Tipsa om Veckobladet
Känner du någon mer som skulle gilla att läsa VB?
TT-notiser om Israel
Ännu ett ship to Gaza uppbringat
Den israeliska flottan bordade på tisdagen ännu ett ship to Gaza, denna gång en katamaran med judiska aktivister. I lasten fanns medicin och andra förnödenheter. Israels regering fördömer aktionen som ”en provokation avsedd att nå publicitet”. Särskilt fördömer regeringen den officer i Israels armé som deltog.
Källa Haaretz
Israel saboterar fredsförhandlingarna
Genom att demonstrativt återuppta byggandet av israeliska bosättningar på ockuperad palestinsk mark har den israeliska regeringen markerat sitt ointresse att fortsätta de för kort tid sedan inledda fredsförhandlingarna. USA, EU och ett flertal demokratiska regeringar ”beklagar” Israels vägran att stoppa utbyggnaden.
Eftervalsdebatt
"Vi har gjort ett uruselt val” säger Mona Sahlin och tillsätter en krisgrupp. ”Katastrofval” skriver Ursula Berge, socialdemokratisk debattör. ”S gjorde sitt sämsta val på 96 år” betonas gång efter gång i medierna. En sosse drömmer sig tillbaka till den tiden S hade 40-45 % av rösterna, det är tydligt att han tycker det är Mona Sahlins fel.
Visst kan det vara så att Sahlin var ett sänke. Men det finns också objektiva faktorer till S´ nergång. Den främsta orsaken är nog att S väljarbas har minskat över tiden. Vi kan också se en 40-årig linje där S har minskat. Alla S-ledare efter Tage Erlander har tappat i väljarstöd. Mona Sahlins första val följer alltså den linjen. Det finns en annan objektiv grej. Till skillnad från, exempelvis Palmetiden, finns nu åtta partier mot fem. Självklart har det betydelse. Jag menar att det mest relevanta med sossarnas val inte är att man gjort sitt sämsta val på 96 år.
Största parti
Det mest relevanta är, enligt min mening, att S fortfarande är största parti. Man kan också kommentera S valresultat så här: ”Återigen är S största parti, återigen klarar S att ta över 30 % av rösterna”. ”S har återigen lyckats ta mer än 50 % av LO-medlemmarnas röster”.
Just det sista är viktigt. I radion hörde jag en sosse som var upprörd över att S bara hade tagit drygt 50 % av dessa röster. Bara?? Vad finns det för förväntningar när man kräver att S skulle ta mer än en majoritet av LO-medlemmarnas röster? De flesta i LO har jobb, många gånger med goda löner. De flesta av dessa har alltså fått runt 1000 kronor mindre i skatt, per månad, under den gångna mandatperioden. Perioden har gett god löneutveckling, räntan är låg, tillväxten är just nu hög och löftena från Alliansen är ännu lägre skatt. Man må med förakt tala om plånboksfrågor, visst, men naturligtvis påverkar det att man har fått det mycket bättre under Alliansen fyra år. Jag tycker det är starkt av S att knipa mer än hälften av LO-rösterna.
V och MP
Visst är det rätt att S tillsätter en eftervalsgrupp, men det är ännu mer berättigat att V gör det. Jag tror inte att S kommer att öka sitt väljarstöd framöver, mitt tips är att man gjort sitt sista val med ett väljarstöd över 30 % och det är faktiskt inte dåligt Det hänger alltså på de två andra partierna i vänsteralliansen. Tre val i rad har V minskat sitt väljarstöd. Partiledaren Lars Ohly har två förlustval och huvudorsaken till detta är tydlig. Det finns en obeveklig historia som talar om att V får färre röster dess mer kommunistanstucken man upplevs. V är ett i grunden bra parti, jag röstade själv på V och hummar med i stort sett varje gång en vänsterpartist uttalar sig. Men det är tydligt att V inte förmår fånga upp alla vänsterröster. Det finns en annan tendens över tiden. S har sjunkit med nästan 10 procentenheter de senaste två valen, V har samtidigt tappat nästan 3. V har inte förmått fånga upp detta tapp.
