Afghanistan - Opportunistisk miss

Så vek sig S och MP beträffande Afghanistan. Hela den politiska debatten om den svenska insatsen pågår i en sorts bubbla, isolerad från verklighet och kontext, som Pierre Schori uttrycker det. En dimridå av floskler döljer att det handlar om en nioårig oförsvarlig insats som endast lett till att extremismen ökat sin makt medan folket fått betala priset, precis som i Irak.
   De sex partierna bakom överenskommelsen om den fortsatta svenska insatsen kommer att få mycket att bortförklara de närmaste månaderna och i värsta fall åren.
   ”Vi i Vänsterpartiet tycker det är viktigt att vi säger samma sak i valet som före”, säger Lars Ohly. DN 2.10. Det ställningstagandet är inte bara mer realistiskt utan säkert också taktiskt fördelaktigt.
   I stället för att argumentera vidare överlåter jag ordet till några av DN-skribenterna tisdagen 2/11:
Ewa Stenberg, journalist, på nyhetsplats: ”Målen har varierat. Ibland har tonvikten legat på att bekämpa terrorism, ibland på att bekämpa narkotika och ofta om att låta afghanska flickor gå i skola och bygga ett bättre land. Det finns också andra motiv som sällan nämns. Stabilitet i kärnvapenmakten Pakistan och gott samarbete med USA och Nato är sådana.
   Men trots att det nu finns 150 000 soldater i Afghanistan är säkerheten sämre än den varit sedan invasionen 2001.”
Pierre Schori. ”Regering och partiledningar tycks leva i en från verklighet och kontext isolerad bubbla. Den propagerade myten om att det inte går att bistå afghanska kvinnor utan vapenmakt avvisas av en lång rad exempel. Idag finns inte en enda soldat under FN-flagg.”
Lasse Bengtsson som arbetar för den svenska Afghanistankommitten. ”På frågan om vi behöver stöd av militären svarar vi nej. Tvärtom – en sammanblandning mellan den militära insatsen och vår vore förödande.”
Göran Rosenberg. ”Det ursprungliga mandatet från FN:s säkerhetsråd var att under sex månader(!) upprätthålla säkerheten i Kabul med omnejd efter talibanregimens fall. Sedan dess har det gått nio år. Vem som har gjort den svenska bedömningen att undan för undan utöka och förlänga den svenska militära insatsen i Afghanistan förblir oklart.
DN:s huvudledare 2.10. ”Men priset för att bara låta den militära insatsen rulla på är också högt. Nästan tio år har gått sedan den inleddes och ett militärt avgörande ter sig idag minst lika avlägset som tidigare.”
Gunnar Stensson

En blåslagen opposition

I det nya politiska landskapet är det möjligt att göra upp över blockgränsen. Plötsligt står både V och SD isolerade. Det har blivit lättare att andas sammanfattar ledaren i Sydsvenskan efter onsdagens partiledardebatt.

   Ja nog var tongången i riksdagen en annan nu jämfört innan valet. Mona Sahlin lade sin energi i att markera avståndstagande till Sverigedemokraterna och gick sedan över till fjäskande för Reinfeldt. Lars Ohly attackerade Sahlin och Eriksson för att dessa lämnat de rödgrönas uppgörelse och i stället förhandlat fram en ny uppgörelse med alliansen om den svenska insatsen i Afghanistanfrågan. Det är inte konstigt att Reinfeldt myste när han såg hur de röd-gröna lade sina krafter på allt annat än att kritisera vår nya högerregering.

   Uppenbarligen tycker Ohly om rollen som en modern Don Quijote och troligtvis stöds Ohlys politik avseende Afghanistan av en hel del som tror sig vara mot krig och elände, men den skulle om den genomfördes få ödesdigra konsekvenser för folket i Afghanistan. I reportage efter reportage uttrycker människor i Afghanistan sin oro för en för tidig avveckling av den utländska militära närvaron. För Ohly gäller bara ”vi skall inte delta i ett krig vi inte kan vinna”. Är detta ärligt eller är han helt enkelt dum? Som det nu blivit har ”lita på er själv vänstern” med sin politik hjälpt kvar högern vid makten i Sverige och nu som extra bonus åt samma höger visat upp en opposition i internt käbbel.

