Arkiv 1975 - 2004

  • • 1985

  • • 1986

  • • 1987

  • • 1988

  • • 1989 Nummer 1 - 39/40

  • • 1990

  • • 1991

  • • 1992

  • • 1993

  • • 1994

  • • 1995

  • • 1996

  • • 1997

  • • 1998

  • • 1999 Nummer 1 - 38

  • • 2000

  • • 2001

  • • 2002

  • • 2003

  • • 2004


Drömmen om en tidning (VB nr 23 - 1980)

I och med detta nummer passerar Veckobladet en milstolpe i sin korta historia. Veckobladet blir en fyrsidig tidning istället för ett ensidigt politiskt flygblad tryckt på båda sidor, som någon elak bekant uttryckte det. VB-red bad Sten Heriksson, gammal VB-vän och -medarbetare att skriva lite om VECKOBLADETs plats i den lundensiska tidningsvärlden.
 

När Veckobladet nu tar steget till att bli en Tidning (för visst måste man kunna bläddra i en riktig tidning?) så får man väl börja med att gratulera. Hur det ska gå vet man ju aldrig, Veckobladets upplagekurvor pekar snett uppåt och vem vet, en vacker dag har kanske Lund en riktig lokaltidning igen. När jag kom till Lund så hade Lund en egen tidning. Den hette Lunds Dagblad och utkom från ett hus på Gråbrödersgatan. Själv bodde jag hos en 80-årig snäll tant på Slöjdgatan, utsatt för alla hennes omsorger som inkluderade att hon på söndagsmorgnarna kom med kaffe och smörgåsar med sylta och rödbetor så där vid 7-tiden.

Hur som helst, Lunds Dagblad var hennes tidning. Den fick jag läsa i var dag. Något djupare intryck gjorde den väl ändå inte - jag minns den som småstadsmässig och försynt folkpartistisk och med påfallande mycket bokrecensioner. Men ändå - att ha en egen tidning i en stad, det är något särskilt med det. Det känns som om det var mycket länge sedan som Lunds Dagblad fanns och saknaden är väl måttlig. Men skulle vi Lundabor behöva en egen tidning? Vi har ju Lundasidorna i Malmötidningarna. Jo, visst har vi.

Lundasidorna
Flaggskeppet är ju Sydsvenskans sidor, välskötta och självmedvetna och förvisso inte utan öppenhet. Men det är inte precis arbetarrörelsens eller vänsterns syn på världen som är de tongivande i sydsvenskan. Med Arbetet är det lite annorlunda: den är ett bara alltför lydigt språkrör för sitt parti och som följd därav alltför ofta sakligt och nyhetsmässigt undermålig. Vi är rätt många här i trakten som har råkat ut för dess bigotteri och snålhet mot allt som inte bär stämpeln från den officiella socialdemokratin. Det är sannolikt mindre Lundaredaktionens fel än de villkor den arbetar under: brist på självständighet och med en till synes kronisk underbemanning. Lundabladet - de lösa sidorna på tvären av tidningen - tillkom och lades ner över dess huvud utan att riktigt få den chans det var värt. Skånskan slutligen är inte glömd och har sina sympatiska drag, men ställer i Lund inte riktigt upp i samma viktlass. Men hur olika tidningarna än är, så har de en sak gemensam. Vi som håller oss till vänster kan få åtnjuta en mer eller mindre stor tolerans, men bara så länge makthavarna vill. Vare sig Sydsvenskan eller Arbetet befinner sig på mer än en telefonlurs avstånd från Malmö, en stad som inte präglas av någon större kunskap om förhållandena i Lund, och det är känt att både Olof Wahlgren och Frans Nilsson har haft ett och annat att säga till sina Lundaredaktioner. Frisinnet har kort sagt sina gränser och det är naturligtvis realiteten bakom att VPK Lund sedan länge satsat på att själv försöka nå ut till Lundaborna.

