Röda Kapellet samlar de rödgröna kring musiken!
Visor av Allan Edwall, argentinsk avantgardemusik och grönsakssoppa – allt kombineras i det runda cirkustältet på Tegnérplatsen framför AF som Röda Kapellet står för under Kulturnatten. Ett stort antal artister med röd-gröna sympatier ställer upp. Bakom arrangemanget står Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Demokratisk Vänster som alltså inte bara samarbetar väl i Lunds kommunalpolitik utan också är beredda att stötta ett gemensamt kulturprogram under Kulturnatten.
Vi är stolta över det program vi erbjuder, med artister som jazztrombonisten Fredrik John och Daniel Tukia, Mp-ledamot i kommunfullmäktig. Daniel framför egna tonsättningar av dikter av Guilem Rodrigues da Silva medan Claes Göran Jönsson och Tord Håkansson, välkända socialdemokratiska profiler i kommunalpolitiken, är med och sjunger Allan Edwallvisor.
Vi som stöder de fyra rödgröna partierna vill dela med oss av vår musik denna kväll – utan kostnad för kommunen – men har ett gemensamt krav:
Mer resurser till kulturskolan i Lund!
Soppkök!
Med tanke på att det kan bli lite kyligt framåt kvällen bjuder vi på en värmande soppa. Men det är naturligtvis också en påminnelse om att det är ekonomiskt kärvare tider på väg. Frälsningsarmén har väl inte satt i gång sina soppkök ännu, men Röda Kapellet vill som vanligt ligga ett steg före.
PROGRAM
18.50 Röda Kapellet blåser in kvällen
19.00 Simon Ahlström – ung trubadur sjunger sånger av bl a Wiehe och Afzelius
19.30 Röda Kapellet med Claes Göran Jönsson, Tord Håkansson och Maria Bönnemark framför visor av Allan Edwall under ledning av Joakim Casagrande.
20.30 Rick Titrö sjunger visor på stadig punkgrund
21.00 Caesar och Fredrik John - piano, röst och trombon
21.30 Daniel Tukia framför egna tonsättningar av dikter av Guilem Rodrigues da Silva
22.00 Sara Thuresson – sångerska, pianist och låtskrivare med starkt engagerande texter
22.30 Röda Kapellet under ledning av Joakim Casagrande spelar ”Marscher som man inte kan segra till” av Mauricio Kagel. Introduktion av Bengt Olle Bengtsson
23.00 Caesar och Fredrik John
Sara Granérs fräcka bilder visas återkommande under hela kvällen
Liten jämförelse
Så ska det bli Kulturnatt igen. En kreativ uppfinning av Fp-politikern Gösta-John Bredberg, även om han hade bandynatten i Bollnäs (eller var det Ljusdal?) som inspiration. Alltnog, Lund var först och sen följde Staffanstorp, Uppsala, Köpenhamn och andra efter.
Till exempel Göteborg. Där kallas det visserligen Kulturkalaset men är samma sak.
Vänsterstyrda Göteborgs kommun satsar cirka 12,4 miljoner på sitt Kulturkalas. Hur mycket satsar högerstyrda Lund? Vi vet inte men känner inte till några några andra utgiftsposter än några månaders halvtidstjänst på förvaltningen och ett programhäfte. Göteborg har cirka en halv miljon invånare, Lund cirka hundra tusen. En femtedel så stort alltså. En femtedel av 12,4 miljoner hade blivit nästan 2,5 miljoner.
Bredbergs idé hade förtjänat en större generositet.
Gr
Gaza – ett problem för SvT?
Den som läste TV:s programtablåer i måndags kunde till sin förvåning upptäcka att dagen efter, dvs i tisdags, skulle Vibeke Løkkebergs prisbelönta film Tears of Gaza visas på kanal 1 på kvällen kl 22. Filmen fick pris som bästa långfilm på Göteborgs filmfestival i år. Det är en stark film om krigets fasor och vi var många som uttryckte att den borde visas i svensk TV och inte bara för den mindre grupp som såg den på Folkets bios filmfestival i maj med temat Palestina. Men vi var nog skeptiska. Den vågar inte TV visa, den visar för tydligt Israels brutala angreppskrig gentemot en civilbefolkning.
Så här beskrivs filmen i filmfestivalens katalog:
Upprörande, kraftfull och känslomässigt förkrossande dokumentär. Med unika bilder exponeras de brutala konsekvenserna av attacken mot Gaza vintern 2008-2009. Bildmaterialet, filmat av olika palestinska fotografer, pendlar från scener med verkliga bombanfall till följdverkningar på gator och sjukhus. Vissa sekvenser är nästintill outhärdliga att skåda. En mycket övertygande antikrigsfilm där hoppet, trots deras fasansfulla upplevelser, ligger hos barnen.
