USA får en ny president

Efter mer än ett års hårdbevakning av valet och ideliga beskrivningar i svenska medier av hur avskyvärd och hemsk en av kandidaterna är så är det nu dags att vända kappan efter vinden och söka efter fördelarna med valresultatet.
   VB är väl inte den ideala kappvändaren men lite foder får vi väl visa. Låt oss börja med det självklara: Sexism, rasism och föraktet mot ”utlänningar” kan aldrig accepteras, inte där, inte här. Men för övrigt finns det en del att grunna över. Jag citerar en bit ur Kaja Ekis Ekmans ledare i ETC.
   ”USA är en exceptionell nation. Jag tror att vi fortfarande är Abraham Lincolns sista, bästa hopp på jorden. Vi är fortfarande Ronald Reagans lysande stad på kullen. Vi är fortfarande John F. Kennedys stora, osjälviska, empatiska land … Faktum är att vi är det nödvändiga landet … Oavsett hur svårt det är eller hur stora utmaningarna är, så måste USA leda.”
   Detta är inte ett citat av Donald Trump, detta har Hillary Clinton sagt.
   För den som liksom jag alltid klämde i slagordet ”Krossa USA imperialismen” lite extra högt under 70-talets demonstrationer är detta svårsmälta ord. Behövs det mer så är det bara att citera Ekis och Hillary lite till:
   ”I sina memoarer över tiden som utrikesminister, Svåra val, beskriver Hillary Clinton hur hon gång på gång pressat Obama att vara mer aggressiv militärt. För att komma till de viktiga delarna av boken måste man dock först vada igenom smöriga historier om hennes familj, skryt om hur hon räddar blinda kinesiska dissidenter mot alla odds och kitschig poesi om mordet på Usama bin Ladin, ”en natt då månen var skymd av moln i Pakistan”.

Lite tröst
För att försöka skapa lite distans så har jag plockat lite citat från VB själv, de är från de tider då Obama valdes till president, de handlar om vad man kunde vänta av framtiden med honom som president. Kanske kan någon om fyra eller åtta år göra motsvarande och lättat sucka ”det blev ju inte riktigt lika hemskt som jag trodde då”. Den som lever får se.
Läs de gamla VB citaten »
 


 

Mycket tröst
Igår, samma dag som hela världen koncentrerade sig på det hemska i USA, så kallade vänstern, fr a Ung Vänster med hjälp av Asylgruppen i Lund till möte på Stortorget i Lund. Vi tände facklor i kvällen och lyssnade på tal om kristallnatten 1938. Om vad som hände då och de kusliga parallellerna till vår egen tid av stängda gränser, taggtrådstängsel och uppdelning av människor i de som finns innanför och de som skall hållas ute.
   Vi kan inte bara förfasa oss över amerikanska murar, vi har våra egna stängsel att riva.
Göran Persson

 


Foton: Claes Fleming

 

 

Konkurrens om lönelyft spränger lärarkollegier

Luften som slår emot mig i lärarrummet är tjock och kompakt... På den ena soffan står det ”endast för förstelärare”, på den andra ”endast för de särskilt skickliga”. Jag sätter mig på en pinnstol eftersom jag över en natt blivit degraderad till ”sämstelärare”
   En av dem som fått mer i plånboken säger att hon går till jobbet med en klump i magen, en annan att hon skäms. Ingen av oss mår bra. Kollegiet är krossat.
   Utbildningsminister Gustav Fridolin, ni vet han som skulle fixa skolan på hundra dagar, har just slagit in den andra spiken i kistan. Den första slogs in av den borgerliga regeringen genom förstelärarreformen.
   Det skriver Susanne Lärkeryd, leg. lärare på högstadiet. DN. Åsikter 21/10

