Veckans citat

Hur fan kan den alltid smilande Annie Lööf bli ny centerledare, hon som har hyllat Thatcher!  Som stöttade Pinochet! Som högg händerna av Victor Jara! Varför är det ingen som ställer sig upp och skriker?
Ulf Lundell, DN, 1/10

Snålande och mögel

Att förskolor och skolor möglar beror inte bara på att man snålar med underhållet. Det beror också på att man snålar med värme och ventilation.
Gunnar Stensson

Dags för Tobinskatt-robotar

Om finansrobotar kan göra 1000 börstransaktioner  i sekunden, kan Tobinskatt-robotar fixa 1000 skatteuttag på samma tid. Äntligen en expanderande skattebas! Öka tempot!

Starkt lundastöd för Sjöstedt

Ska bara en partiledare väljas vill Vänsterpartiets partiförening i Lund ha Jonas Sjöstedt. Blir det två, vilket föreningen föredrar, önskas Sjöstedt och Ulla Andersson.
Besluten fattades på ett möte med närmare tretti medlemmar i en lokal på sexton kvadratmeter. Trångt alltså men god stämning och bra diskussion.
Den överordnade instansen partidistriktet hade tidigare också nominerat Jonas Sjöstedt men i par med Rossana Dinamarca. Det hade spekulerats i att hon skulle ha ett betydande stöd i Lund men så var det inte. Hon hade bara en tapper förespråkare på mötet. Samma sak gällde Ulla Andersson. För bådas del hävdades att partiets feminism gör det nödvändigt med en kvinna som ledare, och för Dinamarcas del tillfogades att unga och invandrare lättast skulle kunna identifiera sej med henne. För Andersson framfördes att hon var engagerad i glesbygdsfrågor och att hon har en icke-akademisk framtoning – även om jobbet som förskollärare faktiskt kräver högskoleutbildning.
Jonas Sjöstedts lov sjöngs med många variationer. Kunnig och erfaren politiker, bakgrund på verkstadsgolvet, praktisk feminist, ståndaktig EU-motståndare, får människor att växa. Mer intressant är att så många uttalade sej påfallande negativt om Rossana Dinamarca. Hon är skolpolitiskt ansvarig i riksdagsgruppen men ansågs inte ha skött den rollen särskilt väl, hon stod sej slätt i skoldebatter med Jan Björklund, hon hade otillåtet svaga kunskaper i ekonomi.
Vid parstyre föredrogs alltså Andersson och Sjöstedt även om någon invände att de var alltför lika. Mot kombinationen Dinamarca–Sjöstedt anfördes att hon inte vill ha delat ledarskap men också att de båda inte är särskilt goda vänner och kunde få problem i samarbetet. Alltför olika alltså.
En enda talade för Hans Linde och menade att skulle vara en bra parhäst till Ulla Andersson.
Gr

Grannlandet efter valet

Ja, så har vi fått en ny regering i Danmark. Det var efterlängtat, men frågan är hur långt det räcker.

Inte en vänsterseger
För att bedöma det får man se på vad det var som hände. Framför allt måste man ha klart för sig att valet var inte en vänsterseger. S gick ett mandat tillbaka, SF gick mycket tillbaka. Enhedslistan vann 8 nya mandat, vilket svarar mot SF:s förlust på 7. Alltså; den samlade vänstern stod med oförändrat mandattal. Segrarna var Radikale Venstre, ett mittenparti som får sägas ligga till vänster i värdefrågor men till höger i ekonomi, och som slåss som en tiger för sina medelklassväljares allmänna välstånd t.ex. vad gäller hus, löner och beskattning. S och SF hade i valkampen satsat stort på vad som de kallade en miljonärsskatt, ett försök att ta tillbaka efter den borgerliga regeringens frikostighet mot höginkomsttagare. Det var med det första som strök med i regeringsförhandlingarna. Och efterlönen, den tidiga danska pensionen var körd redan från början.
   I den danska parlamentariska traditionen ingår att man ska respektera alla tidigare uppgörelser i folketinget. Sådana finns det ett sextiotal av och det innebär att den nya regeringen i stort sett var bunden till händer och fötter.
   Tja, vad mer att säga om själva valresultatet. Jo, det gick som man skulle tro: lätt tillbakagång för Pia Kjærsgaard, katastrof för konservative, vars röster i stället gick till nyliberala Liberal Alliance och i någon mån till Radikale Venstre. Kristdemokraterna åkte ut.

Vad har ändrat sig då?
Ja, knappast den ekonomiska politiken. Nej, vad det handlar om är en sorts stämningsbyte. Ta en sån sak som att SF:s ledare, Villy Søvndal är ny utrikesminister. Ja, det är ungefär som om Jonas Sjöstedt skulle bli det i nästa svenska regering. Ett utmärkt val förstås, både vad gäller kunskaper och personliga kvalifikationer, men det handlar om vad som går för sig. Låt mig citera en kommentator i Berlingske Tidende, Claes Kastholm, som talar om ”‹den nye regering med de mange amatører og støtten fra den kommunistisk-stalinistiske forening, som kaldes Enhedslisten”. Jo det kommer att bli många hatfyllda invektiv och ett ständigt grävande efter affärer. Heller Thorning Schmidt är utsatt på lite samma sätt som Olof Palem. En klassförrädare helt enkelt, en flicka från Österbro av god familj och med god smak – hon kallas ju ibland Gucci-Helle, som slår sig ihop med vänsterslöddret. Danmark kan ju förefalla lugnt och harmoniskt med en välbalanserad borgerlighet. Jag skulle nog vilja påstå att klasshatet vibrerar under ytan.

