Kall vind blåser rakt igenom byxbenen. Klockan är kvart över sju den 10:e januari 1991. På Malmövägens hållplats vid Klostergården väntar mörka gestalter på buss 131. Kommer den aldrig? Jo, där! Snöflingor virvlar i strålkastarljuset. Samma människor år efter år på väg till jobbet i Malmö. Jag är på väg till skolan.
   Samma glädje varje gång jag når fram till korsningen Munkhättegatan - Ystadvägen ungefär klockan åtta. Ljus i alla fönster under svart himmel. Elever strömmar in. Samhället fungerar.
   Jag är inte utvilad. Jullovet har varit tungt. Mina föräldrar lider av ålderssjukdomar. Mina barn och barnbarn är drabbade av den ekonomiska krisen. Mina egna pengar tog slut vid nyår. De räcker aldrig månaden ut.

Inte bara skolan hackar igång igen. Möte med kommunpolitiska utskottet på måndag, internationella på onsdag, skolstyrelsen nästa onsdag, offentligt möte om Eritrea i stadsbibliotekets hörsal om tre veckor, skolkonferens på Lerbäcksskolan strax därpå. Och vi har beslutat att lägga ner Solidaritet med Vietnam. Sömnbrist, huvudvärk och snorig näsa.
   Kollegerna kommer in i lärarrummet. Kaffedoft och cigarettrök. Sju lektioner idag. Rastvakt. Dubbeltimme 8.15 till 10 med 2D där jag är klassföreståndare. 23 av 28 gymnasister är där i tid. Ytterligare tre droppar in de första minuterna.
   Historia. Den nya världsbilden: Kopernikus, Galileo, Kepler. Tycho Brahe, Newton. Steg för steg ökad insikt. Mot slutet av andra lektionen smyger sig en solstråle in genom fönstret. Vi markerar den med krita på väggen för att se hur solsystemet förändrar sig till nästa dubbeltimma om en vecka.
   Det går inte att grubbla på annat när man står där med klassen och alla försöker förstå. Detta är en fristad. En sorts lycka. Tanke och känsla absorberas. Samma koncentration hela dagen. Som en lång simtur med lite vågor – och djup.
   Jag tar jag fel buss när jag ska åka till Lund och hamnar i Bjärred.
 
På kompolmötet redogör jag för det sega jobbet för fria skolmåltider i gymnasiet. Det kommer att fortsätta år efter år under hela 1990-talet. På det sättet är kommunalpolitik trist.
   Skolkonferensen på Lerbäcksskolan är däremot rolig. Där finns en vital Hem och skola-förening. Jag är inte medveten om att Kent och Ted Ekeroth är elever där.
   En ungmoderat agiterar för valfrihet och skolpeng på skolstyrelsemötet. Det är ännu inte aktuellt i Lund. Friskolor föreslås som ett komplement till kommunaliseringen. Vi inser inte hur farligt det är utan uppfattar det som en möjlighet för medborgarna att genom egna initiativ bevara skolor som kommunen stängt av sparskäl.
   Att efter 14 år lägga ner Solidaritet med Vietnam är svårt. En sammansvetsad kärngrupp med gemensam kunskap och solidaritet blir upplöst. Tommy, Margareta, Jean, Gun, Arne och många fler. Men situationen och förutsättningarna har förändrats.

   Internationella utskottet förbereder Eritrea-mötet. Hamnstaden Massawa befriades 1990 – och utsattes omedelbart för terrorbombning av regimens mig-plan.
   Tigray-upproret vinner snabbt mark i Etiopien. Stödet från Moskva till Mengistu-regimen har upphört.
   Det viktigaste inslaget i Eritreamötet är en filmvisning om Massawas befrielse – och den omfattande förstörelsen efteråt på grund av bombningarna. Mycket folk. EGIS växer.
   Bertil Egerö och Elsa Grip ansluter sig. De kommer i framtiden att bli mycket viktiga för biståndsarbetet i samverkan med den nya administrationen efter befrielsen. Då ska svenska biståndsmedel överföras till Eritreas skolor. Skolornas Operation Dagsverke 1995 går till Eritrea. Philip Hammar kommer att besöka Eritrea som elevrådsrepresentant. Det handlar om mycket pengar och komplicerad planering under mer än tio år. Bertil och Elsa har den kunskap och uthållighet som krävs.
   Men allt detta ligger ännu i framtiden. På mötet sörjer vi över förstörelsen och vet inte när befrielsen kan komma.

Så är vi mitt inne i vårterminen. I 2D ägnar vi oss åt upplysningen med Voltaire, Rousseau och Montesqieu, frihet, jämlikhet, broderskap, franska och amerikanska revolutionerna, tryckfrihet, demokrati och giljotiner. Solen skiner när vi väntar på kvart-över-sju-bussen. Några maskrosor lyser i gräset.
   En sektion av första maj-demonstrationen i Lund, liksom i andra svenska städer, går bakom banderollen Etiopien ut ur Eritrea!

Att vara redaktör för Eritreanytt är den tyngsta delen av mitt arbete våren 91. Vi har så småningom samlat en grupp skribenter och fotografer kring tidskriften som i tio år kommer ut med fyra nummer per år. Staffan Lindberg skriver om kritisk solidaritet och kunskap i Lars Bondestams författarskap i Eritreanytt 1, 1991.  Eva Bondestam skriver flera viktiga reportage i Eritreanytt 2, 1991. Pål Wrange, anställd på Utrikespolitiska institutet, skriver en principiellt viktig analys om Eritreas rätt till självbestämmande.
   Anna - Sophia Quensel på Lunds tidskriftsverkstad redigerar de artiklar och foton jag lämnar in. Hon är rolig att samarbeta med. Tidskriften trycks på Wallin och Dalholms tryckeri. Jag hämtar den färdiga upplagan, 1000 ex, i en barnvagn och kör hem den längs den gröna slingan intill järnvägen där nu Diamanten ligger. Sedan gäller det att skicka ut den till de 11 grupperna som distribuerar den. Det innebär att stort arbete för lundagruppen.

Plötsligt händer det. Söndagen den 19 maj inleder befrielsearmén anfallet mot huvudstaden Asmara. Den 24 maj marscherar de in. Samtidigt har TPLF erövrat Addis Abeba. Mengistu flyr i ett flygplan med den etiopiska statskassan. Trettio års kamp för självständighet har äntligen nått målet.

Den Gamle