Hon är inte ensam. 3/11 innehöll Sydsvenskan ett reportage under rubriken Turbulens i lärarkår efter lönelyft. Missnöjet med lärarlönelyftet är så starkt att lärare vägrar samarbeta, blir sjuka, säger upp sig eller till och med lämnar yrket, sammanfattar ingressen
   Den ansvariga ministern Helene Hellmark Knutsson, S, har kallat till möte med fack och arbetsgivare denna vecka.
    ”Det här lönesystemet har slagit en kil i lärarkollegiet”, säger Antonio Blagius vid Gumaeliusskolan i Örebro. Hans chef, rektor Chris Gelinder är också besviken. Tre lärare har lämnat skolan.
   Lärarfacken är frustrerade. Ordföranden i Lärarnas Riksförbund Åsa Fahlen konstaterar att lärare blivit sjuka av hanteringen. Facken är medansvariga för utvecklingen genom att ha godkänt både förstelärar-reformens och lönelyftets utformning.
   Helene Hellmark Knutsson är medveten om problemen. ”Jag hör rektorer som säger: Ge oss pengarna så fördelar vi dem lika. Men då är vi tillbaka i samma system som vi haft under flera decennier, där man tjänar lika mycket efter 15 år som när man är nyexaminerad”, konstaterar hon. Det är naturligtvis skitsnack när Helene Hellmark Knutsson påstår, att man inte skulle kunna höja lönen allteftersom en lärare blir äldre. Men den ska höjas på ett likformigt kollegialt sätt.
   (Det var de decennier då svensk skola var världsledande.)

Helene Hellmark Knutsson snuddar vid problemets kärna, utan att vara medveten om det. En likalönsprincip har tillämpats i skolan under århundraden. Kollegiets princip. Ett kollegium är en församling av likar. Inbördes olika likar. Den ene är försynt, den andre yvig, den tredje ämnesexpert, den fjärde inkännande, den femte ute efter snabba resultat, den sjätte disciplininriktad, den sjunde tolerant, den åttonde teoretisk, den nionde praktisk. Vem är bäst?
   Man måste inse att samma variation råder bland eleverna. Olika lärare är bäst för olika elever. Samtidigt är det viktigt att alla elever lär känna alla sorters lärare.
   Att vara lärare är alltid ett grupparbete, ett arbete med relationer, både till elever och kollegor. Det bygger på ömsesidig respekt och förtroende. Det kräver också långsiktighet och den varaktighet som är förtroendets förutsättning.
   In i detta komplexa sammanhang klampar byråkrater som inbillar sig att det är inbördes konkurrens om högre lön och status som motiverar lärare. Konkurrens, löneskillnader, hierarkier, vinst. Bli förstelärare! Bli särskilt skicklig lärare! Här finns pengar att tjäna! Nöj dig inte med att vara sämstelärare!
   Det finns naturligtvis icke-kollegiala lärare som är förgiftade av samma ideologi också. De är lika besatta av pengar och status som byråkraterna. De är hoppjerkor som alltid säljer sig till högstbjudande. Utvecklingen innebär att de blir fler och fler. De blir de sämsta lärarna, inte på grund av okunnighet och obegåvning utan därför att de aldrig lär känna vare sig elever, föräldrar eller kollegor.
   Sedan konkurrens- och vinsttänkandet pådyvlades skolan har skolresultaten sjunkit från världsklass till bottennivå. Många kollegier bjuder motstånd, det är det vi ser nu, men får räknenissarna fortsätta kommer de i längden nöta ner solidariteten och hängivenheten för arbetet och ersätta lärarna med strebrar som flåsande jagar mer pengar i plånboken.
Gunnar Stensson

 

 

Den gamle
66 år i skolan 32. 1973-85:8. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år

Söndagen den 27 september 1981 vaknade jag vaknade halv sju i det lilla Röda kors hus i utkanten av Khartoum som ELF använde som övernattningsställe för fighters på väg till och från Eritrea via gränsstaden Kassala. Sium var redan uppe. Han var 20 år och skulle återvända to the field. Han hade redan sårats i höften en gång. ”I am your son”, sa han och omfamnade mig när vi tog farväl.
   Vi hade bott ihop några dygn. En åsna skriade gång på gång från den öppna grusplanen utanför huset. Några glador seglade på den blekblå himlen. Det var varmt, men ännu hade inte hettan slagit till. En kvinna sopade golvet med en kortskaftad kvast. Hon gick dubbelvikt.
   Sedan kom Habtom. Han var stark och vänlig och hade solglasögon. Det hade tagit bortåt ett dygn innan jag upptäckt att han var praktiskt taget blind. En granat hade exploderat nära hans ansikte vid en strid på en bro.
Läs mer »


Blöta snöflingor
dalar från elak himmel.
Förlåt, låt, låt, låt

Karin S

 

 

 

Är USA en demokrati?

