Finns det röd-gröna blocket kvar?

Man kan fråga sig vad det har blivit av det rödgröna samarbetet?  Strax efter valet talade miljöparti och socialdemokrati att i det fall Reinfeldt önskade samtal eller överläggningar så fick han allt tala med de tre tillsammans.

Nu har vad jag förstår Reinfeldt lyckats förhandla med såväl miljöpartister och socialdemokrater var för sig. Vänsterns ledare som tidigare var så talför sitter tyst. Att Reinfeldt inte gillar vänsterpartister och inte heller behöver deras stöd kan jag förstå men jag förstår inte hur miljöpartister och socialdemokrater så lätt lagt sig för Reinfeldt. En illvillig tolkning av detta förhållningssätt är ju att Reinfeldt visar att det i riksdagen nu finns två partier som är parias, Sverigedemokrater med kopplingar till rasistiska rörelser och vänsterpartiet med ett historiskt förflutet som kommunistiskt parti.  Kan det vara så att Reinfeldts ambition är att jämställa de två partierna. Är det ett led i alliansens arbete att stämpla vänstern som lika brun som högern? Man frågar sig då varför samarbetspartnerna miljöparti och socialdemokrati inte reagerar utan bjuder på detta. Kanske dags för vänsterpartiet att säga ifrån eller på egen hand lämna samarbetet. Eller är det jag som åter är alltför konspiratorisk.
Lars-Anders Jönsson

En resignerad analys

Det saknas i dessa dagar inte analyser och kommentarer till vänsterns nederlag i valet. Jag har dock svårt att finna så mycket nytänkande. Det finns kanske inte så mycket anledning till det: högern vanns därför att de på den kanten är skickligare och har större resurser än vi. Vi var s.a.s. dömda att förlora. Det bästa jag har sett skrivet står i det nummer av Flamman som kom ut just i dag torsdag och det är skrivet av en för mig obekant, Helena Duroj.
   Hon tecknar bilden av en arbetarrörelse som föds ur de eländiga förhållanden som folkets flertal levde under. Det födde en vrede och en mobilisering som resulterade i att rörelsen växte och man vann den politiska makten. Resultatet blev det svenska välfärdssamhället.

En serie nederlag för vänstern
Det var ett samhälle med många förtjänster, men också med brister som vi som är socialister har velat förändra. Gång efter gång har vi trott att det skulle vara möjligt, men alltid har vi varit övermodiga och alltför optimistiska. Det gällde 1968, det gällde under debatten om löntagarfonderna på 1970-talet. Varje gång har kapitalet tvärtom flyttat fram sina positioner och förändrat samhällsklimat och språkbruk. Folkomröstningarna om kärnkraft och EU-anslutning har vi förlorat. Den senare framställdes som om vi skulle bry oss om fred och framsteg i Europa,och man fick med sig fackföreningsrörelsen och socialdemokratin som nu sitter där med resultaten. Innebörden var att ett antal progressiva inslag i det svenska samhället kunde hållas tillbaka eller tas bort. Nu sitter vi här med reklam-tv och privatiserad post, tele och järnvägar. Vi vann visserligen omröstningen om EMU men det sågs mest som en valutateknisk detalj.

Vad kan göras?
Nej, det har inte gått så bra för den socialistiska vänstern. Stora delar av de vi trodde var våra naturliga väljargrupper har gottat sig åt skattesänkningar och röstat med borgarna. Vi var maktlösa i senaste valet som i stället gav oss en påminnelse om att vi lever under kapitalistisk hegemoni. Vad kan vi göra? Helena Duroj:
”Kanske är vår historiska uppgift inte ståtligare än att fortsätta med det vi är bäst på: att organisera de mellan fyra och sex procent av den röstande befolkningen som, klassmässigt eller av andra skäl, tror på socialism. Vi ska arbeta mot rasism och för rättvis fördelning, välfärd och jämlikhet. I övrigt ska vi se, stöda och delta i det som händer när människor börjar röra sig igen, även om de inte rör sig tillsammans med oss.”
   Inte så muntert eller heroiskt precis, men så är det väl och vi har nog bara att gilla läget och göra det lilla vi kan och vänta på bättre tider.
Lucifer

Gunnar Stensson
Utbyggnad av Åkerlund & Rausings väg?

Södra industriområdet har bytt namn. 6 maj invigdes Lund Business Park av Mats Helmfrid (Lund är inte världens pr-bästa stad! En sökning på den kommunala webben ger idag 5 månader senare 0 träffar! Reds anm). Den norske ägaren ser en stor potential för området: ”Det ligger nära centrum med goda kommunikationer, vi kan erbjuda allt från kontor till industrilokaler och det finns goda möjligheter att expandera. Vi har möjlighet att tredubbla nuvarande byggnation på området.”
    Han ställer också krav: "En viktig fråga för områdets fortsatta utbyggnad och framtid är att Åkerlund & Rausings väg byggs ut i sydlig riktning för att knyta an till väg 108. Det är en fråga som berör både Lunds och Staffanstorps kommun och som skulle minska den tunga trafiken till och från området genom Lund.”
   Härom veckan gav den borgerliga majoriteten i Tekniska nämnden förvaltningen i uppdrag att utreda förutsättningarna för att förlänga Åkerlund & Rausings väg till väg 108.

Åkerlund och Rausing stod det på en stor färgglad neonskylt som dominerades industriområdet för något decennium sedan. Där tillverkades förpackningar, dekorerade med guld och silver. Ibland kände man den stickande lukten av det cancerframkallande lösningsmedlet toluen långt in i det närbelägna Klostergårdsområdet.
   Antalet cancerfall ökade. Dagiset Väderleken var särskilt utsatt. Föräldrarna tog sina barn därifrån. Kommunen funderade på att lägga ner det.
   Situationen ledde till protestmöten och namninsamlingar initierade av Klostergårdens byalag Sedan kom utredningar och förelägganden och slutligen en drastisk minskning av utsläppen. Den stora skylten försvann. Minareten byggdes. Det är en skorsten som syns på långt håll och är försedd med något som ser ut som en lämplig balkong för en böneutropare. Den avlägsnar också giftig rök från närmiljön.
   Åkerlund & Rausings väg ser ut som den gjort så långt jag kan minnas. Åt norr pekar den rakt mot Blocket och åt söder mot Jakriborg.

Läs mer