Gunnar Stensson
Israel på drift mot
enstatslösningen

Israels regering motsätter sig stenhårt att en palestinsk stat skapas. En mycket stor majoritet av de israeliska judarna stöder regeringen.
   Samtidigt kan inte ens de mest kompromissvilliga palestinierna tänka sig någonting mindre än en stat grundad på 1967 års gränser och med östra Jerusalem som huvudstad.
   Läget är alltså helt låst, konstaterar Immanuel Wallerstein 1 april (Winners and Losers in the Israeli-Palestinian Deadlock).
   Den israeliska eliten är övertygad om att den kommer att vinna. Många israeler skulle uppleva varje slags fredsöverenskommelse som en veritabel katastrof. Israelerna har alltid trott att resten av världen, inklusive palestinierna, till slut kommer att ge vika för vad de kallar ”realiteterna på marken”.
   Den politiken har funkat länge nu. Så varför skulle man ändra den?
   Emellertid varnar en växande skara vänligt sinnade kritiker för att det politiska klimatet har förändrats. De påpekar att alternativet till en tvåstatslösning är en enstatslösning som skulle innebära att judarna hamnade i minoritet. Om allmän rösträtt rådde, skulle Israel då inte längre vara en ”judisk stat”. Om icke-judarna nekades rösträtt, skulle staten inte längre vara en demokrati.  

Läs mer 

En incident

Vi får varje vecka nya besked om hur NATO-trupperna i Afghanistan har slaktat ännu en grupp av civila. Slaktarnas brukar kommentera: det var inte civila eller det var inte meningen och om det var fel så vill vi be om ursäkt. Som om inte detta var nog har vi nu fått se ett tre år gammalt filmavsnitt från Irak.
   Två helikoptrar hänger i luften ovanför några människor som rör sig på en öppen plats. Vi får också höra vad de säger uppe i helikoptrarna: de där nere har vapen, de är farliga, vi vill ha eldtillstånd. Javisst säger centralen och så skjuter man en salva med automatkanon och nästan alla dör med en gång. En person är ännu vid liv och försöker kravla sig bort. Det kommer en bil och man försöker rädda honom. Då skjuter man igen på mannen, på bilen. Tolv döda ligger kvar.
   Upprörande sägs det, t.ex. i svenska ledarkommentarer. Det blir säkert en uppgörelse nu, säger man, det här är en skandal som kan jämställas med tortyren i Abu Ghraid-fängelset, nu kommer de skyldiga att ställas till ansvar.
   Ja, jag har kollat New York Times, den ledande liberala dagstidningen i USA, den senaste veckan. Dagen då nyheten blev känd, den 5 april, fanns en liten artikel om det inträffade. De följande dagarna fanns några inslag (långt från förstasidan) om Wikileaks, källan till videon. Så i dag den 8 april finns på nytt en artikel, diskret representerad av en rad på första sidan att United States Central Command i Florida, den amerikanska krigsmaktens ansvariga, förklarat att man inte avser undersöka saken mer. Allt som har skett är i bästa ordning. New York Times kompletterar med en intervju med några psykologer som förklarar att vad som har hänt är fullständigt normalt och ingenting att oroa sig för.
   Man kan också se på NYT:s opinionssidor: där finns varje dag tre till fem redaktionella ledande artiklar med synpunkter på vad som hänt och till detta dussintals artiklar av kolumnister och tillfälliga medarbetare. Där fanns inget om det här. Man kan lugnt påstå att amerikansk liberal opinion inte har höjt rösten. Business as usual.
   Nu vet vi alla att det finns miljontals amerikanska medborgare som säkert är lika upprörda som vi, ungefär som det finns israeler som skäms över sin regerings och sin krigsmakts uppförande. Jo så är det, men de är marginella och betyder inget.
   Vad kan vi lära av detta? Jo, att det är väl alldeles utmärkt att George W Bush byttes ut mot Obama, men det räcker inte långt. Problemet är värre än så.
Lucifer