Hillary Clinton vann valet. Hon fick flest röster. Donald Trump vann makten. Han fick flest elektorer.
   I USA står två partier utan program mot varandra. Båda är beroende av ekonomiskt stöd från samma miljardärer som kan utöva utpressning eftersom partierna konkurrerar. 
   I USA röstar bara hälften av medborgarna. Det beror på rösträttsregler som utesluter stora delar av befolkningen och försvårar röstningen för miljontals andra.
   Inför valet sköljer en flodvåg av till största delen lögnaktig politisk reklam genom massmedia, som skit genom en kloak.
   Det kostar pengar. Sådär 500 miljoner dollar per presidentkandidat. Den rikaste procenten betalar. Den vet att det lönar sig.
   Jag upprepar frågan. Är detta demokrati?
Gunnar Stensson

 

 

Den stora demokratin

Per T Ohlsson i Sydsvenskan publicerade i söndags inför USA-valet en artikel med en överblick över aktuell amerikansk politik. Det var inte alls dåligt, det här är ju ett ämne kolumnisten är väl förtrogen med. Och i den aktuella kampanjen hittar man verkligen många av den amerikanska politikens särdrag: ”Trump spelar på en sträng som alltid vibrerat i amerikansk politik för att ibland bryta fram med väldig volym: paranoian, föreställningen att USA och det amerikanska sättet att leva är hotat av inre och yttre fiender.” Javisst!

Paranoian och politiken
”Att vädja till paranoian som Trump gör är att leka med elden. När stämningar av det slaget får grepp om de amerikanska sinnena kan de löpa amok. Historien erbjuder flera exempel: massdeportationerna av vänstersympatisörer efter ryska revolutionen, interneringen av japansk-amerikaner under andra världskriget, de krossade karriärerna under Joseph McCarthys häxjakt i slutet av 1940- och i början av 1950-talet, Guantanamo och den nästan orwellska övervakningsapparat som växer fram efter 9/11.” Om någon av oss inom vänstern hade sagt detsamma hade säkert Ohlsson kallat oss USA-hatare. Det är ju nämligen så att Ohlsson gärna spelar på samma sträng. Han brukar sju beskriva Lunds stillsamma vänsterpartister som inbegripna i en brun-röd sammansvärjning.

Fritt fram för stora pengar
När jag ändå finner Ohlssons kritik av Trump ytlig och ofullständig är det för att han inte berör de skrämmande bristerna i den amerikanska demokratin som ständigt riktar sig mot de lägre klasserna. Det är de stora pengarna som avgör de dyra valkampanjerna – med en ny lag är det fritt fram att skänka hur mycket som helst till politiska kampanjer (gäller ej uppenbara personkampanjer). Till det kommer det åldriga och orättvisa system som hindrar röstmajoriteter att komma till uttryck. Det räcker inte att ha flest röster! Men i torsdagens Sydsvenskan gör sig politiske chefredaktören Heidi Avellan till talesperson för beundrarskaran: ”Och alla runt om i världen som älskar USA så mycket, som ser det stora landet som en förebild vad gäller demokrati [och forskning, kultur mm]” Visst, det går bra att älska USA mycket, t.ex. som hemland för Charlie Parker, Ernest Hemingway och Donald Knuth men förebild vad gäller demokrati, verkligen?

Polarisering eller verkliga konflikter?
Och som en ytterligare kommentar till pressrösternas tröttsamma ylanden om den beklagliga polariseringen.  Den enorma ojämlikheten i det amerikanska samhället yttrar sig så klart som en polarisering, dessvärre inte på ett fruktbart sätt utan kanaliserad i personkonflikter. Hur skulle man kunna få utfattiga och arbetslösa att rösta på den förment progressiva Hillary när magkänslan så självklart talar mot? Sluta tala om polarisering när det finns ord som klasskamp!
Lucifer

 

 

Trump och klimatförändringarna


 

I förra veckan släppte FN:s miljöprogram, Unep, sin årliga rapport om det s.k. utsläppsgapet. (Utsläppsgapet är skillnaden mellan vad som krävs och vad som lovats.) Rapporten visar att världen är på väg mot temperaturhöjningar på 2,9 till 3,4 grader C under innevarande århundrade. Detta gäller även om Parisavtalets löften till fullo infrias.
   Forskarna bakom rapporten slår fast att värden måste öka sina ambitioner drastisk och ha som mål att minska utsläppen med omkring en fjärdedel av de förväntade globala klimatgasutsläppen till 2030. Utsläppen år 2030 förväntas eljest att nå 54 till 56 gigaton koldioxidekvivalenter, dvs. långt över de 42 gigaton som måste till för att en skall ha en möjlighet att begränsa global uppvärmning till 2 grader C. (Ett gigaton är motsvarar ungefär de utsläpp som alstras av transporter inom EU-området).
   En vecka efter detta besked väljer en minoritet av USAs befolkning en president som förnekar koldioxidutsläppens påverkan på klimatet. Ja, han verkar till och med vägra tro på att klimatet förändras överhuvudtaget. Han tror att klimatgasernas negativa påverkan på klimatet är ett påhitt av kineserna för att försvåra för USAs industri. Parisavtalet vill han säja upp. Till saken hör att Trump blir president i det land som i särklass släpper ut mest klimatgaser per capita.
   Den numera ganska gamla sanningen visat sig stämma bättre än någonsin: Valet av USAs president är för världen en alldeles för viktig och allvarlig fråga för att avgöras av väljarna i USA.
Ulf N

