Change, eller?
Dags att avsluta jullovet och börja ett nytt VB-år. Hög tid har jag hört någon säga, men till skillnad från kapitalismen så satsar VB på annat än ständig tillväxt.
Att årets första nummer kommer ut samma dag som USA installerar en ny president skapar onekligen en möjlighet för en typiskt lundensikt lustifikation. Kommer tyvärr inte på någon riktigt bra.
Förra gången USA installerade en ny president var Obamas ledande slagord Change. Det blev väl inte så mycket av detta som många hoppades. Den här gången verkar det vara läga att hoppas på ett gammalt talesätt:
Same, same but different.
Med denna utveckling i världen och dessutom "Fattiglunds" desperata besparingsförslag så finns det onekligen en hel del att kommentera och analysera. Gör gärna det i VB.
Välkomna att läsa och skriva Veckobladets 43:e årgång!
Göran Persson
Familistären i Guise
I norra Frankrike finns en plats där ett försök att upphäva motsättningen mellan arbete och kapital och att utveckla nya kollektiva levnadsformer pågick i över hundra år. August Strindberg var där i mitten av 1880-talet och beskriver det i såväl resebrev som i en novell (Samlade skrifter, volym 15 och 16). Birgit Assarson och jag reste till Guise en solig dag i juli 2016 för att se vad som ännu finns kvar av denna ganska enastående anläggning.
Familistären skapades av en visionär kapitalist, Godin. Han föddes 1817, ärvde en liten smedja, utvecklade den till ett stort gjuteri för produktion av emaljerade gjutjärnskaminer, tjänade stora pengar, studerade utopisterna och grundade familistären år 1859. Där levde han tillsammans med Marie Moret, som hade en viktig roll i familistären. Att kalla anläggningen så var en del av deras gemensamma vision. De ville skapa ett idealsamhälle och bygga ett palats att bo i för arbetarfamiljer knutna till företaget. Godin dog ett par år efter Strindbergs besök men Marie levde ända till 1908. De hade då lagt grunden till en verksamhet som varade ändå fram till slutet av 1960-talet. Även i dag finns en del av gjuteriet igång, där produceras vackra gjutjärnsgrytor. Men kollektivet har upphört, en del av anläggningen är nu museum och en del är ombyggt till bostadsrättslägenheter.
Bild: Ann Schlyter
Strindberg förväntade sig en stor, ful kasern för 1 200 arbetskarlar med hustrur och barn. Och vad fick han – och vi – se? Jo, en pampig huvudbyggnad och två flygelbyggnader med enkla ornament på gesimser, lister och fönsterinfattningar. De tre byggnaderna bildade en sträcka lika lång som Stockholms slotts norra fasad med flyglar (så när som på 5 meter), enligt den noggranne Strindberg. Det är verkligen imponerande. Inte minst när man kommer in på den stora innergården, täckt av ett tak av glas i en enorm träram.
Vi får se lägenheter av olika storlek i huvudbyggnaden, alla utrustade med Godin-kaminer, stora fönster, högt i tak, och med ingång från loftgångar. Det var en bostadsstandard vida högre än andra arbetarbostäder.
Eftersom Godin menade att kvinnorna skulle nå sin fulla potential som medborgare genom att arbeta utanför hemmet, fanns från början ingen spis i köken. Alla skulle äta i den gemensamma matsalen. Detta varade inte länge, på arbetarnas begäran installerades då gjutjärnsspisar i köken. Den gamla restaurationen användes mest av ogifta arbetare. Men den finns kvar, där äter vi vår lunch efter att också besökt Godins egen bostad i en av sidobyggnaderna och svalkat oss en stund på en bänk i teatersalongen.
Familistären erbjöd inte bara bra och billiga bostäder. Godin inrättade konsumtionsföreningar och startade sjuk- och pensionskassor med demokratiskt valda styrelsen. För att ge arbetsmöjligheter för kvinnor förutom i centralköket, trädgården och grönsakslanden startade han också en maskinstickningsfabrik. För alla barn fanns bra dagis och skola med genomtänkt pedagogik som Marie Moret ägnade sig särskilt åt.
