsning, att datorer, telefoner och annan teknisk utrustning ska kunna avlyssnas inte bara när det gäller ljud och tal utan när det gäller all data, som mejl och meddelanden. Beslutet säger att detta bara ska användas vid grov brottslighet, men Vänsterpartiet menar att det finns risk att fler än bara grova brottslingar utsätts och vi röstade därför, som enda parti (tillsammans med en enda miljöpartist!) emot förslaget. Debatten är väl värd att lyssna på:
Under veckan har riksdagen också debatterat motioner om folkhälsa, jakt- och viltvård, skogspolitik, hyresrätter och alkohol- och drogpolitiken. Allt finns på riksdagens hemsida.
Hanna Gunnarsson (v) riksdagsledamot
I veckans nummer
Redaktion
Göran Persson
Tipsa om Veckobladet
Känner du någon mer som skulle gilla att läsa VB?
Friday for Future alla fredagar
Välkomna på demonstration för klimatet, varje fredag någon gång mellan 10- 13 på Stortorget.
Får Vänskapens hus stanna i sina lokaler?
När min mor flyttade hit som pensionär 1972 tog hon snabbt kontakt med Ingrid Bern, en klok och god kvinna som drev Vänskapens hus som en sorts frivilligt socialt arbete. Under 1970- och 80-talen var jag ofta där med mina barn på sommarmarknader och andra evenemang. Senare höll jag då och då enkla föreläsningar om Vietnam och Eritrea, stadsplanering i Lund, svensk 1900-tals historia – Karin sjöng – med mera på lördagssamman-komsterna i de trevliga gammaldags lokalerna.
Vänskapens hus utför ett viktigt arbete för människor som hamnat utanför andra sociala sammanhang. När Sankt Lars hade stängt 1995 återsåg vi i Vänskapens hus många människor, som vi kände från studiecirklar och kulturevenemang i Sankt Lars. I Vänskapens hus fanns trygghet och gemenskap. Jag är säker på att många människoliv räddades.
Nu har byråkraterna upptäckt Vänskapens hus, liksom de tidigare upptäckt sjukhus och skolor. De har funnit mycket att förfäras över. Vänskapens hus stiftelse är ingen ”juridisk person”. Ansökan att bli det hade undertecknats av fel personer och många papper saknades. Det var krångel med hyra och värme. Dessutom var huset brandfarligt. ”Det är väldigt märkligt, jag förväntar mig en förklaring”, säger servicenämndens ordförande Inger Tolsved Rosenkvist, L.
När detta skrivs pågår fullmäktigemötet som ska besluta huruvida Vänskapens hus ska få vara kvar i lokalerna i framtiden.
De aktiva i föreningen bävar. De har viktigare saker att göra än att underteckna blanketter och uppfinna juridiska personer.
Ett enkelt förslag till fullmäktige är att ge en fingerfärdig programmerare i uppdrag att konstruera en digital juridisk person, en Artificiell Intelligens, som sköter de byråkratiska teknikaliteterna, ungefär med samma automatiska kompetens som de datorer som köper och säljer miljonbelopp på börsen, medan ägarna spelar golf.
Så kan Vänskapens hus ostört fortsätta sin livsviktiga verksamhet medan AI tickar fram tabeller och fyller i formulär i ett hörn.
Vänskapens hus är viktigare än miljonärernas golfbanor.
Gunnar Stensson
"Att såna som jag kan få kulturpris!" –
Samtal med Gunnar Sandin
Den spontana reaktionen på att Gunnar Sandin tillsammans med Anders Tornberg fått Lunds kulturpris var glad förvåning. Att han förtjänar priset enbart för sina insatser för VB tycker vi på red. är självklart, men han har gjort så mycket mer t ex en väl sammansatt, stimulerande och anarkistiskt genomförd regional kulturkonferens för hela Vänsterpartiet i våras och att Gunnar Sandin är känd men ändå okänd
i Lund framgick pinsamt tydligt när Skånska Dagbladet, säkert av välvilja, förväxlade den riktige Gunnar Sandin med "konstnären" Gunnar Sandin och tillskrev honom en utställning på Lunds konsthall för några år sedan. Följande samtal mellan Rolf L Nilson och Gunnar Sandin är inte heltäckande, men ett försök till presentation av kulturpristagarens kultursyn.
Rolf N. – Det är väl lämpligt att börja med Lund, som kulturstad. Du har följt utvecklingen i mer än 30 år nu.
Gunnar S. – Ja, det är ett problem. Man får lokala skygglappar, och jag har upptäckt för egen del hur svårt det är att ta sig från Lund och använda regionens kulturutbud. Jag tänket på det som händer i Malmö, Landskrona och Helsingborg. Det är inte fysiskt svårt. Förbindelserna är bra, men det är mentalt svårt.
Rolf N. – Själv var jag sugen på att höra Sjostakovitj stråkvartetter i Malmö konsthall. Lokalen är vacker, artisterna av världsklass, kort sagt en unik händelse, men bagatellartade hinder gjorde att jag blev hemma och bara läste om det i tidningarna i stället. Vad skall man göra åt sådant?
Gunnar S. – Det behövs attitydförändringar. Annars har jag inget bra svar. Men detta är något som kulturutredarna bör tänka på. Det är svårt att utveckla ett regionalt kulturliv. För egen del har det blivit besök på det Kongelige i Köpenhamn en gång, opera i Malmö också en gång samt en del annat.
Rolf N. – Men det kommer busslaster norrifrån just nu till Malmö för att se Kristina i Duvemåla och för något år sedan gick de norrut till Stockholm och Fantomen på operan?
Läs mer »
46:e årg.
Utskriftsvänlig form