   Ibland kan man undra om det inte skulle behövas en revolution inom partisystemet. Det är idag som om valutgångarna egentligen inte har så stor betydelse för de som sitter längst upp. De flesta har kvar sina positioner, löner och förmåner. Det är som en teaterföreställning långt från väljarnas vardag. Vi bjuds in att rösta och allt går åt helvete. Därefter ringer media runt och frågar partiordförandena i respektive distrikt vad som gick fel och vad de vill ändra på. En expert utses och man ordnar en konferens för partikadern. Men var blir folket, väljarna röst av?
Lars-Anders Jönsson

Målade sanningar/Painted Truths

Alice Neel (1900-1984) är som nästan alla betydande konstnärer i sin konst också historiker och samhällskritiker. ”Men jag sysslar inte med realism”, säger hon.
   Kanske kan man också säga att hennes verk formar sig till en självbiografi och till en version av ålderstrappan, den klassiska symbolen för envars liv. 
   De 59 målningar som visas i Moderna Muséets utställning i Malmö är en personlig skildring av liv i USA under den långa perioden från 1920-talet till mitten av 80-talet. 
   Alice Neel porträtterar arbetarledare, kommunister och samhällsengagerade författare under 30-talets stora depression. Hon målar de ödsliga stadsmiljöer i vilka arbetslöshetens tragedier utspelar sig.
   Hennes konst under 20- och 30-tal är påverkad av Picasso och samtida latinamerikansk konst som hon har personlig kontakt med via maken, som övergav henne och tog med sig deras dotter Isabetta och flyttade till Havanna.
   På 1950-talet anklagas hon givetvis för oamerikansk verksamhet av McCarthy-kommittén.
   Hennes porträtt är sanningar, inte avbildningar. Ofta beskriver hon förhållandet mellan föräldrar och barn, eller mödrar och barn. Barnen framstår som känslostarka och trotsiga personligheter. Kvinnorna, i många fall gravida kvinnor som står henne nära, porträtteras i rått realistiska nakenstudier, ofta med starkt sexuellt innehåll.
   Porträttet av Andy Warhols androgyna kropp med det enorma ärret över mage och bröst  efter feministen Valerie Solanas angrepp 1968 utgör en sorts sammanfattande symbol för en sårig samtid.
   Mot slutet av sitt liv målar hon porträtt av äldre människor. Hon gör en sakral målning av sin fars lik, enligt latinamerikansk tradition. De hade stått varandra nära. Hon målar sin mor under de månader då hon är döende i cancer.
   80 år gammal målar Alice Neel sitt första självporträtt, en nakenstudie av den åldrande kroppen. Hon sitter i en fåtölj framför en spegel endast iklädd ett par glasögon med vars hjälp hon utforskar varje färgnyans, varje form i sin åldrande, feta kropp, för att måla sant utan att försköna. Ännu en målad sanning.
Gunnar Stensson

Ulf Nymark
Bred politisk enighet om ny översiktsplan – men DV sa nej till planen

Nu har Lunds kommun begåvats med en ny översiktsplan. En översiktsplan skisserar i grova drag hur mark- och vattenområden ska användas och om var nya bostads- och verksamhetsområden ska vara belägna. En annan viktig del av en översiktsplan är planering av den framtida trafikinfrastrukturen och vilka trafikslag som ska prioriteras.
    Den nu antagna översiktsplanen sträcker sig fyrtio år framåt i tiden. Den antogs av fullmäktige i en bred enighet alltifrån Vänsterpartiet till Moderaterna. Centern och Demokratisk Vänster var de enda partier som inte stödde planen utan röstade för avslag. Centern därför att man inte ville bygga så många bostäder som planen ska ge möjlighet till – Lunds kommun ska ha en planberedskap för att bygga minst 900 bostäder per år.

DV gick stödde givetvis den höga beredskapen för bostadsbyggande, men sa nej till den ändå på grund av att planeringen är inriktad på fortsatt utbyggnad av stora bilvägar och trafikplatser – trots spårtrafiksatsningen till Brunnshög.

Läs mer