• Hem
• Senaste numret
• Arkiv
• Lämna material
• Kontakt
• Galleri Goja
• Manne i VB

 

Ett stort tack till er alla! Ni skribenter och läsare som tillsammans åstadkommer den spretiga ordmassa som är VB. Några tecken här och ett par stulna bilder där är mitt bidrag. Ni förtjänar verkligen en god sommar så sjunk in i bildens stämning och njut så ses vi till hösten.
Närmare bestämt den 19 augusti.
red

 

 

Bäva månde vem?

Nedanstående text är lånad från facebook, det är ju där världen formas numera sägs det. Om miljöpartiet försvinner, blir då vänsterpartiet miljöparti på heltid? Intressant scenario men ännu intressantare är vem som då skall bära klasskampsfanan, antikapitalismen för att inte säga socialismens banér. Se där en sommarfråga som passar bra att tänka på i vilken hängmatta som helst.
red

---

Per Gahrton, den 7 juni kl 23:41
Det är fint att Åsa Romson blir halvt rehabiliterad, men varför genom en utrensningsaktion som nu skapar olust och tvivel i hela Miljöpartiet och åter ger partiet negativa rubriker om bisaker när man just lyckats ta sig ur ett delvis självförvållat moras genom en lyckad regeringsombildning som skulle leda till grön nystart? Jag fattar inte hur de ansvariga mp-ledarna tänker. Jag kunde skriva mycket om negativa effekter av överdrivna partipiskor etc, om behovet av mångfald i en riksdagsgrupp etc, om risken med överdrivna anpassnings- och lojalitetskrav. Men jag nöjer mig nu med en rent maktpolitisk-taktisk fråga till mp-ledningen: Hur i hela h-e ska man kunna återvinna förtroendet för att regerandet ska handla om att få igenom grön politik när man nu än en gång drar igång ett destruktivt persongräl som omgående får alla fiender av grön politik att vrida sig av hånskratt? Marginalen till utträde ur riksdagen är inte att leka med. Och en sak kan jag lova: Om man - inte för att man tagit strid om gröna ideer - utan för att man slafsat och inbördesbråkat om personfrågor - driver ut det parti ur riksdagen som jag tog initiativ till 1981, så kommer jag inte att rulla tummarna.

 

 

Råd till en politiker

Om du vill bli politiker finns det en viktig sak du måste känna till. Du får aldrig, aldrig någonsin, i vilken situation det än må vara, jämföra något med förintelsen eller använda den som metafor. Du kommer att få omedelbar kritik. Ditt omdöme kommer att ifrågasättas och man kommer att säga att din moraliska kompass är opålitlig. Vad värre är; ditt uttalande kommer att ligga kvar som en inkapslad böld och när den mognat och det är läge för drevet, kommer varje politisk skribent på Sydsvenskan, och för den delen även på många andra medier, att varje gång de nämner ditt namn i en artikel, samtidigt nämna ditt uttalande om förintelsen och varje gång påpeka att ditt omdöme är tvivelaktigt och att din moraliska kompass visar fel. Även politiska skribenter som jag vanligtvis har förtroende för gör på detta sätt. Man frågar sig hur alla politiska skribenter plötsligt kan bli så överens?
   Det går utmärkt bra att använda andra jämförelseobjekt i historien. Att jämföra med svältkatastrofer, naturkatastrofer (tsunami används ju ofta trots att det finns många som bär på traumatiska minnen som då kan upplevas relativiserade), folkmordet i Rwanda eller Saddam Husseins gasattack på Halabja är helt ofarligt. Men vill du ta i lite extra kan Stalin och hans utrensningar och deporteringar vara lämpligt. I det avseendet har Sydsvenskans krönikör Per T Olsson satt ribban när han kallar svenska politiker på vänsterkanten för nackskottsromantiker. Underförstått att dessa politiker omfattar Stalins lösningsmetoder i sin politiska vardag eller skulle vilja göra det. Jag förstår att Per T Olsson är nöjd med sin formulering. Han har använt den minst två gånger. Hans omdöme och moraliska kompassriktning har för den skull inte blivit ifrågasatta. Det kan ju kännas lite vanskligt att relativisera de lidanden som sovjetmedborgarna fick utstå genom mord och deporteringar under Stalins tid, men det har nu testats att det funkar. Per T Olsson är ju visserligen inte politiker, och det finns för all del risk för att det inte är samma normsystem som gäller. Men kör på med Stalin, jag tror att det funkar, men nämn för allt i världen inte förintelsen.
Owe Svensson

 

 

Restips

Du som skall ut och resa i sommar, kanske skall du till Dalarna. Då måste du hålla koll på Dalademokraten, en tidning som verkar ha en betydligt roligare ledarsida än vår egen Sydsvenska. Nedan följer två exempel från de senaste veckorna.
red

---

Socialistiska skolsystem i världen enligt Annie Lööf – se kartan här (1 juni)
 

 

När statsminister Stefan Löfven i söndagens partiledardebatt meddelade att han vill ändra dagens system som tillåter helt oreglerade vinstuttag i svensk skolverksamhet så kallade centerledaren Annie Lööf honom för socialist. Eftersom Sverige som enda land tillåter oreglerade vinstuttag innebär det alltså att resten av världen, enligt Annie Lööf, har socialistiska skolsystem. Kartan ovan illustrerar.
 