Lösningen: Veckobladet
Lösningen blev Veckobladet - nu fem år gammal. Till en början en nog så blygsam stencilsida, avsedd att blada in i de Ny Dag som idoga försäljare sprider över stan och utan större pretentioner. Men det var duktigt folk som skrev i den och allt hade en Lundaprägel. Det dröjde inte länge förrän det kom rapporter om att folk köpte Ny Dag väl så mycket för Veckobladets skull. Det saknas varken festliga episoder, journalistiska bragder eller pinsamma tryckfel i tidningens historia, men det får väl anstå till lämpligt jubileum. Roligast för oss läsare har det nog varit när tidningen verkligen kunnat vara aktuell, som när Veckobladet många gånger gjordes natten torsdag-fredag för att på fredagsmorgonen kunna ligga i brevlådorna med fräscha reportage från kommunfullmäktige.

Aktiva läsare
Vem vänder sig då Veckobladet till och vad kan läsaren erbjudas? Ja, i första hand är det naturligtvis till politiskt nyhetstörstande till vänster och höger. I den gruppen finns både kommunalråd och revolutionärer. Men viktigare är att Veckobladet börjat nå den stora grupp människor som utan att vara politiskt bundna tycker att VPK står för en oräddhet, en aktivitet och en förnyelse av politiken i Lund. Det är en intressant samling människor. Den ser t ex på VPK som parti med friska och alls inte okritiska ögon. Många i den gruppen tänker säkert på sig själv som egentligen socialdemokratiska eller rentav liberala. Det är människor som är engagerade i miljöfrågor, i daghemsfrågor, i skolfrågor, i frågor om trafik och boende. Det är en aktiv grupp och det är människor som bryr sig om den här stan.

 

Kommunalpolitiken
Rätt mycket handlar naturligtvis om vad som händer i kommunalpolitiken. Den står det nämligen inte så mycket om i de andra tidningarna, sen får lundaredaktörerna säga vad de vill. En gång i tiden kunde man i varenda hygglig lokaltidning i det här landet läsa ett utförligt referat från varje fullmäktigedebatt och f ö från riksdagen också. Vad får vi i dag? Från fullmäktige kan det komma en liten slatt - besluten refereras men inte diskussionen som föregått dem. Kolla själv nästa gång i Sydsvenskan och Arbetet! Det brukar stå en del om sammanträdet varit långt, men läsaren ges ingen chans att förstå varför. Det här är naturligtvis till nackdel för VPK som uppskattningsvis står för lika mycket av aktiviteten på ett fullmäktigesammanträde som de övriga partierna tillsammans. VPK har ju gått till aktion i Lund under fältropet "politisera politiken", dvs på sig själv och andra ställt kravet att de många praktiska beslut som ingår i en kommuns skötsel ska diskuteras och bedömas på ett politiskt sätt, dvs som en del av en större helhet, en idé om hur ett samhälle ska vara inrättat. Men då behövs också en offentlighet, en öppenhet kring argumentering och frågor. Demokrati kräver att människor ges en chans att veta vad som händer och vad som, sägs.

Utomparlamentariskt
Detta om det parlamentariska. Men Lund har ju en rik utomparlamentarisk aktivitet också och den är kanske ännu viktigare att spegla. Nej, jag menar inte Hantverksföreningen, fastighetsägarna eller Rotary. Men än hotar Tempos P-hus bli byggt, än är daghemsköerna långa, än fortsätter rivningspolitiken, än väller bilarna fram genom bostadskvarteren. Kring allt det här finns ett organiserat arbete som är beroende av att kunna nå ut till folk. Och Lund har en rik tradition vad gäller antiimperialistiskt arbete och solidaritetsföreningarna skjuter som svampar ur jorden. Deras arbete är inga heta nyheter för Lundasidorna men för Veckobladet är det viktigt. Ja och så är det fältbiologer och schottisbersåer och nya kooperatörer och punkare - listan kan göras mycket lång och VB har ambitionen att försöka skriva för alla.

