”uppenbar kränkning av internationell rätt” och att Laden borde ha gripits och ställts inför rätta. Schmidt skilde sig därmed från USAs riksåklagare Eric Holder som ”försvarade beslutet att att döda bin Laden trots att han inte utgjorde något hot  mot soldaterna.” Eric Holder deklarerade att attacken var ”laglig, legitim och lämplig på alla sätt.”

Också dumpandet av kroppen kritiserades av de allierade. Den ansedde brittiske juristen Geoffrey Robertson, som stödde ingripandet, opponerade mot avrättningen framför allt av pragmatiska skäl och betecknade Obamas påstånde att ”rättvisa har skipats” som en ”absurditet” som borde ha varit uppenbar för en tidigare professor i konstitutionell rätt. Robertson menar att ”USA är förpliktat att genomföra en undersökning som ger världen en bild av de sanna omständigheterna kring denna avrättning.”

Robertson påminner oss om att det ”inte alltid har varit på det här sättet. När det blev tid att överväga vad som skulle ske med män som gjort sig skyldiga till mycket större brott än Osama bin Laden – nämligen nazi-ledarna – ville den brittiska regeringen att de skulle hängas inom sex timmar efter gripandet. President Truman protesterade och citerade domaren Robert Jacksons uttalande att en summarisk rättegång ”varken överensstämde med amerikanernas samveten eller skulle komma att ihågkommas av våra barn med stolthet... det enda rätta är att avgöra de anklagades oskuld eller skuld efter ett förhör som genomförts så objektivt som möjligt och med en dokumentation som klargör våra skäl och motiv”.

Eric Margolis påpekar att ”Washington aldrig offentliggjort några bevis för att Osama bin Laden står bakom 9/11-attackerna”, vilken troligen är anledningen till att ”opinionsmätningar visar att en tredjedel av amerikanerna tror att USA:s regering och/eller Israel står bakom 9/11”, medan skepticismen i den muslimska världen är mycket större. ”En öppen rättegång i USA eller Haag skulle genomlyst dessa påståenden”, fortsätter han. Detta är ett praktiskt skäl till att USA borde ha följt lagen.

I samhällen som respekterar lagen grips misstänkta och ställs inför rätta. Jag understryker ordet ”misstänkta”. I juni 2002 kunde FBI-chefen Robert Mueller bara säga att ”utredarna tror att idén bakom september-attackerna mot World Trade Center och Pentagon kom från al Qaida-ledare i Afghanistan, medan de faktiska förberedelserna planerades i Tyskland och finansieringen kom via  Förenade Arabemiraten från Afghanistan.” Detta var enligt Washington Post ”en av hans mest detaljerade offentliga kommentarer om attackernas upphovsmän”.

Det som FBI trodde och tänkte i juni 2002 hade de ingen kunskap om åtta månader tidigare då Washington avfärdade förslag från talibanerna (vi vet inte hur allvarliga) att tillåta en rättegång mot bin Laden om de fick tillgång till bevis. Det var alltså inte sant när president Obama i sitt uttalande i Vita huset efter bin Ladens död uttalade att ”vi fick tidigt klart för oss att attackerna den 9/11 utfördes av al-Qaida”.

Det har aldrig funnits skäl att betvivla det som FBI trodde i mitten av 2002, men det är långt ifrån de skuldbevis som krävs i civiliserade samhällen – och hurdana bevisen än är, ger de inte berättigande att mörda en en misstänkt som, enligt vad det tycks, lätt kunde ha gripits och ställts inför rätta. Detsamma gäller mycket av den bevisning som senare framkommit. 9/11-kommissionen har framlagt många indicier beträffande bin Ladens roll, men de bygger huvudsakligen på vad kommissionen fått veta genom bekännelser av fångar på Guantanamo. Det är tveksamt om de håller inför en oberoende domstol, med tanke på hur dessa bekännelser framtvingats. Under inga omständigheter har kommissionens slutsatser, hur övertygande de än kan förefalla, samma tyngd som en dom från en oberoende domstol, vilket är den enda instans som kan överföra en person från kategorin misstänkt till kategorin skyldig.

Det talas mycket om bin Ladens ”bekännelse”, men det handlar om skryt, inte om bekännelse. Hans skryt säger oss en hel del om hans karaktär men ingenting om hans ansvar för det som han betraktade som en stor framgång och som han gärna ville ta åt sig äran för.

Återigen, allt detta är helt oberoende av bedömningen av bin Ladens skuld, som föreföll uppenbar också före FBI-utredningen, och fortfarandet gör det.

Aggressionsbrott
Det är värt att tillägga att bin Ladens skuld erkändes i en stor del av den muslimska världen – och fördömdes.

En av världens ledande specialister på Jihadrörelsen, Fawaz Geges, menar att rörelsen kunde ha splittrats om USA hade utnyttjat möjligheten i stället för att mobilisera rörelsen, särskilt genom angreppet på Irak, som innebar en stor fördel för bin Laden och ledde till en skarp ökning av terrorn, något som alla underrättelseorgan förutsett.

