Tipsa om Veckobladet

Känner du någon mer som skulle gilla att läsa VB?



Ulf Nymark
Halka vållar inga trafikolyckor

Så är det då vinter igen. Och vinterväglag. Tidningarna fylls med rubriker som: ”Fler halkolyckor i natt”, ”Halkolyckor stängde av E6”, ”Halkolycka vid Skottorp”, ”Lastbil i halkolycka på torsdagskvällen” osv. Jag behöver inte fortsätta uppräkningen, alla känner väl igen rubrikerna.

Halka som olycksorsak?
Men vad står denna typ av rubriker för? Är det bara ett sakligt konstaterande att det var halt vid tidpunkten för ”olyckan”? Nej så är det inte alls. I uttrycket ”halkolycka” ligger ett dolt orsakssamband. Halkan ”orsakade” eller ”vållade” den s k olyckan. Att det är så är lätt att förvissa sig om genom att läsa ingresser och brödtext. Här några axplock från ingresser i anslutning till rubrikerna (kursiveringarna har jag gjort): ”Trafikolyckorna till följd av vinterväglaget fortsatte på kvällen …”, ”På måndagskvällen frös vägarna på och orsakade ett stort antal avåkningar …”, ”Tre bilar åkte på kort tid av E6 vid Skottorp … på grund av halka …”, ”Nio bilar seriekrockade … en olycka med halkan som orsak … ”En 30-årig man drabbades av halkan … Bilen voltade men mannen blev inte allvarligt skadad.”
I ovannämnda exempel framgår  tydligt att journalister och rubriksättare hyser uppfattningen att halkan är orsaken till ”olyckor”. Halkan ”drabbar” till och med de stackars intet ont anande bilisterna på samma sätt som t ex svininfluensan. Det finns dock knappast skäl att fördöma journalisterna för denna förklaringsmodell. En stor majoritet av befolkningen använder sig av denna tolkning av orsakerna till ”trafikolyckor” när det råder vinterväglag. 

Läs mer 

 




Bilkrisen igen

Nog för att många i snart ett års tid har kastats mellan hopp och … ja, förtvivlan är ett för starkt ord, men väl besvikelse, stundom djup. Det handlar ju om framtiden för så många människor. Bara för några veckor sen verkade alltsammans hopplöst. Men så plötsligt ljusnar det, samma dag som den riktiga solen av en händelse bryter fram genom molnen. Enligt dagens Dagens Industri kärvar det rejält i förhandlingarna. Vi ska inte överdriva förhoppningarna, men det finns faktiskt en chans att även Volvo Personvagnar kommer att läggas ner.
Grr




Det förlorade kriget

Under USAs långa och fruktansvärda krig mot Vietnam vägrade den ena regeringen efter den andra att lyssna på de rådgivare som insåg att det var dödsdömt. Nu tycks det vara Obama-regeringens tur att i Afghanistankriget upprepa föregångarnas misstag.
   Föreningen Afghanistansolidaritet ger en skrämmande bild av utvecklingen. I dess nyhetsbrev från 12 januari visas hur det talibanstyrda motståndet mot ockupationen sedan 2005 vuxit in över i stort sett alla delar av landet. I det senaste brevet (20 januari) berättar den rysk-amerikanske militäranalytikern Pavel Felgenhauer att "Det råder total enighet i Moskva att USA och Nato kommer att misslyckas [i Afghanistan] där Ryssland misslyckades, och att det inte finns någon anledning att helhjärtat stödja en förlorad sak.” Trots att en transiteringsöverenskommelse med USA tillåter 12 transportplan om dagen, transiterades under hela 2009 endast ett amerikanskt plan.
   Vi kan också läsa att Japan kommer att upphöra med sitt fartygsburna tankningsstöd till USA i Persiska Viken som inleddes 2001. Japan kommer istället att inrikta sig på civilt bistånd i Afghanistan.
   Afghanistansolidaritet kämpar för att få till stånd en bred diskussion om det svenska militära deltagandet i kriget. Medan politikerna duckar medgav Svenska Afghanistankommitténs ordförande Lena Hjelm-Wallén nyligen i ett möte, att ”risken är stor för att kriget i Afghanistan inte går att vinna.” Vänsterpartiet står ännu ensamt i sin opposition mot den svenska krigföringen.
   Politikernas tystnad kan förstås mot bakgrund av den svenska smyganslutningen till NATO. Medan alliansen undviker öppen debatt talar det ’oberoende’ konservativa språkröret SvD idag öppet för anslutning, Svensk trupp står just nu under NATO-befäl inte bara i Afghanistan utan även i Kosovo.
   Nyhetsbrevet saxar ur Pierre Schoris artikel i Expressen den 10 januari: ”Den långa betänketid som Obama gav sig för att besluta om sin och därmed NATO:s nya strategi visar med all tydlighet att det är USA som bestämmer. Att "hjälpa Obama" betyder inte att sända flera svenska trupper till Afghanistan, den militära eskaleringens väg ger ingen hållbar fred. Att dessutom bara traska patrull efter andras militära pipa, är inte god svensk utrikespolitik. I stället för den förlängda, utökade, enormt kostbara och riskfyllda militära insatsen i Afghanistan kan Sverige fortfarande välja en annan väg än krigets. Vi skulle med våra stora biståndsresurser kunna bli en stor, fredlig aktör till stöd för det afghanska folket och dess institutioner i stället för att tvingas mer och mer in i en krigföring av mycket begränsad betydelse för landet i stort. ”
Bertil Egerö