Partimegafon?
Men hur är det nu, är inte tidningen bara en megafon för VPK Lund? Jo, tidningen ges förvisso ut av VPK Lund och varannan ledare (som har vinjetten "VPK Lund anser") är ett officiellt uttryck för partiets lokala ställningstaganden. Men därutöver har redaktionen fria händer. Tidningen arbetar alltså självständigt, med egen ekonomi och med en ansvarig utgivare som formellt ansvarig. Denna självständighet är en viktig förutsättning för en bra tidning. Det är väl känt att för mycket partinit gör tidningar tråkiga. Sen finns ju inom vänstern i Lund en hygglig samarbetstradition och den har tidningen försökt föra vidare. Här ges alltså chansen till en fri debatt även om spaltutrymmet sätter sina gränser. Men om det är något råd man vill ge redaktionen så är det: behåll er journalistiska självständighet, låt inga partilinjer hindra er från att göra en bra tidning! Spåren förskräcker.

Amatörer
Veckobladet skrives, sättes, redigeras och distribueras av amatörer och visst märks det, det vore konstigt annars. Men Lund har många skrivkunniga människor och med modern offsetteknik är sättning och redigering ett jobb vid skrivmaskin och med sax och klister. Det går att lära sig och få ett hyggligt resultat. Vad skrivandet beträffar står sig Veckobladet mycket väl. Var i svensk press hittar man t ex en motsvarighet till signaturen Grr's välformulerade kåserier om livet och politiken? Någon gång om året, som med det här numret, så slår man på stort och trycker och delar ut ett specialnummer till Lunds alla hushåll. Men normalt trycks Veckobladet i en upplaga på 1100 ex, varav cirka 650 prenumererade och 300 inbladade i Ny Dag. Det borde, tycker man, kunna bli rätt många fler som vill följa detta originella pressexperiment.

Allt är möjligt
Det ska t ex bli spännande att se hur det fördubblade utrymmet från och med detta nummer kommer att användas - kommer vi att få se en sportspalt där Lundaidrotten träcks från vänstersidan, blir det familjenotiser, blir det serier? Allt är möjligt. Det är alltså något ganska unikt med en ny tidning på det här sättet och faktiskt ännu en anledning till stolthet över Lund. Det sägs ju alltid att inget är svårare än att starta en ny tidning, det krävs enorma resurser. Men arbetarrörelsens historia i Sverige är fylld av tidningar som gavs ut år efter år med bara en handfull människor. Veckobladsredaktionen har alltså antagit utmaningen, att göra en spännande och läsvärd politisk tidning för Lund med omnejd. När Veckobladet är uppe i sexton sidor kanske det kan bli en särskild Malmösida. Det är bara att önska lycka till.
Sten H.

En tidning med historia
Här kan du hitta samtliga nummer som kommit ut före Veckobladets nystart 2005.
   30 årgångar av Veckobladet kom ut under den förre ägaren som var Vänsterpartiet i Lund och dess föregångare.
   Under 2004 beslöt Vänsterpartiet att inte fortsätta med utgivningen utan överlät utgivningsrätten till undertecknad.

Veckobladet startade 1975 som ett stencilerat A4-blad men ganska snart så kunde man utöka textmängden genom bättre sättnings- och tryckteknik.

1980, halvvägs in den 6:e årgången fann man den form som sedan gällde fram t o m 2004. Man tryckte bladet som ett vikt A3 och fick då fyra A4-sidor att fylla med text och bilder.

Detta arkiv är under uppbyggnad men när det är komplett så diskuteras och agiteras det kring i stort sett alla politiska frågor av någon rang som avhandlats i Lund.

Här bredvid finns också en text som beskriver det man ville uppnå med VB när man utökade till fyra sidor i nummer 23/1980. Drömmen om en tidning, skrivet av Sten Henriksson, en av de fortfarande aktiva skribenterna som var med från början.

Forskning, nostalgi, allmän eller särskilld nyfikenhet? Varsågoda!

Forskning, nostalgi, allmän eller särskilld nyfikenhet? Varsågoda!