37:e årg.Avslutningsdax
VB avslutar med detta nummer sin 37:e årgång. I vanlig ordning så har de fantastiska skribenterna speglat hela världen, från Klostergården där redaktionen numera har sin hemvist till de stora globala problemen och nästan allt däremellan.
Ett stort tack till alla er och alla trogna läsare och på återläsande den 20 januari 2012 då vi drar igång den 38:e årgången.
"Isn't that amazing?" som en känd IT-profil som tyvärr avled under året brukade säga under sina produktpresentationer.
Årets julhälsning nedan är representativ för det gångna året, men om tomten har fel kan du hoppa vidare till nästa artikel.
God Jul & Gott Nytt År önskar red
Julklappstips
Nedanstående bok är, enligt uppgift från folk som läst den, ett mycket bra komplement till filmen "GAZAs TÅRAR" som visas på SVT1 tisd 20 dec kl. 22.00
Hjälp oxå gärna till att bryta blockaden mot Gaza genom att ge ett bidrag till Ship to Gaza Pg 46 359 - 6
Blockadbrytarhälsningar, Tjatte Hedlund
Norman Finkelstein
Den här gången gick vi för långt
Den 27 december 2008 inledde den israeliska militären ett angrepp mot Gazaremsan som varade i 22 dagar. Israels militära övermakt var så total och krigföringen så ensidig att det knappast kan kallas för krig. Under kriget dödades över 1 400 palestinier och 13 israeler. Från officiellt israeliskt håll och från dem som försvarade invasionen påstod man att Israel agerade i självförsvar.
I sin senaste bok går Norman Finkelstein systematiskt igenom vad invasionens försvarare påstår och jämför det med vad som framgår av auktoritativa källor som Amnesty International, Goldstone- rapporten, Human Rights Watch, israeliska soldater och till och med officiella israeliska källor.
Klicka här för att Provläsa första kapitlet ”Självförsvar”
Klicka här för BESTÄLLNING
Direktpris 170 kr
Revolutionsåret 2011
Om man ska jämföra revolutionsåret 2011 med tidigare revolutionsår, så kan man ta fasta på de helt nya kommunikationstekniska inslagen, och då är det ju något helt nytt vi har sett. Men om man tänker på hur länge de absoluta enväldena har funnits i Nordafrika och Mellanöstern, så kanske det innevarande året mera påminner om Frankrike 1789, Ryssland 1917 eller Iran 1979.
Vad kommer det att bli av den arabiska våren? Kommer den att gå över snabbt som Pragvåren och annat som hände runt 1968, eller ännu värre, kommer den som de ryska och iranska revolutionerna att tas över av maktmonopolistiska partier och övergå i långvarig vinter igen?
Som vanligt innebär en revolution inte i sej några grundläggande samhällsförändringar, mer än att en gammal rutten bromskloss tas bort, och att en mängd gammalt bråte kommer upp i ljuset. Och det är inte första gången som konservativa, patriarkala krafter visar sej vara fortsatt starka. Vad som händer framäver beror ändå inte bara på inre förhållanden, utan väl så mycket på omvärldens reaktioner, om man prioriterar demokrati eller egna ekonomiska intressen.
Även om revolutioner i gamla monarkier och eller monarkiska republiker inte förändrar så mycket direkt, så är de ändå en första förutsättning för något nytt och ger hopp och möjligheter för framtiden.
Lars-Åke Henningsson
Sanningen om julen:
Marknaden är julens gud
Patrik Lindenfors, evolutionsbiolog, och Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna, gör på luciadagen i Sydsvenskan ett försök att förtälja sanningen om julfirandet. I denna sin strävan hamnar de emellertid strax på hal is. De halkar omkring på den Katolska encyklopedin som källa till forna tiders festligheter i den senare delen av december. Den katolska encyklopedin publicerades år 1914 och är, om jag förstått saken rätt, ett uttryck för vad en rättrogen katolik bör uppfatta som sanning. Verket är sålunda sannolikt en relativt bra källa för att studera den katolska tron, men en notoriskt opålitlig källa att för att skildra det faktiska historiska skeendet. (Man kan tycka det är lite udda att Humanisternas ordförande åberopar en starkt religiöst färgad historieskrivning. Jag för min del stödjer mig här främst på ett annat, pålitligare och modernt - därtill religiöst obundet – uppslagsverk: Nationalencyklopedin).