För den intresserade: Föreningen Afghanistansolidaritet arbetar för Afghanistans folk och landets rätt till oberoende. Medlemskap kostar 150 kr/år (plusgiro 33 13 24-4, FAS) inkl. tidskriften Afghanistan.nu (4 nr/år) . En prenumeration kostar 100 kr. Hemsidan heter http://www.afghanistan.nu/
Här är Senaste nyhetsbrevet

Från västra halvklotet

Visst är det märkligt att ett fyllnadsval till ena kammaren i ett parlament på andra sidan Atlanten ska föranleda kommentarer i varenda svensk dagstidning och nyhetsutsändning. Men sådant är vår fixering vid USA och tron på Barrack Obama att det blir så. Man skulle bara önska att det skedde med lite större nyansrikedom.
   T.ex. kunde man ta in rösterna från USA:s vänster. Jag citerar Alexander Cockburn i den alltid lika skarpa (och ibland lite magsura, det ska medges) sajten Counterpunch.com: "…Massachusetts som ofta beskrivs som den mest liberala delstaten i USA. Det är inte sant. Den är ett motbjudande dynghål av racism och vulgära fördomar, vilket står klart efter fem minuter där i vilken taxi som helst eller när man hört på någon av pratprogrammen på radio eller läst lokaltidningen.”
   Och vad gäller oron för sjukförsäkringen: ”Det troliga är att försäkringsbolagen (som dikterade de grundläggande termerna i reformen och som har miljoner att tjäna på de nya kunder som nu kommer att enligt lag tvingas ta ut en sjukförsäkring) kommer att avsky att kasta bort månader av framgångsrikt lobbyarbete. De kommer att diktera någon ny ’kompromiss’ som ger både republikaner och demokrater möjlighet att göra anspråk på att ha vunnit. Obama kommer att med glädje skriva under vilket försäkringsförslag som helst som hamnar på hans skrivbord bara det har rubriken ’reform’.”