 

Kollapsen

Klockan var halv fem. Jag satt och skrev på min dator. Natten var svart, men två klara stjärnor lyste. Det var kallt. Plötsligt slocknade datorn.
   När jag fick igång den igen var texten jag nyss skrivit borta. Nu är klockan halv sju. Vad var det jag skrev? Något om presidentvalet. Det är torsdag, 10/11.
   Tidningen har inte kommit. Den kanske inte kommer. Människans system är ömtåliga. Någon måste skriva, någon måste trycka, någon måste köra ut och någon måste gå i trappan och stoppa tidningen i brevinkastet.
   Igår morse satte jag på min tv vid ungefär den här tiden. Jag förutsatte att världen var densamma som föregående kväll, det vill säga att Hillary nu var vald och att allt skulle fortsätta i de gamla spåren.
 


 

Så var det inte.  Det skulle snart bekräftas att Trump vunnit presidentvalet. Runt hela globen satt människor och stirrade på skärmen med USA:s karta, blå och röd. Ett historiskt skred hade inträffat.

Systemet hade brutit samman
Systemet. En sammanlänkning av människors otaliga medvetanden. Medvetanden som är påverkbara, fragmentariska och kortvariga.
   Inte konstigt att datorn slocknat och tidningen uteblivit. Konstigt att systemen fortfarande funkade igår.
   Jag tänkte på Rosa Luxemburg. 1914 röstade de tyska socialdemokraterna för kriget. Systemet hade kollapsat. Hatet och illusionerna tog över. Hon gjorde motstånd och blev klubbad, skjuten och dränkt.
   Jag tänkte på Karin Boye. 23 augusti 1939 hade Hitler och Stalin slutit en nonaggressionspakt. Sedan började andra världskriget. I april 1941 gällde Hitlers och Stalins pakt fortfarande. Karin Boye härdade inte ut längre. 
   Jag tänkte på hennes vän Peter Weiss. Det var härom dagen hundra år sedan han föddes. 1933, när Peter Weiss skulle fylla sjutton, valdes Hitler till rikskansler, formellt och enligt alla regler. Systemet hade kollapsat. Hatet och illusionerna tog över.
   Fem år senare flydde Peter Weiss till Sverige. Han grubblade över det som hänt hela sitt liv. I Stockholm visas just nu hans pjäs Rannsakningen om Förintelsen, en av många konsekvenser av kollapserna 1914, 1933 och 1939. Vilka konsekvenser får kollapsen 2016?
   Dagen gryr utanför fönstret. Himlen är rosa över en grå molnvägg. Tiggarna bereder sig för en kall dag i gathörnen. Tidningen har inte kommit än.
Gunnar Stensson

I veckans nummer
Lördagsmusik
USA får en ny president
av Göran Persson
Blöta snöflingor...
av Karin S
Är USA en demokrati?
av Gunnar Stensson
Den stora demokratin
av Lucifer
Decode Darfur
Konkurrens om lönelyft spränger lärarkollegier
av Gunnar Stensson
Trump och klimatförändringarna
av Ulf N
Veckans citat
Ett svagare USA – en farligare situation men också en chans till framsteg
av Staffan Lindberg
Kollapsen
av Gunnar Stensson
En uppmaning!
66 år i skolan 32. 1973-85:8. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år
av Den gamle
Redaktion
Göran Persson
Utskriftsvänlig form
Tipsa om Veckobladet
Känner du någon mer som skulle gilla att läsa VB?
 