Vad kommer att hända
En del säger att SF har skrivit under sin egen dödsdom genom sitt nära samarbete med S. Ja, kanske. Och regeringens livslängd? Ja, mycket hänger på Enhedslistens hållning. Deras stöd är ju verkligen inte ovillkorligt. De inser säkert sitt ansvar – vem vill välta en regering man har kämpat i tio år för att etablera. Men förr eller senare kommer den att tvingas föra en ännu mer utpräglad högerpolitik när det gäller ekonomin och då tvingas Enhedslistan att säga nej om inte partiet ska spricka. Det ser alltså inte så muntert ut. En preliminär gissning om regeringens livslängd? Tja, två år.
   Och visst är det jobbigt med motsägelsefulla valresultat som det danska. Ett system med nio partier och låg spärr ger inte särskilt tydliga majoriteter.
Lucifer 

George Bush's monster i Somalia

För fem år sedan tycktes Somalia långsamt resa sig efter årtionden av anarki. De Islamiska Domstolarna, ledda av bland andra shejk Sharif Ahmed , återupprättade ett styre enligt lag, avväpnade milisgrupper, säkrade marknadsplatser och skapade trygg kommunikation på vägar och järnvägar.
   Inom ett allt större område återuppstod ett samhälle byggt på lokal kultur och civil ekonomi utan våld. Hoppet växte i det krigshärjade landet.
   Visst fanns det orosmoment. Alla milis- och klan-grupper var inte pacificerade. Den fundamentalistiska ungdomsorganisationen al Shabaab var visserligen svag och obetydlig, men utgjorde ändå en huvudvärk.
   Det nya välståndet i allt större delar av Somalia oroade Etiopiens diktator Meles Zenawi. Han bedrev sedan  många år ett lågintensivt krig för att underkuva den somaliska befolkningen i den oljerika Ogadenprovinsen. Ekonomiskt stöd gav Lundin Oil.
   Meles Zenawi hade som andra diktatorer i Mellanöstern och Nordafrika anslutit sig till the ”War on Terror” och åtnjöt USA:s stöd.
   Han utmålade de Islamiska Domstolarna som en terrororganisation. På själva julafton 2006 invaderade han med USA:s stöd Mogadishu. Mellan 7 och 9 januari 2006 bombade USA landet. Den amerikanska flottan besköt Mogadishu. Angreppet krossade de Muslimska Domstolarna.
   Att slå sönder ett samhälle är lätt. Det gick på några dagar.
   Konsekvensen blev att unga somalier i allt större omfattning anslöt sig till al Shabaab, som blev allt mer fundamentalistiskt.
   Tillsammans hade George W Bush och Meles Zenawi skapat ett monster, Al Shabaab, vars verksamhet visserligen riktade sig mot Etiopien och USA , men som framför allt ökade det somaliska folkets lidande.
   George W Bush skapade många sådana monster på olika håll i världen under sina åtta år vid makten. Ett av dem är Isaias Afeworki i Eritrea som i likhet med Meles Zenawi utmålat sig om engagerad antiterrorist, men som senare vänt sig mot USA i besvikelsen över alliansen USA-Etiopien.
   Al Shabaab härjar i den hungerkatastrof som nu pågår och som orsakas inte bara av torkan utan också av den anarki som blev följden av invasionen 2006. Denna vecka genomförde al Shabaab mitt i Mogadishu ett terrordåd som kostade 60 människors livet.
   Världssamfundet insåg till slut vilken katastrof den etiopisk-amerikanska invasionen orsakat och försökte reparera skadan genom att övertala shejk Sharif Ahmed att leda den nya övergångsregeringen i ett försök att tillvarata den respekt han vunnit som ordförande i de Islamiska Domstolarnas. Men skadan var redan gjord och kunde inte göras ogjord med så klumpiga metoder.
   George W Bush´s somaliska monster fortsätter att sprida skräck och förödelse, samtidigt som torkan driver Somalias befolkningen på flykten.
   En sidoberättelse handlar om de två svenska journalister som Meles Zenawis trupper gripit i Ogadenprovinsen, dit de begivit sig för att utreda den etiopiska diktaturens terror i området och Lundin Oils medansvar. De hotas av långa fängelsestraff.
   Samtidigt kräver allt starkare röster att Carl Bildt ska avgå från utrikesministerposten på grund av hans tidigare inblandning i Lundin Oil.
   Slutligen: VB beskrev den illegala etiopisk-amerikanska invasionen i Somalia medan den pågick 2006-2007. Det är bara att kolla i arkivet.
Gunnar Stensson