Lars Ohly
Med Lars Ohly som V-ledare i nästa val kan nog vänstern lämna Walkover. Jag menar, vi kommer åter att få denna tradiga debatt om kommunismen, om gratulationshälsningar till de forna diktaturerna i öst. Personer som mycket väl kan rösta på de rödgröna, gör det inte pga V. För att de rödgröna skall ha en chans i nästa val måste V välja en partiledare som garanterat inte har något kommunistiskt förflutet. En partiledare som på ett helt annat sätt upplevs som välkomnande istället för tvärtom. En ledare som bjuder in hela vänstern till samtal, likt ett sådant möte som Vägval vänster höll i Årsta för några år sedan.
Men Ohly har ett stort förtroende i partiet och jag tror inte han avgår självmant!
Jag hoppas få återkomma i VB under rubriken: ”Alliansens exempellöst skickliga taktik”.
Sven-Hugo Mattsson, Demokratisk vänster
Hantera Sverige, inte SD!
Krönika 26/9 2010 av Stig Henriksson i Fagersta
Det är det kloka folkpartistiska kommunalrådet i Landskrona, Torkild Strandbergs, råd till regeringen. I Landskrona där Sverigedemokraterna (SD) tappade tre mandat. Vi kanske tolkar uppmaningen lite olika, men i grunden är det riktigt: vi som har eller verkar i majoritetsställning ute i landet har inte fått den positionen för att hantera SD utan för att hantera vår verklighet.
Det är lite märkligt att nu dagarna efter valet läsa om hur chockade både folk och politiker är över SD:s intåg i riksdag, landsting, regioner och kommuner. Hur då chockade? Med opinionsundersökningar enligt Dr Spocks modell var fjärde timme (eller var det fyra gånger per dygn?) och de flesta visade just detta.
Nå hur ska nu detta förstås? För risken är att det stannar vid att fördöma SD, väljarna, media, övriga politiska partier eller någon annan grupp så kan vi vända oss om och somna till igen.
Och förstår man inte kommer också eventuella försök till motåtgärder att bli, inte bara verkningslösa, utan även rent kontraproduktiva. Till exempel har nog få saker gynnat SD så mycket som den intensiva kamp Vänstern berömmer sig över att ha fört. Det vill säga när den förts på det principiellt felaktiga, men också taktiskt särdeles förfelade sättet, att störa möten eller rent av att misshandla bärare av misshagliga åsikter.
Tågluffa med August
Detta är Skåne, Sveriges havsomflutna Peloponnesus, kanske det Skandinaviska Hellas där kulturen först slog sig ner och utvecklades hastigast under de mest gynnsamma förhållanden. Men det är inte hela Skåne, ty sätter man sig på järnvägståget i Lund och reser norrut, skall man inom en timme märka huru landskapet förändras. Redan mellan Stehag och Hör har den bördiga slätten upphört; boken krymper och bildar inte längre någon skog utan är blandad med ek och björk; och efter Hörs station uppträder mager tallskog på sandås och i ljungbackar; madängar växla med hårdvallar; vid Tjörnarp stannar man ännu några minuter i en härlig boklund, åker strax därpå in mellan rullstensåsar och sterila sandbackar, där björken nu står gul mellan gröna enbuskar och bruna alar; rusar igenom ett uppländskt bondlandskap med rågåkrar, björkhagar och gärdesgårdar, tror sig se en skymt av Norrland när en ödemo med pors och odon på ett par minuter lista sig förbi kupéfönstret. När tåget slutligen stannar i Hessleholm känner man sig hemma i Uppsverige, kanske ännu längre norrut, där man sitter i ett landskap begränsat av tall och granåsar, med ljung på sanden mellan dåliga björkar.
August Strindberg, Kalendern Svea, 1896