Hotet från höger – Sverigedemokrater
och Nationaldemokrater

Häromdagen blev Mats Skogkär äntligen åthutad. Anledningen var den senaste i raden av de aggressivt islamofobiska artiklar varmed han förgiftat debattklimatet i Malmö. Sydsvenskan har i åratal publicerat dem på sin ledarsida. Den här gången gällde det en slafsig och fördomsfull artikel där Skogkär hävdade att islam är ”hundraprocentigt humorbefriad”. Den som stod för bedriften att sätta honom - och Sydsvenskan -  på plats är Emma Tornborg från Linnéuniversitetet.
   Europeisk högerextremism står mitt uppe i ett paradigmskifte från antisemitism till islamofob sionism. Det ger en ny ideologisk bas för den islamofobiska politiken. Jimmy Åkesson och hans gelikar har funnit att man genom att stödja Israel kan göra sig respekterad och få utrymme för antimuslimsk hets i ledande media. Den extrema högerkristna rörelsen i USA har länge med stor framgång tillämpat samma teknik.  
   Inte för inte betecknade Jimmy Åkesson muslimerna som det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget i sin aftonbladsartikel i höstas. Och det var heller ingen slump att ett antal sverigedemokrater deltog i den sionistiska demonstrationen i Malmö i mars förra året.
   Inspiration finner Jimmy Åkesson också bland de mer utvecklade extremistpartierna i Europa som FPÖ (Frihetspartiet i Österrike) Vlaams Belang i Belgien och tyska PRONWD, partier som erkänner förintelsen och stöder Israel, som man beundrar för dess kamp mot palestinier och andra muslimer. Le Pens parti i Frankrike och den extrema högerns parti i Schweiz är som bekant inne på samma linje.
   Men helt lätt är det inte att genomföra paradigmskiftet. Bland SD:s kadrer och väljare finns det gott om gamla ingrodda nazister och antisemiter, kort sagt traditionalister. Mycket riktigt har Jimmy Åkesson funnit det bäst att deklarera att partiet inte tar ställning i Mellanösternkonflikten.
   För Jimmy Åkesson kompliceras paradigmskiftet ytterligare av existensen av Nationaldemokratiska partiet, ett renodlat nynazistiskt parti som förnekar förintelsen och är uttalat antisemitiskt. Risken för Jimmy Åkesson är att sverigedemokraternas kärnväljare går över till Nationaldemokraterna. Visserligen är det nationaldemokratiska partiet litet, men det förfogar över stora ekonomiska resurser. Det har varit aktivt i Lund med affischer och flygblad, bland annat i Klostergården.
   Häromdagen beviljades partiets tidning Nationell idag 2 300 000 kronor i presstöd. Nationaldemokraternas partiledare Marc Abramsson jublade.
   Så visst har Jimmy Åkesson skäl att bekymra sig beträffande högerflygeln i sitt högerextrema parti. Genom att dra till sig sverigedemokratiska väljare kan nationaldemokraterna sänka SD under fyraprocentspärren för första gången på åtta månader.
   Vi andra har skäl att oroa oss både över risken att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och för konsekvenserna av statsunderstödd rasistisk propaganda i tidningen Nationell idag.
Gunnar Stensson

Söder om landsvägen

Det är inte lätt att vara skåning. Det är temat för en artikel av Ingegerd Waaranperä, teaterkritiker i DN, i en modig artikel i onsdags. Visst, så är det, man kan redan en bit upp mot gränsen till Östergötland bli utsatt för problem med dialekten och antydningar om att man har tittat för djupt i grötfaten nere på Söderslätt.
   Men problemet är som jag ser det inte de riktiga svenskarna, de som rör sig uppe i Mälardalen eller i mest riktiga Sverige, Dalarna. Nej, problemet är de andra skåningarna. Waaranprä pekar ut de skånska politikerna och visst, det ligger en del i det. Själv har jag t ex. svårt att lyssna på migrationsminister Billström utan att vilja lägga om min dialekt till gängse rikssvenska. Men det är ändå inte där det sitter. Jag lyssnar med fascination till Gunnar Wetterberg, historiker och SACO-utredare, som nog kan anses ha en av de mest diftongrika Malmödialekter man kan spåra upp och tycker att han är värd beundran för sin ihärdighet. Och när jag hör Anna Anka lyssnar jag gärna till hennes nordvästskånska som ju lika mycket är ett klassmärke från gruvdistrikten.

Dum, lat och dryg
”Skåningen har alltid fått veta hur dum, lat och dryg han eller hon är.” Jo, och kanske är det så att vi har gått in i rollen. Det finns ett regionalt mindervärdeskomplex och enklaste försvaret är att framhärda i rollen. Och vi är inte ensamma i att sitta fast i det, kolla t.ex. hur norrbottningar eller blekingar ser på sig själva.
   Man kan naturligtvis tycka att allt det här bara är trams, men det tar sig ju också politiska uttryck. Det är här vi har haft Skånepartiet och Sjöbocentern och det är i den här landsändan Sverigedemokraterna nu har sin starkaste ställning.
   Jag uppskattar att Skåne har en egen kulturell profil och tycker det är bra att det finns delar av riket vars blickar inte enbart är riktade mot Stockholm. Men för att ändra på provinsens plågsamma politiska och sociala roll tror jag det krävs inte bara självkritik utan också en uppgörelse med Stockholms syn på periferin och den erövrade provinsen.