Bild: Ann Schlyter
Men givetvis var det arbetet i gjuteriet som bar upp hela kollektivet. I Godins vision ingick att göra alla arbetare till delägare och efter några års arbete gavs en del av lönen i form av andelar i företaget. Med tiden skapade detta vissa spänningar mellan den äldre arbetskraften och nytillkomna arbetare. Men Godin visade på många sätt att han, till skillnad från andra utopister, också var materialist. Han ville bryta ägandets makt och prövade verkligen ett sätt att få arbete och kapital att samarbeta. För allas bästa. Det finns många vittnesbörd om det i museet. Där kan man ta del av mängder av filmade intervjuer med kvinnor och män som vuxit upp i Familistären och som berättar om arbete och glädje.
Ann Schlyter och Birgit Assarson
Nu måste vi göra motstånd!
Världens åtta rikaste äger lika mycket som fattigaste hälften. De största förmögenheterna växer automatiskt. För världens rikaste är det lönsammare att passivt låta rikedomarna växa än att investera.
För de rika finns inget samhälle. Satsa på dig själv är deras moral.
Det gäller också Sverige. De rikas förmögenhet växte snabbare än alla andras mellan 2007 och 2012.
Det hotar världsekonomin. Det hotar klimatet. Och därmed också de rikaste. Men de rikaste bygger sina liv på evangeliet om privat vinning och är alltså handlingsförlamade.
Det kan man läsa i Pikettys Kapitalet men också i den amerikanska finanstidningen Forbes.
Det går att åtgärda . Botemedlen är arvsskatt (snikna lättingar ska inte ha tillgång till farfars vinster), förmögenhetsskatt (feta gubbar ska inte förskingra världens tillgångar), skatt på finansiella transaktioner (ingen ska bli rik på att spekulera) och stopp för skatteparadis (även de rika ska tvingas bidra till det samhälle de förnekar).
Härom dagen kallade alliansens partiledare till presskonferens i Internationella Engelska skolan i Uppsala för att låtsas föreslå skolreformer. Men marknaden kan inte sköta skolan. De senaste 20 åren har klyftorna ökat och undervisningen försämrats.
Internationella Engelska skolan, symbolen för allianspartiernas vinstpolitik, ingår i friskolekoncern med en omsättning på 1,5 miljarder kronor.
Gymnasiet Pro Civitas i Helsingborg lockade till sig de rikas barn genom betygsinflation. Klasserna omfattar 36 elever Det innebär 36 elevpengar á 78.900 kronor. Tillsammans 244.700 kronor. Hälften av dem går kanske som vinst till koncernen. Elevpengsystemet innebär att en skola med sämre bemedlade barn kan få 180.000. (Emma Leijnse, SDS 14/1)
Trots att det nu är uppenbart att den eviga tillväxtens marknadsliberala utopi, slutet på historien enligt Fukuyama på 1990-talet, är en naiv dumhet, bygger allianspartierna hela sin politik på den. Dumhet ger vinst i det korta perspektivet, och den nyliberala politikens perspektiv är kort. Det är slugt att gå sina rika uppdragsgivares ärenden.
Vi ser det ske i Lund. Att sänka skatten är för allianspartierna viktigare än vård, social trygghet, kultur, skola, klimat och miljö. Berika dig själv är den paroll som gäller. Det finns inget samhälle.
Idag kommer det monster som den nyliberala trosuppfattningen fött till makten som USA:s president. Trumpnissarna i Europa lurar i skuggorna. Storbritannien lämnar EU hellre än att släppa in invandrare. Visst drabbar det landet. Men inte de rikaste. De blir bara rikare.
Tiden är ond. Nu gäller det att säga nej! Nu måste vi göra motstånd!
Gunnar Stensson
New Public Management – att tjäna på folket
1992 års kommunallag skulle främja avreglering och lokalt inflytande. Det blev 248 paragrafer i stället för 86 och detaljerad kontroll av verksamheten. I Uppsala tog höga tjänstemän och konsulter över och demokratiska processer avskaffades. Med individuell lönesättning och tystnadskultur tynar det professionella samarbetet.
Vi ser dagligen detta ske både på skolområdet och inom vården. Höga ämbetsmän engagerar sig i privata affärer och entreprenadsystemet är tillbaka. Det kallas konkurrensutsättning och offentlig-privat samverkan.