Ställer inte Cuba upp för Haiti?
Cuba ligger ju inte mer än ett stenkast från Haiti, men inte har man sett något i tidningarna om att de skulle ha ställt upp för grannarna. Nej, det står inte i våra tidningar. Det ligger väl inte för de amerikanska nyhetsbyråerna eller våra utsända reportrar att berätta om sådant.
Men när man kollar på nätet så kommer det fram lite uppgifter. För det första visar det sig att Cuba har 340 läkare och annan medicinsk personal på Haiti sedan ett antal år och anses stå för 20 procent av landets medicinska kapacitet. Därutöver har man 400 haitianska medicinstuderanden under utbildning på Cuba. Senaste veckan har man förstärkt på Haiti med något hundratal medlemmar ur den s.k. Reeves-brigaden, som består av läkare och sjukvårdspersonal som är specialiseradae på epidemi- och katastrofmedicin. Man har tidigare verkat vid jordbävningar i Kina och Pakistan och efter tsunamin i Indonesien. Det var f.ö. denna peronal som erbjöds USA vid Katrinaöversvämningarna, vilket dock avböjdes. I en ytterligare gest har man medgivit USA att flyga över Cuba med jordbävningsoffer till Guantanamo.
   Politiska gester? Ja, det är klart, de tusentals läkare som utbildas på Cuba och skickas över hela världen skänker goodwill och det är meningen, men de gör därtill god nytta. Om man är lagd åt det hållet skulle man kunna tala om att de gör allvar av det kristna kärleksbudskapet.
   Skulle Sverige kunna göra något sådant? Nej, det kommer inte på tal, vi importerar ju läkare och kan inte ens utbilda våra egna. Vi lägger i stället pengar på pansarbilar och ammunition så att vi kan skrämma skiten ur folk i norra Afghanistan så att de inte mopsar sig. Det är solidaritet det, anser nästan hela Sveriges riksdag.
Lucifer

 



Gunnar Stensson
Lars Bondestam och Eritrea

En dag i mitten av november 1989 ringde Lars Bondestam.
- Jag vet inte hur jag ska säga det här, sa han. Du förstår, jag har blivit ombedd att göra en bedömning av livsmedelsläget i Tigray. Det är Oxfam som finansierar. Ja, du förstår…
- Du menar att du inte kan komma till vårt seminarium den 2 december.
- Ja, jag har inte tackat ja än, jag ville ringa dig först, men…
- Det är självklart att du måste åka. Ett sånt uppdrag är viktigare än ett seminarium i Lund.
   Vi pratade om hans nya bok om Eritrea. Han var stolt och lycklig över att den blivit färdig ett par veckor tidigare. Till slut kom vi överens om att flytta seminariet till 1990.
   Det blev ingen föreläsning.
   Uppgifterna om hur Lars dog är knapphändiga. Han hade fullbordat insamlandet av material i Tigray och var på väg tillbaka. Det var två bilar: den ena kördes av Brian, en engelsman som han samarbetat med, och den andra av Lars. De körde över gränsen till Sudan vid Kassala och passerade en sudanesisk gränspostering.  Brian körde före och Lars följde efter.
   Landminan exploderade under vänster framhjul på Lars bil.
   Lars var etnolog och sociolog. Han hade vistats i Addis Abeba under Mengistus ”röda terror” och engagerat sig i Eritreas befrielsekamp, som han kommit i kontakt med när han studerade nomadfolkens vandringar i gränsområdet mellan Sudan, Etiopien, Eritrea och Djibouti. Han oroade sig för hur nomadernas livsvillkor skulle förändras när Eritrea utvecklades till en stat med definierade och bevakade gränser. Han var övertygad om att nomadernas vandringar från betesplats till betesplats i bergen och öknen var det ekologiskt bästa sättet att utnyttja de magra viddernas näring. Tillsammans med sin fru drev han en fårfarm i Bohuslän.
   Lars Bondestam, Philip Gottlieb och jag ingick i en delegation från EGIS, Eritreagrupperna i Sverige, som 1987 blivit inbjuden till den eritreanska befrielserörelsen EPLF:s andra kongress i det befriade området i bergen i södra Eritrea, runt staden Nacfa.
    Vi tillbringade en frustrerande (men intressant) vecka i Khartoum i väntan på att fortsätta över den eritreanska gränsen via Port Sudan vid Röda havet. Vi delade rum i det grekiska hotell Akropol, där flera av delegaterna var inkvarterade. Det sprängdes några år senare av okända gärningsmän.

Läs mer 

 

 


I veckans nummer

Rädslan för islam

Pressgrannar

Distanskurser - sök restplatser!