De radikala socialdemokraterna
När jag började följa lokalpolitiken i Lund och Skåne så var det mest nerslående den stagnerade arbetarrörelsen i Skåne. Arbetarrörelsen i Skåne var ju en gång ledande i landet. Men nu satt i Malmö Nils Yngvesson i kommunen och Frans Nilsson på Arbetet som symboler för en självgod och nergången politik. Det blev nästan axiomatiskt för oss i V-kretsar att socialdemokratin i Skåne var nergången och konservativ.
   Det är därför med glädje man kan konstatera att socialdemokraterna i Skåne numera kan anses stå till vänster i partiet. Det senaste tecknet på detta är att partidistriktet har krävt att de svenska trupperna i Afghanistan ska tas hem. Det är en ståndpunkt som Vänsterpartiet hittills har varit ensam om men som Socialdemokraterna ganska säkert kommer att överta. S och V jobbar numera bra med varandra i Skåne. Det kanske finns hopp för arbetarrörelsen i Skåne. Och med det kan man bar önska densamma en vital och kampglad Förstamaj. Vi ses i tågen!
Lucifer

Ur Haaretz
Rituell terrorism. Obama-hatet en ny religion.
På lördag brinner bålen i Israel

När jag var ung fick jag lära mig att syftet med religion var att skapa medlidande genom kärlek, fred genom exempel, och att med mänskliga händer utföra änglars verk.
   Sedan flyttade jag till det Heliga Landet.
   Om någonsin historien om religionen varit skriven i blod, så är det här. Om någonsin religionen dränkt historien i blod, är detta platsen. Om någonsin plogbillarna smidits till svärd och svingats enligt det Gamla testamentet, det Nya testamentet eller Koranen – så kan vi visa platsen, där det skedde.
   Och på senare tid, om någonsin religionen förmått förhindra fred, försoning, och till och med FN och USA, så är det här, hos oss, i vår tid.
   Så jag förmodar att ingen borde bli överraskad över att människor, som klär sig i de frommas  utstyrsel, nu väver samman sin rasande avsky för Barack Obama med sina trosriter och gör detsamma som en del amerikaner ägnat sig åt i över ett år nu: att göra hatet mot Obama till en sorts religiös plikt.
   En gång i världen brukade barnen bränna bilder av Adolf Hitler och andra som predikat och i vissa fall genomfört massmord på judar i bålen. Nu bränns bilder av president Obama i de bål som ska tändas på lördag för att fira Lag B´Omer (en judisk motsvarighet till valborgsmässobålen).
   I år skryter Meir Kahanes lärjungar öppet med att de håller på att göra bilder av den amerikanske presidenten att sprida och bränna på bålen runt hela landet.
   ”Utan tvivel är Barack Hussein Obama idag det judiska folkets fiende,” sa Kahane-aktivisten Noam Federman, en av kampanjens ledare. ”Obama är den mest antisemitiske president USA någonsin haft.”
   Under allt hatet ligger det faktum att Obama är en svart man.
Bradley Burston, översättning av Gunnar Stensson

De små paradisen

Det utsprungliga paradiset var en oas i en öken. Oasen var liten och öknen stor. På samma sätt finns det paradis i den urbaniserade miljön, små levande oaser, dolda och kanske skyddade, innanför barriärer som motorvägar och järnvägar, inom hörhåll för stadens eviga brus.
   En sådan oas finns vid Knästorp. En liten träddunge, blänkande vatten i en avskuren gammal fåra av Höje å, gräsplättar, pilar, alar och salixträd. Vass och gräs. Mångfald
   Se där, två ruvande svanar, en liten flock sädgäss, (hoppsan!) skriet från en uppflygande fasan, (tyst) en betande rådjurshona; gladan spänner ut de breda vingarna och lämnar värdigt sin utkiksplats i toppen av en al för att med sin kluvna stjärt som roder segla runt dungen; fem stora tyskharar grips av panik när en cyklist närmar sig på cykelvägen till Staffanstorp, än springer de längs horisonten, stora som hästar, än vänder de, samtidigt som en fågelflock, och springer åt motsatt håll med sina oproportionerliga styltben; några änder i vattnet och drillande lärkor i  skyn över engrödefälten.
   Runt horisonten, Tetrapak, Karhögs torg, lasarettet, domkyrkan, Gunnar Jönssons höga Margretetorps-hus, Gastelyckan,  Linero, Dalby kyrka, Knästorp, Staffanstorp, Uppåkra, Hjärup, Turning Torso, Öresundsbrons spindelkonturer, Flackarp och Sankt Lars.
   Din plats på jorden.
Gunnar Stensson