---

Löfvens nya regering – Så hade den sett ut som fotbollsstartelva (25 maj)
 

 
Även om regeringsombildningen blev större än endast de två ministerplatser som stod tomma är det inte tal om någon förändrat spelidé – det är fortfarande ett stabilt 4-4-2-system Löfven ställer upp.

Målvakt:
Peter Hultqvist (försvarsminister) – Styr och ställer i försvaret. Stundtals svajig i luftrummet på ryska inlägg men spelet med fötterna på marken är stabilt.

Högerback:
Mikael Damberg (närings- och innovationsminister) – Regeringens spetsspelare på högerkanten.

Mittbackar:
Anders Ygeman (inrikesminister) – Stort utropstecken hittills. Har varit en trygg punkt i backlinjen men är också väldigt användbar framåt på krisliknande fasta situationer.
Ylva Johansson (arbetsmarknads- och etableringsminister) – Rutinerad med stor pondus, en informell ledare på planen.

Vänsterback:
Morgan Johansson (justitie- och migrations­minister) – Smidig slitvarg som visat stor arbetskapacitet.

Defensiv mittfältare:
Magdalena Andersson (finansminister) – Samlande roll, håller ihop laget.

Offensiv mittfältare:
Ibrahim Baylan (samordnings- och energiminister) – Verkar få en fri roll på mittfältet för att samordna offensiven. Viktigt uppdrag.

Vänsterytter:
Aida Hadzialic (gymnasie- och kunskapslyftsminister) – Har blommat ut under våren, kan bli en innovativ kraft på vänsterkanten.

Högerytter:
Isabella Lövin (minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat) – Får ny roll, återstår att se hur hon använder den. Kan förhoppningsvis lobba in klimatfrågan i spelidén på allvar.

Anfallare:
Margot Wallström (utrikesminister) – Yvig stjärnspelare av internationell rang. Har dock fått lägga mycket fokus på det privata under senaste tiden.
Peter Eriksson (bostads- och digitaliseringsminister) – Rutinerad striker med nytt mandat "att bygga och bygga mycket". Inplockad för att ordna resultat.

Coach:
Stefan Löfven – Trots den lite större ombildningen måste ledarstilen fortfarande bedömas som relativt defensiv, Lagerbäckinspirerad.

Avbytare:
Gustav Fridolin (utbildningsminister) – Talangen som inte toppat formen eller lyckats med att ta de steg som många hoppades att han skulle.

 

 

Terminsavslutning

Det är snart halvårsskifte och man börjar känna behov av att avrunda den politiska säsongen. Dvs. avslutningen kommer väl först med årets budgetdebatt i fullmäktige, men då får man vänta en vecka och då kommer inte längre VB, som tar sommaruppehåll. Det nya i år är att Vänsterpartiet ställer upp ett eget budgetförslag och alltså inte hänger på radarparet S+Mp. Sanningen är dock att det gör nog ingen skillnad vad gäller utfallet: samtliga V-förslag kommer att röstas ner och det hela slutar väl som i fjor i en Fp-betonad ( L-betonad budget.)  Hur kan det bli så? Jo L-förslaget är i regel lite mindre dåligt än M+Kd+FNL+C-budgeten och får därmed V-stöd i slutomröstningen.

Mer vitalitet?
När V lämnade samarbetet med S+Mp var det naturligtvis heller inte i förhoppning om att det skulle göra så stor skillnad. Röstsiffrorna i fullmäktige bygger på att de borgerligas 33 mandat är fler än vänstersidans 32.  Nej, tanken var nog att det skulle befria från den lojalitet och passivitet som följer med ett gemensamt styre. Jo, det känns faktiskt bättre nu, sa en nämndrepresentant (V) jag talade med. Men kommer det att märkas i fullmäktige, blir det lite djärvare V- insatser i fullmäktigedebatterna? Ja det återstår att se i nästa vecka då budgetdebatten utspelar sig. Och kanske har V:s uppbrott i någon mån inspirerat Liberalerna till att lämna Alliansen och köra lite egna turer.
   Det är bara två år till nästa kommunalval och utfallet kommer att hänga på om V kan få upp ångan igen. Det är i samspelet mellan agerandet i de parlamentariska församlingarna och förmågan att använda sig av offentligheten på tidningssidor och gator som nyckeln finns. Lätt att säga men kräver mycket arbete och spring i trappor.