Halka vållar inga trafikolyckor
av Ulf Nymark

Smygande trädmassaker
av Gunnar Stensson

Det förlorade kriget
av Bertil Egerö

Från västra halvklotet
av Lucifer

Bilkrisen igen
av Grr

Lars Bondestam och Eritrea
av Gunnar Stensson

Redaktion:

Göran Persson och Kajsa Theander

Utskriftsvänlig form

Rädslan för islam

Nästa ämne i Demokratisk Vänsters seminarieserie om främlingsfientlighet är "Rädslan för islam - orsaker och konsekvenser". Inledare är Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds Universitet.
Måndag 1 februari kl 19
Demokratisk Vänsters lokal, Magle Lilla Kyrkogata 2.

 


Pressgrannar

Stig Henriksson, v-Fagerstas ördförande, skriver krönikor som både publiceras på deras hemsida och i VLT.
Veckans krönika har titeln "Om sk fattiga länder"och är som vanligt välskriven och läsvärd.

Läs krönikan  





Distanskurser - sök restplatser!

Kvarnby folkhögskola är ett studiecentrum för hela landet. En förutsättning för detta är våra distanskurser. Precis som som våra närvarokurser så berättigar distanskurserna till studiemedel. Du läser på kvarts- eller halvfart, kurserna går helt och hållet på distans och några obligatoriska resor till Skåne är alltså inte aktuella.
   Men vi är medvetna om att det kan vara givande att träffa kurskamrater och likasinnade och har därför en ambition att kombinera distansstudierna med studiecirklar, seminarier och föreläsningar in anknytning till kursämnena. Vi vill helt enkelt länka ihop studiegrupper i hela Sverige, helst lite varstans i landet.

Några av vårens kurser har restplatser:

Marxism och feminism
Vår kurs Marxism och feminism ger dig tillfälle att fördjupa dina kunskaper om två viktiga politiska teorier som har inspirerat miljontals människor i hela världen och påverkat såväl politiska rörelser som den akademiska världen. I flera tematiska block följer vi marxismens, feminismens och vänsterrörelsernas utveckling från Marx’ dagar till vår samtid. Du kan läsa kursen på kvarts- eller halvfart.
Läs mer/anmäl dig till kursen

Makten på jobbet
Klasskampen pågår hela tiden, överallt runtomkring oss i våra vardagsliv. Varje arbetsdag bär med sig öppna eller dolda konflikter. Det är dessa konflikter som granskas och diskuteras i kursen Makten på jobbet.
   Hur uppstår kollektiv, informella och formella, som gör motstånd? Vilka maktmedel har vi? Det är bara några frågor som vi kommer att diskutera. Kursen ska ge politisk-organisatoriska kunskaper och bidra till att sprida deltagarnas egna erfarenheter från den vardagliga klasskampen på jobbet.
Läs mer/anmäl dig till kursen



Smygande trädmassaker

På torsdagsmorgonen vandrade jag längs Höje å mot Bup-området och Sankt Lars. Det var fortfarande nästan mörkt. På långt håll såg jag strålkastarna och hörde brummandet från trädfällningsmaskiner och bandvagnar. Jag uppfattade att den största pilen, den i nedre hörnet mot hundrastplatsen hade fällts.
   Medan jag inspekterade det ganska stora Bup-området konstaterade jag att man arbetade med ett system för att leda dagvattnet via en damm till ån. Flera av småträden vid Hunnerup-hemmet var fällda.
   Ungefär då - vid halvniotiden - försvann alla de stora maskinerna.
   Jag återvände mot ån för att inspektera förödelsen. Längs en bred gata längst nere vid vattnet var alla träd fällda. Jag hade föreställt mig att de skulle bli kvar, i alla fall flertalet, som en ridå mellan de planerade stadsvillorna och ån.
   Det förvånade mig att maskinerna försvunnit så snart det blev dager. Jag grubblade över varför de börjat så tidigt och arbetat så snabbt i mörkret. De var förstås försedda med strålkastare. Var det för att undgå protestaktioner och trädkramare?
   Fortfarande var det ganska folktomt. Den ende som passerade var en norsk motionslöpare. I hagtornbuskarna satt stora flockar av björktrast.
   Jag kommer närmast att kontakta Riksbyggen. På måndag har vi möte i Byalaget. Jag återkommer med närmare uppgifter nästa vecka.
Gunnar Stensson