Replik till Bertil Egerö, 1

Nyckeln till valet av form för SAK Lunds Afghanistans temavecka ligger faktiskt i följande citat i slutet av Bertil Egerös egen artikel i VB:
   "Om Afghanistansolidaritet verkligen vill lyfta debatten och få frågan ordentligt belyst, har de uppenbarligen ännu inte lyckats. Polariseringen är stor. Hur kan vi medverka till ett öppnare debattklimat i Sverige om detta långvariga krig, som dess kanske främste kännare, Ahmed Rashid, menar är ett politiskt haveri för USA och leder regionen in på ”vägen mot kaos”?"
   Vi i Lunds lokalavdelning ville inte ha just någon sådan "polarisering" som förlamar och som stänger öron, utan medverka till ett "öppet debattklimat" med lyssnande och reflexion. Så vi stängde inte ute någon eller några utan tog in två erfarna på podiet men öppnade rejält och mycket medvetet för publik-inpass. Jag som moderator hoppades att mina stundtals ganska vassa frågor skulle ge belysning på detta för oss svåra dilemmat:
  -Hur skall den groteska militära övervikten kunna skiftas om till ett civilt och demokratiskt-politiskt stöd för en hållbar samhällsuppbyggnad?  Och vad har krigandet egentligen lett till?
   Tyvärr nappade ingen i publiken, inte ens Bertil själv, på att mer offensivt förfäkta ett svenskt omedelbart trupptillbakadragande. Det hade gjort det hela mer spännande, även om jag hade avstyrt ren batalj. Det finns nämligen inget så patetiskt som aggressiva fredsdebattörer....
Lotta Hedström, medlem av SAKs styrelse

Replik till Bertil Egerö, 2

Bertil Egerö tar i sitt referat av mötet med Allan Widman och Anna Ek upp ett viktigt ämne – den nästan totala frånvaron av debatt om den svenska militära insatsen i Afghanistan.
Jag delar hans uppfattning att det var olyckligt att Lunds Afghanistankommitté under Afghanistanveckan gav Allan Widman en plattform att framföra sin syn och valde att inte låta någon bemöta den. Denna ensidighet påpekades också av Afghanistansolidaritet i Skåne flera gånger under planeringsarbetet.
   Som mångårig ordförande i Lunds Afghanistankommitté och idag ordförande i Afghanistansolidaritet Skåne ser jag inte något värde i en debatt mellan företrädare för våra båda organisationer, som båda har sitt berättigande och kompletterar varandra. Jag förmodar att en sådan skulle bli lika upphetsande som "debatten" mellan Ek och Widman och föga klargörande.
   Afghanistankommittén bedriver ett omfattande bistånd till vilket vi i Afghanistansolidaritet Skåne stöder, t ex med vår bössinsamling till Afghanistankommittens biståndsverksamhet vid det appellmöte då Röda kapellet spelade. Den tar inte ställning till de svenska truppernas närvaro men skildrar ofta sakligt och kritiskt följderna av det krig de svenska soldaterna de facto deltar i.
   Själv har jag valt att både kvarstå som medlem i kommittén och att fortsätta mitt långa engagemang för Afghanistan och mot krig i en förening där jag kan tala tydligt och klart kräva de utländska truppernas uttåg, också de svenska soldaternas. När jag debatterar detta är min måltavla de ansvariga i Riksdag och regering, ibland de debattörer och journalister som drar sina lansar till den militära insatsens försvar, av övertygelse eller okunnighet.
   Dock föredrar jag samtalet kring dessa frågor. Därför har vi tagit initiativ till en rad möten fram till höstens val med röd-gröna politiker om en alternativ svensk Afghanistapolitik. Men det behövs förvisso också debatt så vi arbetar på ett möte där Allan Widman bemöts av en jämbördig motståndare, en som ifrågasätter den svenska militära närvaron i Afghanistan. Situationen i Afghanistan är svår, det finns få tvärsäkra svar på de många frågorna. Ett av dem är att Sverige inte har i USA:s krig att göra, ett annat att USA:s ockupation inte stödjer demokrati och stabilitet.
Anders Davidson,
ordförande Afghanistansolidaritet i Skåne