Alltså, döm om vår förvåning när TV trots det väljer att visa filmen. Men dagen därpå är ordningen återställd. Filmen har lyfts ut och istället har man petat in en film om nakna män i en bastu. På TV förnekar man vid förfrågan att man utsatts för påtryckningar varken från politiker eller av staten Israel. Man kom plötsligt på att den brutala filmen behövde en inramning. Vad innebär det? Tillrättalägganden och balansering? Kommentarer och förnekanden av Israels ambassadör? Nu har man beslutat att filmen istället ska visas den 20 december. Tror man att tittarintresset är lågt mitt i julruschen? Det hade ju varit lägligt att visa filmen nu när vi står inför ett eventuellt FN-beslut om Palestinas status som självständig nation. Förvisso är det inte fel att utöver filmen ha diskussion och kompletterande fakta om bakgrund och läget i Israel/Palestina men beslutet andas påtryckning. Dessutom finns motstridiga uppgifter om orsaken till att filmen lyftes bort. Pierre Schori fick t ex besked om att det var problem med leveransen.
Bengt Hall
Gramsci via Svante Nordin
I senaste numret av Axess (6/2011) får sig den berömde italienske marxistiske teoretikern Antonio Gramsci fyra sidor tillägnade. Författare är lundaprofessorn i idé- och lärdomshistoria, Svante Nordin. För många såväl icke-marxister som marxister har Gramsci gått till historien som myntaren av uttrycket ”viljans optimism och förnuftets pessimism”. Han ansåg, att de som ska gå i bräschen för ett samhälle genomsyrat av jämlikhet i gemenskap måste inse den enorma vidden av de svårigheter ett sådant företag står inför, men trots detta i sitt politiska arbete genomsyras av en obändig optimism. Svante N avslutar sin essä på följande sätt:
”Men även om Gramsci led nederlag levde hans tankar sitt eget liv. Den nya [engelska] utgåvan [av Gramscis fängelseanteckningar] vittnar om att de fortfarande är föremål för den mest ingående diskussion även utanför Italien. Gramscis intellektuella drama är också sällsynt lärorikt. Det handlar om viljans optimism och om förnuftets pessimism. Det handlar om ett revolutionärt tänkande som upphäver sig självt genom att så klarsynt och kompromisslöst undersöka maktens ofrånkomliga villkor.”
För den oinitierade läsaren ser det förmodligen ut som om Svante N i sin avslutning bara rapporterar Gramscis åsikt, men så är det inte. Hade Gramsci ansett att hans tänkande upphävde tanken på en mycket radikal förändring av samhället, så hade han inte haft anledning tala om en ”viljans optimism”. Det är Svante N som i namn av Gramsci smyger på läsaren resultatet av sitt eget politiska tänkande. Intressant nog har rubriksättaren (vem det än är) gett essän en titel vars andra hälft jag tror bättre passar Svante N:s själsliv än Gramscis. Titeln talar inte om förnuftets, utan om känslans pessimism. Den lyder: ”Viljans optimism, känslans pessimism”. Att kombinera förnuftspessimism och viljeoptimism är psykologiskt möjligt, men att kombinera känslopessimism och viljeoptimism tror jag är omöjligt. Att Svante N gör Gramsci till representant för en förmodligen psykologiskt omöjlig attityd finner jag irriterande. Mycket irriterande.
Irr
Bushs och bin Ladens årtionde
Det nya århundradet kunde väl inte börja mycket tristare än med ett årtionde dominerat av två konkurrerande konservativa politiska ledare. Nu är de borta från scenen, borttagna var och en på sitt amerikanska sätt, och 10-årsdagen av upptakten till den öppna konkurrensen mellan dem är passerad. Det är nu inte bara Nordafrika som växlar in på ett nytt spår. Om prognoserna stämmer har även Danmark gjort det, och decenniet med Dansk Folkeparti som regeringsunderlag äntligen fått ett slut.
Det var ett tag sen kulturkonfrontations- profeten Samuel Huntington var populär i synliga media. Hans sätt att tänka tillämpades under det gångna årtiondet, men även om det nu är ute, så finns spåren av allt våld som utövats och alla konfrontationer som skett kvar. Brytningen med Bushs och bin Ladens årtionde innebär ändå att vårt århundrades verkliga problem inte kan gömmas undan längre, de som rör ekonomi och miljö. Rimligen har också konservatismen uttömt sina möjligheter som trovärdigt framtidsalternativ, i den muslimska världen såväl som i västvärlden. Längre än till förödande krig kommer man inte den vägen. Det är samtal och förhandlingar och överenskommelser som behövs.
I USA är konflikten ändå inte slut. Den ser bara ut att ha gått in i nästa fas. De konservativa krafter som Reagan en gång mobiliserade har ju också sin egen agenda. Medan hans islimistiska allierade har haft sin tid, har det blivit dags för de internt amerikanska reaktionära krafterna att formera sej sen de förlorade sin direktkontakt med Vita Huset, och de är knappast mindre fanatiska. Obama har inte inriktat sej på att spela Lincolns roll i det inbördeskrig som tepartyrörelsen har inlett, men han kanske blir tvungen att göra det.
Lars-Åke Henningsson