 

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan i Lund
12 nov kl 17
”Telemanntrion”

 

 

Decode Darfur


 

Hjälp oss analysera satellitbilder

Svårtillgängliga byar i Darfur, Sudan, har attackerats av myndigheterna i jakt på rebeller. Över 200 personer har dött, de flesta barn. Rapporter tyder på kemiska attacker mot de boende i byarna. Andra mördas, våldtas och beskjuts av militären. Vi kan inte komma in - men vi har satellitbilder som täcker över 100 000 km2 och behöver din hjälp att analysera dem.
 


The_village_of_Bourgu_after_attack
 

Bilderna ska användas för att få stopp på attackerna. Det tar tid och därför behöver vi hjälp att kartlägga förödelsen. Vem som helst kan bli en Amnesty Decoder, allt du behöver är en dator eller smartphone. Gå in på decodedarfur.org och hjälp oss visa världen vad som pågår!

 

 

Veckans citat

Finanskrisen 2008 skakade världen och även djupt marknadsliberala regeringar lade sig i den fria marknaden – om än sällan över socialiseringens gräns. Men fortfarande är det riksbankernas synliga händer som håller mycket av västvärldens sviktande marknadsekonomier uppe med låga eller negativa räntor.

Så ser det ut halvvägs genom
kapitalismens senaste kris. Och jag tycker mig se att politiken överallt är full av symtom på denna halvtidskris. Donald Trump är ett symtom. Brexit är ett symtom. Högerextremismens framgångar är symptom.
   Och på den vänstra halvan av politiken tvingas väljare nöja sig med det minst dåliga. Vi håller på Hillary Clinton för att Donald Trump är värre. Vi hoppas på den rödgröna regeringen därför att det borgerliga alternativet är värre, särskilt som det kan inrymma SD.
Göran Greider i ETC 161110

 

 

Staffan Lindberg
Ett svagare USA – en farligare situation men också en chans till framsteg

Trumps oväntade valseger visar på kraften i en folklig mobilisering när USA befinner sig i en svår utrikespolitisk situation. Trumps motsägelsefulla utspel kring USAs roll i världspolitiken kommer inte att underlätta en konsekvent linje, särskilt inte som han har många motståndare inom det republikanska lägret som kan sätta käppar i hjulet.

Åtta år med Obama väckte förhoppningar om en ny utrikespolitik framförallt i förhållande till de globalt så viktiga konflikterna i Mellanöstern. Det var inte Obama som invaderade Irak, som gav upphov till framväxten av IS. Det var i stället Obama som vid sitt tillträde utlovade en självständig arabisk Palestinsk stat, ett viktigt steg på väg mot fred i Palestina. Fredspriset till honom delades dock ut alldeles för tidigt, som vi nu vet.

Nu sitter vi med facit i hand. USA kunde inte välja sida ordentligt i Syrien när den regimen utsattes för det samlade upproret från islamister och demokratiska krafter. Detta öppnade för Rysslands ökande inflytande i allians med Al-Assad.

Möjligheten till fred i Mellanöstern behandlades vid ett viktigt samtal i Lund i går kväll. Fyra forskare, Jan Hjärpe, Anne Sofie Roald, Ulf Bjereld och Kenneth Hermele diskuterade kring problematiken. Tålamod och långsiktighet är orden som först kom till uttryck. Sverker Oredsson i publiken jämförde med 30-åriga kriget, som dog ut på grund av krigströtthet, men som dock resulterade i en fred med en i stort sett fredligare utveckling i de olika nationalstater som blev följden.

I hundra år har väst dominerat utvecklingen i Mellersta Östern. Först genom koloniseringen av Egypten, Syrien, Irak och Palestina. Sedan genom interventioner för att säkra tillgången till olja. Samtliga ingrepp i stort sett blinda för historiska realiteter och politiska strukturer. Resultaten har blivit sönderfallande statsbildningar och de inbördeskrig vi nu bevittnar.

Konsekvenser av kolonialism

Kolonialstyren innebar bygget av statsbildningar där olika minoriteter fördes samman i artificiella och övergripande maktstrukturer, som skilde sig radikalt från mer lokala självstyren under det Ottomanska imperiet. Visa minoriteter, som Alawiterna i Syrien och Sunni-muslimer i Irak fick det politiska övertaget och makten i respektive land.
Läs mer »

 

En uppmaning!

Förvisso är VB sedan många år partipolitiskt obunden. VB är emellertid inte opolitisk! Tolka det obundna som att om du har fler förslag på att organisera sig för att förbättra denna värld så är du välkommen i VB. För behovet att organisera sig är i växande, det är absolut säkert.
red