Saturnaliefesten
De båda debattörerna spårar tidpunkten för det kristna julfirandet (och därmed de kristnas förläggning av Jesus födelsedag) med hjälp av denna encyklopedi tillbaka till det gamla romarrikets tidevarv. Man hänvisar här till Saturnaliefesten, som i Rom firades sent i december (närmare bestämt med början den 17 december). Men när de – tydligen med stöd av nyssnämnda uppslagsverk – hävdar att det den 25 december i det gamla Rom firades en dag med namnet ”Natalis Invicti” (den obesegrades födelsedag) är det bara en liten del av sanningen. (Och sanningen spelar ju roll, som de själva så riktigt konstaterar.) Det var inte ”den obesegrades” i största allmänhet som firades, det var den Obesegrade Solens födelsedag, dies natalis solis invicti. Solgudens kult i denna form inrättades av kejsar Aurelianus så sent som 272 efter vår tideräknings början.
Mithra, Mithras och Jesus
Aurelianius solkult torde i sin tur i mångt och mycket ha inspirerats av den äldre kulten av den ursprungligen forniranska solguden Mithra. Som solgud hade Mithra även drag av frälsare. Mithra föddes den 25 december. Den romerske guden Mithras lånade sedermera många kännetecken av Mithra, bland annat födelsedatum. I övrigt är dock sambandet mellan de båda oklart. Gemensamt för myterna kring Den Obesegrade Solen, Mithra, Mithras och Jesus tycks dock vara födelsedagen. (För övrigt började de kristna i Rom inte fira Jesus födelsedag förrän i mitten av 300-talet och först då blev tidpunkten förlagd till den 25 december. De kristna religionsurkunderna anger inget datum för födelsen).
Julen – en mosaik av olika inslag
Detta om Lindenfors och Sturmarks bristfälliga källor och dito historieskrivning. De skildrar festerna i midvintern från romarriket via vikingatidens julfirande, som sannolikt var ett celebrerande av solens återkomst, fram till vissa relativt moderna inslag i julkulten såsom tomte och julgran.
Jag har inget att invända mot deras slutsatser: att julfirandet är en mosaik av från olika håll och religioner hopplockade delar samt att julfirandet tillhör alla. Eller borde i varje fall tillhöra alla. Men de båda debattörerna missar att skildra de dominerande religiösa inslagen i nutidens julfirande.
Den omnipotenta Marknaden
Numera är det guden Marknaden som är det allt annat överskuggande föremålet för dyrkan. Han – för visst måste denna vidunderliga och omnipotenta gud vara av hankön! – har en mångmiljonhövdad härskara av devota och trofast tjänande tillbedjare. Marknadens heligaste tempel är företrädesvis belägna utanför städernas hank och stör på vad som tidigare var triviala åkertegar, men som nu är helig mark. Dit färdas de troende i långa processionståg i sina fyrhjuliga kultvagnar, som framdrivs av det mirakulösa heliga vätska som kallas bensin eller stundom diesel. (Den rökelse som under färden släpps ut anses vara guden till stort behag). Marknadsgudens anhängare kallas Konsumenter. I templen skänker de trogna symboliska offergåvor i form av rektangulära, färgglada tunna plattor i ett material som utvinns ur samma källa som den heliga vätskan. I undantagsfall kan rektangulära papperslappar med bildtryck på båda sidor fortfarande tjäna som offergåva. Som svar på offer och bön belönar Marknaden den tillbedjande med hett eftertraktade gåvor som de i sina kultvagnar, utmattade av religiös extas, för med sig till sina bostäder, där den till synes själlösa materien blir en fysisk manifestation av den gudomliga anden.