Ett sargat parti
Till dagens aktualiteter: det är omöjligt att inte reflektera över Miljöpartiets kris på riksplanet. Den som uppriktigast och bäst beskriver den är Per Gahrton och min aktning för honom bara stiger. Det är inte enskilda riksdagsmän som har övergivit partiets politik utan ett parti som har övergivit sin politik. Mp har ofta hänvisat till att man har sina rötter i 80-talets folkliga rörelser. Javisst, det är häpnadsväckande att man kan rösta för ett militärt avtal med Nato och tro att alla med gamla anknytningar till fredsrörelsen ska sitta tysta. Några hederliga riksdagsledamöter som Carl Schlyter och Valter Mutt följde sitt partis program och traditioner och avfärdas nu på ledarsidorna som fundamentalister. Mp:s agerande kommer att kosta dem dyrt, tror jag. En gissning är att det blir Gudrun och Fi som får deras röster, vilket är dem väl unnat . Mp:s ängslighet som resulterade i en sanslös bestraffning vinner ingen sympati utanför partigängarnas krets. Det är klart att man måste kompromissa ibland men en riksdagsledamot har större moraliska skyldigheter än så. Skammen drabbar snarare alla de socialdemokrater som finner Värdlandsavtalet motbjudande, men som inte höjer rösten utan jamsar med. Och det tycks bara bli värre: under onsdagen var försvarsminister Hultqvist i Pentagon och skrev under ännu ett avtal med USA om fördjupat samarbete samtidigt som man i tidningarna kan läsa om att förhållandet mellan Sverige och Ryssland är sämre än någonsin. Skulle det vara bra för Sverige?
   För Miljöpartiet närmar sig sanningens minut – det räcker inte att bara glassa runt med allmänt tal om miljön. Och det är faktiskt lika illa för S på ett annat område: hur kan man försvara sin mångåriga handfallenhet inför storföretagens skattesmitande?

En dyr och onödig resa
I en krönika i våras hoppades jag på att Ulf Nymark(Mp) skulle berätta om intryck och resultat från den Cannes-resa han gjorde till den famösa fastighetsmässan MIPIM i Cannes. Han for dit tillsammans med Anders Almgren (S), Christer Wallin (M) och stadsbyggnadsdirektör Marcus Horning och Eva Dalman, projektchef för Brunnshög. Budgeten är i år 330 000. Det är nästan en halvering jämfört med tidigare år och visar att V:s mångåriga motstånd mot det hela har givit åtminstone något resultat Det har funnits medborgarförslag och motstånd från FNL, SD och Fi, men S, M och Mp är inte de som ger sig så lätt.

Vår utsände
Man kunde möjligen tro att en dyr kommunal satsning som den här skulle redovisas på något sätt genom en reseberättelse och utvärdering eller en föredragning, men så sker tydligen inte. Men, tänkte vi på Veckobladet, nu har vi ju en utsänd, den skrivkunnige och flitige VB-skribenten Ulf Nymark som skulle kunna ge en livfull berättelse om hur det går till och en bedömning av om det är väl använda pengar.  Kommer Mp även i fortsättningen stödja deltagande i evenemanget?
   Men inga resebrev har nått VB. Möjligen kan man ursäkta det med att Mp ju har haft annat att tänka på sedan någon månad, Vi på VB ger emellertid inte upp, vi kan vänta till i höst. Eller kanske man kan hoppas att Mp antyder sitt ställningstagande inför nästa år under budgetdebatten? Det brukar ju sägas att några hundratusen är närmast felräkningspengar för kommunen. Men trogna våra småländska rötter bryr vi oss även om småsummor.
Trevlig sommar!
Lucifer

 

 

Efteråt (Särtryck ur VB nr 20 2075)

Vi tog inte klimathotet på allvar. Trots all kunskap och alla överenskommelser i FN och EU fick låt gå-politiken fortsätta. Finanskapitalet i USA, Europa, Ryssland och Kina förlamade den nödvändiga omställningen, och vi lät dem göra det. Jag skriver vi, fast jag menar de som levde före oss, under 2000-talets första decennier
   Konsekvensen eller konsekvenserna blev de som förutsagts. Temperaturhöjning, ökenspridning, höjda havsnivåer, översvämningar och orkaner försvårade eller omöjliggjorde liv och samhällsordning i Latinamerika, Afrika, Sydeuropa och Sydasien.
   Folkvandringen från Syd till Nord var i full gång redan 2020. I Kanada, Nordeuropa och Sibirien fanns fortfarande stora glesbefolkade arealer. I tidigare obeboeliga områden på Grönland, i norra Kanada och norra Sibirien hade livsbetingelserna kortsiktigt förbättrats. Samtidigt ökade utsläppen av växthusgaser från den smältande tundran.