De offentliganställda underordnas samma husbondevälde som den icke ordinarie personalen på 1800-talet. Det skapas kedjor av lojaliteter mellan chefer och mellan chefer och medarbetare. Systemet saknar incitament för enskilda tjänstemän att säga nej när de ser osaklighet, maktmissbruk och fiffel i sin förvaltning.
New Public Management är helt enkelt en återgång till 1800-talets hierarkiska system med en överhet som tjänar på folket i stället för att tjäna det. Och med en förlamande byråkrati för att hålla det värsta fifflet i schack.
Lars Nelander, med 36 års erfarenhet från Uppsala kommun, berättar hur det gick till i sin rapport När kommunen blev en marknad. Trettio år med New Public Management i Uppsala.
Läs den!
Gunnar Stensson
Lucifer
Cyberkriget slår till i Sälen
Än en gång: 
det händer för mycket. En enkel krönikör i provinsen har svårt att hänga med. T.ex. har nu moderaterna äntligen bestämt sig för att jobba med SD och försöka fälla regeringen efter något års närmande. Ur demokratisk synpunkt är det så klart OK – när vi nu har en högermajoritet måste det respekteras även om priset kan bli högt. C och L tycks dock inte ställa upp oh gör alltså en annan värdering än M. Det blir en spännande valrörelse hösten 2018.
Ylletröjor
Förra veckan var det konferensen ”Folk och Försvar” som sedan länge äger rum på högfjällshotellet i Sälen från vilket pressen kan berätta hur det befolkas av ”testosteronstinna män i ylletröjor” . Folk och Försvar var en organisation som skapades strax efter andra världskriget i avsikt att ta vara på den förändring av försvarsdiskussionen som föreföll möjlig efter beredskapsåren. Politiker och fackföringsfolk bjöds in tillsammans med höga militärer. Som en rest av de ambitionerna förekommer där fortfarande åtminstone en SSU:are och en Ung Vänsterrepresentant. I dag förefaller de mest tjäna som alibin för den massiva Natopropaganda som har utmärkt de senaste fem åren.
Olustig hantering
I år har nyhetsutbudet från Sälen präglats av ord som ”cyberwarfare” och inte minst har man talat om ryska hackare som blandat sig in i andra länders politik genom att läcka interna dokument från politiska partier. Ja, så går det till här i världen. USA:s agerande genom CIA har i femtio år just handlat om att påverka politiska partier, t.ex. i Västeuropa och händelserna i Ukraina har formats av amerikanska pengar, Det är förstås ett oskick, men det är löjeväckande att påstå att det är ett nytt fenomen. 1960-talets CIA har ersatts av National Endowment for Democracy i dag och det strömmar pengar från politiska partier till lämpliga partier i andra länder. De svenska insatserna i Polen och Sydafrika är andra exempel.
The Swedish Kings of Cyberwar
Men åter till cyberkriget. I Sälen var svenska politiker djupt indignerade över fula ryska trick på nätet. Men i veckan publicerades en tankeväckande artikel i den utomordentliga och oerhört vederhäftiga ”New York Review of Books” under rubriken ”The Swedish Kings of Cyberwar”.
Läs mer »
Israel – judiskt eller demokratiskt?
Israels ockupation av Västbanken är olaglig. Den illegala bosättningspolitiken i Västbanken måste upphöra. Det kräver FN:s säkerhetsråd. Rådet är enigt.
Premiärminister Netanyahu beskyller förstås FN för antisemitism på samma sätt som han gjorde med Sverige när Margot Wallström erkände Palestina.
De svenska allianspartierna kritiserade henne då för att hon irriterade de israeliska sionisterna. För allianspartierna var det viktigare att hålla Israels regering på gott humör än att stå upp för internationell rätt.
Då hade Netanyahus raseriutbrott viss verkan så till vida som inga andra stater vågade följa det svenska exemplet. Den här gången blir hans raseriutbrott bara ett ursinnigt, men meningslöst hundskall i öknen.
Det är antisemitism att stödja Netanyahus ockupationspolitik. Det gör nu endast medlöparna och de antisemitiska nationalistpartierna i Europa. De riktar tillsammans med Israels regering sin rasism mot muslimerna.