Den obesegrade solguden
Att vara hängiven Konsument, särskilt i juletider, ger riklig belöning. Marknaden låter då sin milda nåd flöda över sina trogna. Den troende människan ges härvid en ny dimension av värdighet och värde. En människa som inte är konsument är i marknadsreligionen strängt taget inte människa, utan en lägre stående varelse, bara snäppet över metmasken. Marknaden strålar när hans präster i templen på julaftonskvällen räknar samman offergåvorna. Ingen annan gudom har samma makt och lyskraft som Marknaden. Han är idag den obesegrade solguden.
Ulf Nymark
En historia från Palestina
Ockupationens stank kväljer de sörjande palestinierna
Mustafa Hamimis ansikte var skrämmande gult. En bomullslapp täckte hans krossade öga, där granaten som avlossats på bara någon meters avstånd träffade honom, det andra ögat var slutet för alltid. Hans vänner bar honom till graven, hans kropp var insvept i den palestinska flaggan och bara hans orakade ansikte var synligt.
Ingen palestinier hade dödats på Västbanken på mer än två månader, en evighet under ockupationsförhållanden. Men i fredags dödades helt i onödan ännu en gång en demonstrant som kastade sten mot en bepansrad jeep av en soldat som bröt mot reglerna och avfyrade en metallgranat mot 27-åringens huvud.
Bilderna ljuger inte. I det ena ögonblicket ser man Mustafa kasta en sten mot jeepens baksida och i nästa öppnas bakdörren med ett brak, en granatkastare sticks ut och avlossar den dödliga granaten.
En kall blåst svepte genom byn Nabi Saleh, en av de byar där de så fredliga-som-möjligt-demonstrationerna äger rum varje fredag. I fredags var demonstrationen ovanligt stor eftersom det var den andra årsdagen av demonstrationerna mot ockupationen av byns mark för att på den bygga bosättningen Halamish.
Mustafa var en av kampens ledare; för mindre än ett år sedan arresterades han tillsammans med sina tre bröder av vilka en, Oudai, dömdes till nio månaders fängelse. Han skulle ha blivit frigiven nästa torsdag, men den israeliska armén som dödade Mustafa vägrade att frige Oudai fyra dagar i förväg för att han skulle kunna närvara vid broderns begravning.
Mustafas far Abdul Razak skulle just få sin dialysbehandling i sjukhuset i Salfit. Han blev inte omedelbart underrättad om sonens död därför att familjen ville att han skulle få sin dialys som vanligt. Först därefter fick han höra den bittra nyheten.
Begravningståget rörde sig sakta fram från Mustafas hem till moskén, där begravningsbönen ägde rum. Tillsammans med de sörjande kvinnorna och snyftande ungdomarna från byn fanns flera israeler som kommit för att visa sin solidaritet, något som är värt att notera.
Medlemmar i gruppen Anarchists Against the Wall och andra vänstergrupper kände Mustafa väl; hans hem hade ofta varit deras under åren av enträgna demonstrationer.
Sarit Mochaeli, talesman för människorättsgruppen B`Tselem som deltog i Mustafas sista demonstration, sa att det var rutin för den israeliska armén att avfyra rökgranater mot demonstranter på nära håll. Mustafas otur var att granaten träffade honom i huvudet.
Kort efter begravningen hördes explosioner från dalen. Styrkor från armén och gränspolisen sköt åter gasgranater mot ungdomarna som kastade sten vid vägspärren.
Snart gick ”stinkkanonen” till aktion och spred den omisskännliga stanken, stanken från ockupanten och ockupationen, en stank som hängde kvar långt efter det att jag lämnat den sörjande byn.
Gideon Levy. Övers G. Stensson.
Och då kunde den här idén nog fungera. Det började med att Clinton med hjälp av tre republikaner 1999 fick kongressen att upphäva Glass-Stegall Act från 1933 som haft som syfte att förhindra banker från vidlyftig utlåning och spekulation.
Utskriftsvänlig form