Konflikterna i samband med folkvandringen lyckades vi inte heller lösa. Vi byggde murar i stället för att anpassa systemen. Vi satsade på förstörelsevapen och avskräckning. Det började i Mellanöstern redan vid 2000-talets inledning och ledde något decennium senare bland annat till massdöden på Medelhavet. Sedan följde 2020- och 30-talens förödande krig och konflikter som påskyndade klimatförstöringen och slösade bort återstående energiresurser.

Vi kan välja Sverige som exempel. Gränserna där stängdes 2015. Naturligtvis hade det genombyråkratiserade landet stora svårigheter att anpassa systemen till det ökade trycket från hundratusentals desperata människor utanför gränserna, men de ekonomiska resurserna var större än på de flesta andra håll och landet var glesbefolkat. Det fanns ekonomer som påpekade att en snabb ökning av invånarantalet skulle leda till ekonomisk tillväxt och en rimlig levnadsstandard efter en period av anpassning. De utgick naturligtvis från ett kortsiktigt perspektiv – den globala utvecklingen krävde åtgärder i en helt annan skala.

I stället ökade fientligheten mellan människor och mellan nationer. Sverige och Finland bildade ett främlingsfientligt block som vände alla taggarna utåt. Det kallades ”den nordiska igelkotten”. Levnadsvillkoren inom området försämrades år för år. Vi som bor här nu kan knappast föreställa oss levnadsstandarden 2016.
   Samma blinda nationalism som ledde till Trumps och Putins diktaturer i USA och Ryssland gjorde sig bred även hos oss. Sverigedemokrater och Sannfinländare styr sedan årtionden utvecklingen i den nordiska igelkotten med våld och demagogi.

När jag söker i Veckobladet från den tiden – det har ju gått 59 år sedan dess – finner jag relativt få notiser om den globala miljökrisen, folkvandringen från Syd till Nord och de krig som rasade i Mellanöstern, krig i vilka jordens politiska och finansiella stormakter var engagerade. Kanske teg skribenterna eftersom de inte kunde se några lösningar.
   Visst, Veckobladet var i början av 2000-talet ytterst provinsiellt och nästan osynligt. Det engagerade sig främst i Lunds lokalpolitik och svensk inrikespolitik. Så varför titta på vad som stod i Veckobladet?
   Jo, just för att litenheten och oberoendet gör Veckobladet till en spegling av medvetandet hos relativt informerade människor i en liten skånsk universitetsstad.
   Litenheten och oberoendet är också förklaringen till att Veckobladet fortfarande existerar idag, 2075, hundra år efter starten, i motsats till Sydsvenskan och Arbetet. Och fortfarande finns det några idioter – i bemärkelsen självständiga individer – som agiterar och hoppas.
   En bakterie kan orsaka en pandemi och en gnista kan tända en präriebrand, men ett frö kan växa till en skog.
Gunnar Stensson 

 

 

Den gamle
66 år i skolan 20. 1969-73: 1. Ulrikedal, Lund

Karl Marx, Kapitalet, översättning Ivan Bohman, inledning Bo Gustafsson. Bo Cavefors Bokförlag. Första upplagan februari 1969. På försättsbladet en dedikation till Karin och mig samt datum 9. 6. 1969. Och några namn på elever och kollegor. Det var avskedet från Framnäs, Öjebyn och Norrbotten.
   Karin och jag besökte Lund under sommaren för att ordna vårt boende. Ville vi bo på Magistratsvägen eller Skarpskyttevägen? Nej. Det var långt utanför stan. Hela stadsdelen låg livlös i sommarsolen. Vi bestämde oss för Ulrikedal i södra Lund. Den kringbyggda gården med familjelägenheter tilltalade oss. Så blev det.
   En långväga flytt innebär en förlust, av vänner, sociala sammanhang, relationer. Man börjar från noll. Det var 13 år sedan jag lämnade Lund.
   För Martin var det mer omvälvande. Han var åtta och skulle börja i andra klass. Han lämnade fröken, vännerna och klasskamraterna. Nu skulle han börja i Vegaskolan. Han skulle nog klara det. Nu hade vi en grundskola med enhetlig läroplan i hela landet. Han skulle känna igen sig.
Läs mer »

---

VECKOBLADETUtgivet av SFVBBiL