Israel kan antingen bli en judisk eller en demokratisk stat, men inte både - och, vilket innebär att verklig fred inte kan uppnås, fastslår USA:s avgående utrikesminister John Kerry.
För första gången tar Sydsvenskan uttryckligen avstånd från Israels ockupation av Västbanken.
Men rasisten Donald Trump hyllar den. ”Stå stark, Israel, den 20 januari närmar sig snabbt!” twittrar han. Flertalet bedömare tror inte att stödet från Trump kommer att häva Israels internationella isolering. Tvärtom.
Ingmar Karlsson 
slår i sin nyutkomna bok Roten till det onda fast att Israel är en apartheids-stat vars invånare indelas i fyra kategorier. ”Det är judarna i Israel som har de rättigheter och skyldigheter som karaktäriserar en demokrati, araberna i Israel som visserligen får deltaga i allmänna val men vars rättigheter är inskränkta på en rad områden, bosättarna på Västbanken som har alla rättigheter men inga skyldigheter samt slutligen palestinierna på de ockuperade områdena som lever i ett rättslöst tillstånd och dagligen utsätts för övergrepp av bosättare i sionismens namn.
På väg hem från lasarettet via Sandgatan och det snöiga Lundagård lördagen den 7 januari passerade jag Palestinagruppernas manifestation mot Israels ockupation av Västbanken framför rådhuset på Stortorget. Den har pågått varje lördag sedan 2001. Några år deltog jag regelbundet.
>
Enskilda individers och små gruppers uthålliga och modiga kamp för rättvisa är viktiga i historien. Ett exempel är Otto och Anna Quangels kamp mot Hitler i Berlin 1940. Ett annat är Eric Hermelins antinazistiska pamfletter från Sankt Lars. Ett tredje är den femtonåriga manifestationen för palestiniernas rätt på Stortorget i Lund.
Gunnar Stensson
I veckans nummer
Redaktion
Göran Persson
Tipsa om Veckobladet
Känner du någon mer som skulle gilla att läsa VB?
Vinterkonsert
Helgeandskyrkan
Lördag 21 jan kl 17
Tornakören och Viktor Johansson
C och V
Vilka partier har stärkt sin ställning inom respektive block? Jo, de som inte drar sig för att diskutera SD:s huvudfrågor, flyktingpolitik och integration, men som gör det utifrån sina egna premisser, det ena med liberala förtecken, det andra med socialistiska.
Per T Ohlsson, SDS 8/1.
Gott nytt år i Palestina?
Dagen före julafton fattade FN:s säkerhetsråd ett historiskt beslut när man i en resolution förklarade att Israels bosättningar på ockuperad palestinsk mark saknar ”legal giltighet och utgör ett flagrant brott under internationell lag och ett stort hinder för att uppnå tvåstatslösningen” av konflikten Israel/Palestina. Resolutionen antogs med röstsiffrorna 14 mot noll där USA, som normalt brukar lägga in veto mot sådana resolutioner, lade ned sin röst. Beslutet utgör för palestinierna ett litet men trots allt hopp om ett bättre 2017 i Mellanöstern.
Resolution 2334 (2016) förklarar att Israel, som ockupationsmakt i Palestina, måste uppfylla sina förpliktelser enligt Fjärde Genèvekonventionen: att inte ändra det ockuperade områdets demografiska karaktär genom till exempel konstruktion och expansion av bosättningar, inflyttande av israeliska bosättare, konfiskering av land, husförstörelser och fördrivning av palestinska civila. All bosättningsaktivitet måste omedelbart upphöra. Säkerhetsrådet kommer inte att erkänna några förändringar av 1967 års gränser, även vad gäller Jerusalem, andra än vad parterna överenskommer om i förhandlingar. Resolutionen fördömer och kräver omedelbara åtgärder mot allt våld mot civila, inklusive terrorhandlingar, uppmanar till lugn och återhållsamhet och intensifiering av internationella ansträngningar att utan fördröjning uppnå en övergripande, rättvis och varaktig fred i Mellanöstern.