Det kan vara lärorikt att fråga oss själva hur vi skulle ha reagerat om irakiska soldater hade landat i George W Bushs gård (Vita huset), mördat honom och dumpat hans kropp i Atlanten (efter  regelmässiga begravningsritualer, förstås). Han var naturligtvis ingen ”misstänkt” utan en ”beslutsfattare” som gav order att invadera Irak – det vill säga att begå det ”yttersta internationella brottet som skiljer sig från andra krigsförbrytelser bara på det sättet att det inom sig innehåller allt det hopade onda i helheten” för vilket de nazistiska krigsförbrytarna blev hängda: de hundratusentals dödarna, miljonerna flyktingar, förstörelsen av en stor del av landet och dess nationella arv och den mordiska sekteristiska konflikt som spred sig i regionen. Det är lika okontroversiellt att säga dessa brott i högsta grad överträffar vad som lagts bin Laden till last.

Det är också okontroversiellt att säga att Bush och hans bundsförvanter begick ”det yttersta internationella brottet” - brottet att begå aggression. Brottet definierades klart av Robert Jackson, USA:s chefsdomare vid Nürnbergsprocessen. ”Angripare är en stat som är den första att begå sådana handlingar som invasion med sina väpnade styrkor, med eller utan krigsförklaring i en annan stats territorium...” fastslog Jackson i sitt inledningsanförande vid Nürnberg-tribunalen. Ingen, inte ens aggressionens mest extrema anhängare, förnekar att Bush och hans bundsförvanter gjorde just det.

Det anstår oss också att påminna oss Jacksons vältaliga yttrande i Nürnberg om principen om universalitet: ”Om vissa handlingar i förhållande till överenskomna konventioner är brott, är de brott, oavsett om USA begår dem eller Tyskland gör det, och vi vill inte hävda regler gentemot andra som vi inte själva är beredda att underkasta oss.”

Det är också klart att påstådda avsikter är irrelevanta, även om vi tror på dem. Dokument visar att japanska fascister uppenbarligen trodde att de,  när de härjade Kina, gjorde det för att förvandla det till ett ”jordiskt paradis”. Och fast det kan vara svårt att föreställa sig det är det tänkbart att Bush och kompani trodde att de försvarade världen mot Saddams kärnvapen. Helt irrelevant, fast ivriga medlöpare på alla sidor kanske försöker bevisa motsatsen.

Två valmöjligheter återstår för oss: antingen är Bush och hans bundsförvanter skyldiga till ”det yttersta internationella brottet” inklusive alla dess konsekvenser eller måste vi konstatera att Nürnberg-rättegången var en fars och att de allierade gjorde sig skyldiga till justitiemord.

Den imperialistiska mentaliteten och 9/11
Några dagar före mordet på bin Laden dog Orlando Bosch fridfullt i Florida, där han bodde med sin medbrottsling Luis Posada Carriles och många andra medarbetare inom internationell terrorism. Efter det att han anklagats för dussintals terrorbrott av FBI erbjöd Bush honom amnesti  trots protester från Justitiedepartementet som fann att man inte kunde undgå slutsatsen att ”det var ett nationellt intresse att erbjuda en säker fristad för Bosch.”

Specialisten på internationella relationer vid Harvarduniversitetet Graham Allison påminner om Bushs uttalande med hänsyftning på talibanerna att ”de som skyddar terrorister är lika skyldiga som terroristerna själva”. Sådana stater har därför förlorat sin suveränitet och utgör mål för bombangrepp och terror – till exempel den stat som gav Bosch och hans kumpaner en fristad. När Bush präglade denna nya regel i internationella relationer föreföll ingen lägga märke till att han manade till invasion och förstörelse av USA och mord på dess kriminella presidenter.

Naturligtvis är ingenting av detta problematiskt om vi överger domare Jacksons princip om universalitet och i stället antar principen att USA är immunt mot internationell rätt och konventioner – något som regeringen flera gånger gjort mycket klart.

Det är också väl värt att tänka på bin Laden-operationens namn: Operation Geronimo. Den imperialistiska mentaliteten är så djup att få tycks vara i stånd att uppfatta att Vita Huset glorifierar bin Laden gnom att kalla honom ”Geronimo” - apachehövdingen som ledde det modiga motståndet mot de som invaderade apachernas land.

Det slumpvisa namnvalet påminner om den lätthet med vilken vi benämner våra vapen efter våra brott: Apache, Blackhawk... Vi skulle kanske reagera om Luftwaffe hade kallat sina stridsflygplan ”Jude” eller ”Zigenare”.

De nämnda exemplen skulle höra  till kategorin ”amerikansk exceptionalism” om det inte förhöll sig så att undertryckandet av egna brott vore allmänt förekommande bland stormakter, åtminstone de som inte besegrats och tvingas acceptera verkligheten.

Kanske uppfattade regeringen mordet som en ”hämndeakt”, som Robertson tror. Och kanske återspeglar förkastandet av möjligheten att ställa bin Laden inför rätta en skillnad i den moraliska kulturen idag jämfört med 1945. Vilket skälet än kan ha varit, kan det knappast vara säkerhet. Liksom när det gäller fallet med ”det yttersta brottet” i Irak är mordet på bin Laden ytterligare en illustration till det viktiga förhållandet  att säkerhet ofta inte den högsta prioriteten för staters agerande, tvärs emot vedertagen uppfattning.

Noam Chomskys bok 9/11 har i veckan utkommit i ny upplaga med en ny essay från vilken denna text är ett utdrag.