Resolutionen var ursprungligen ett egyptiskt initiativ men efter att USA:s tillträdande president Donald Trump kontaktat Egyptens president Abdel Fatah al-Sisi drogs förslaget tillbaka. Istället blev det Nya Zeeland, Venezuela, Malaysia och Senegal som tillsammans lade fram resolutionen för säkerhetsrådet. Under debatten beskyllde Israels FN-ambassadör Danny Danon FN för att ”fördöma det judiska folket för att bygga hem i landet Israel” och ”förneka våra eviga rättigheter i Jerusalem”. Efter omröstningen kallade den israeliska regeringen till sig 12 av säkerhetsrådets medlemmar – inklusive Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina! – för att läxa upp dessa för beslutet. Medlemmar i den högerextrema regeringen har föreslagit att Israel, som reaktion, borde annektera, alltså lägga beslag på, hela den palestinska Västbanken och man har också utlovat – just det – nya bosättningar på ockuperad mark.
Donald Trumps inhopp i processen kan vara olycksbådande. Under presidentvalskampanjen i USA lovade han att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem – ett beslut som om det blir verklighet innebär ett grundskott mot världssamfundets linje i konflikten. Hans val av utrikesminister, Rex Tillerson, väcker frågor om vart politiken är på väg och den nyutnämnde USA-ambassadören i Israel, David Friedman, har utmärkt sig genom att kalla nuvarande presidenten Obama ”antisemit”, stödja bosättarrörelsen och vara motståndare till en tvåstatslösning.
Även om USA, oavsett president, inte kommer att kunna återkalla någon resolution i säkerhetsrådet är det viktigt att arbetet för resolution 2334 kommer igång så snart som möjligt. Konkret handlar det om att med olika påtryckningar – sanktioner, investeringsstopp, bojkotter – sätta press på Israel att upphöra med sina aktiviteter på ockuperad mark, och bana väg för den fredskonferens som Frankrike lovat stå värd för i januari. När Sverige från nyår tar plats i säkerhetsrådet, redan från första dagen som ordförande, måste detta vara en högt prioriterad uppgift att ta tag i. Gör man det, och någonting äntligen börjar hända, kan 2017 – oavsett vilken politik USA framöver kommer att föra – ändå bli ett gott nytt år i Palestina.
Gunnar Olofsson
Den gamle
66 år i skolan 38. 1985-97:5.
Fristaden klassrummet
Kall vind blåser rakt igenom byxbenen. Klockan är kvart över sju den 10:e januari 1991. På Malmövägens hållplats vid Klostergården väntar mörka gestalter på buss 131. Kommer den aldrig? Jo, där! Snöflingor virvlar i strålkastarljuset. Samma människor år efter år på väg till jobbet i Malmö. Jag är på väg till skolan.
Samma glädje varje gång jag når fram till korsningen Munkhättegatan - Ystadvägen ungefär klockan åtta. Ljus i alla fönster under svart himmel. Elever strömmar in. Samhället fungerar.
Inte bara skolan hackar igång igen. Möte med kommunpolitiska utskottet på måndag, internationella på onsdag, skolstyrelsen nästa onsdag, offentligt möte om Eritrea i stadsbibliotekets hörsal om tre veckor, skolkonferens på Lerbäcksskolan strax därpå. Och vi har beslutat att lägga ner Solidaritet med Vietnam. Sömnbrist, huvudvärk och snorig näsa.
Kollegerna kommer in i lärarrummet. Kaffedoft och cigarettrök. Sju lektioner idag. Rastvakt. Dubbeltimme 8.15 till 10 med 2D där jag är klassföreståndare. 23 av 28 gymnasister är där i tid. Ytterligare tre droppar in de första minuterna.
Historia. Den nya världsbilden: Kopernikus, Galileo, Kepler. Tycho Brahe, Newton. Steg för steg ökad insikt. Mot slutet av andra lektionen smyger sig en solstråle in genom fönstret. Vi markerar den med krita på väggen för att se hur solsystemet förändrar sig till nästa dubbeltimma om en vecka.
Det går inte att grubbla på annat när man står där med klassen och alla försöker förstå. Detta är en fristad.
Läs mer »
Onämnbar
Att just idag undvika en bild på han vars namn vi helst inte nämner är oundvikligt. Den som inte uppskattar just den här kan alltid söka på nätet, utbudet är oändligt.
43:e årg.
Utskriftsvänlig form