Snart är våren slut

Vad då snart säger den som tillbringat hela senaste helgen i solsken och 25-gradig värme. VB gillar våren men nu får vi snart ge oss så nästa vecka kommer vi med vårens sista nummer.
   För den som orkar se så långt in i framtiden så planerar vi att starta (den publicistiska) hösten den 19 augusti.
red

Löftesrika p-problem

Är jag så tillbaka i Lunds kommunala parkeringsbolag. Jag satt i styrelsen under tolv år men har varit borta den senaste mandatperioden.
   En del känns igen: ett par av ledamöterna inklusive ordföranden (Fp) och viceordföranden (S), den frikostiga middagen i samband med bolagsstämman och de rundhänta inbjudningarna till personer som bolaget på ett eller annat sätt haft med att göra. Inte mej emot, det är mina fiender Lundabilisterna som betalar.
   Välbekant är också ärendet med det kombinerade p- och studentbostadshuset vid Parentesen. Det diskuterades fram och tillbaka under första hälften av 2000-talet och fortfarande har spaden inte kommit i marken. Dessutom svajar hela projektet. Kommunfullmäktige tyckte med viss rätt att det inte var en angelägenhet för ett parkeringsbolag att bygga studentlägenheter så nu samarbetas det med AF Bostäder men inte friktionsfritt, som det ser ut.
   Verksamheten har vuxit påtagligt under de gångna åren och fördubblat både personal och antalet p-platser. Och verkställande direktören är ny, han debuterade på styrelsemötet i veckan där jag nydebuterade.
   Jag har till min sorg noterat bolagets fortsatta expansion sådan den avspeglats i årsrapporterna. Krisen för bilbranschen låter tyvärr vänta på sej. Men när det gäller själva det kommunala p-bolaget finns det uppmuntrande tecken. Till exempel den senaste tertialrapporten som bröt en lång positiv, jag menar förstås negativ, utveckling. Det blev en liten men dock förlust. Största orsaken var den svåra vintern som höjde elkostnaderna men framför allt knäckte ett tak som det kostar en dryg miljon att återställa.
   VD kunde berätta att bolaget har fått ett fint pris för den nya anläggningen Arena Park, alltså p-huset vid Högevall som bland annat ska serva handbolls- och hockeypubliken. Men vi fick också veta att Kultur- och fritidsförvaltningen vid åtminstone ett tillfälle har låtit evenemangsbesökare parkera gratis på den närliggande Södra lekplatsen, och det var cirka fyra hundra bilister som valde det initiativet framför att offra en tjuga åt p-bolaget. Vad den ena kommunala handen gör etc.
   Det största löftet inför den närmaste framtiden stavas emellertid Klosterhagen. Jag utkämpade men förlorade för ett decennium sedan en hård strid om p-huset Lund C som byggdes mot mitt partis (V) och min vilja. Intill, precis väster om Klosterkyrkan, ligger en likaså kommunal markparkering som de flesta bilister föredrar. Det var därför länge svårt att få Lund C att gå runt och mitt förslag att tvinga dit bilister genom att ta bort markparkeringen ignorerades. Men nu har ni kanske sett om tingsrättens problem. Den vill expandera. Ett alternativ är att flytta men ett annat att växa in över Klosterhagens parkering.
   För att ersätta denna sägs det behövas 280 platser under mark, och att bygga såna är inte direkt billigt. VD ser bekymrad ut. För att betala den investeringen skulle man behöva ta ut 2 500 kr i månaden mot 750 idag, och det är inte självklart att den investeringsviljan finns. Men det är ägaren, Lunds kommun, som bestämmer och säger den att ersättningsplatserna är nödvändiga får p-bolaget ta förlusten. Eller så blir det inga ersättningsplatser, och forskningen har visat att det effektivaste sättet att reducera bilkörandet är att eliminera p-möjligheterna.
   Så det verkar löftesrikt, hur det än går.
Gunnar Sandin

PS För övrigt anser jag att det bör finnas ett kulturhus i Klosterhagen, varken tingsrätt eller p-platser

Anna-Klara Arvidsson

Efternamnet fick Anna-Klara när hon gifte sig med Johan Arvidsson. Johan och jag var vänner sedan gymnasietiden. Alla våra tonår hade vi tillbringat i ödsliga inackorderingsrum i Växjö. Det hade gjort oss till asociala töntar.
   1954 var Anna-Klara 22, en urban tjej, intensiv, snabbtänkt, självsäker, kortväxt, med svarta ögon och svart hår - kanske elegant – och försedd med ett stort nätverk i Lund. Tänk efter så förstår ni att det var sådan hon var. Men hon bodde hemma i prästgården i Kävlinge tillsammans med sina systrar. På somrarna badade de i Barsebäck långt innan kärnkraftverket byggdes.
   Jag kan lätt förstå att hon tog sig an Johan. Han var en av de mest begåvade människor jag träffat, beläst inom litteratur, filosofi, politik. Humoristisk, lågmäld, temperamentsfull, mycket lång. Men som sagt, fumlig.
   Mest tycktes vi sitta på Håkanssons konditori och röka cigarretter, bläddra i London Illustrated och lösa korsord medan vi väntade på att det skulle bli dags att gå på bio. Ibland reste vi till Köpenhamn, ännu präglat av kriget. Anna-Klara kände till de bästa smörrebrödsställena.
   Vi måste ha gjort annat också. Ett länge förträngt minne handlar om att Anna-Klara ordnade en politisk debatt om ”An American Dilemma”, alltså det som då kallades ”negerproblemet”. Jag tror att Anna-Klara var ordförande. Debatten ägde rum i Kävlinge. Jag skulle inleda. Det var kanske första gången jag framträdde i den rollen. Kvällen blev katastrofal. Efter inledningen konfronterades vi mest med frågor av typen ”Skulle du acceptera att din dotter gifte sig med en neger?”
   Efter två år i Lund lämnade jag stan för att inte återvända förrän 1969. Med stor glädje återfann jag då Anna-Klara och Johan i en Vietnamdemonstration som formerades i Lundagård. September. Anna-Klara drog en barnvagn med en tremånaders baby. När tåget gick nerför Bredgatan kom Anna-Klaras mamma rusande för att ta hand om barnvagnen. Det blev en dispyt som mamman vann.
   Jag bosatte mig i Lund, pendlade till Heleneholmsskolan i Malmö. Anna-Klara blev lärare i Fridhems folkhögskola i Svalöv och så småningom Sveriges första kvinnliga folkhögskolerektor.
   Plötsligt fick jag höra att Johan och Anna-Klara skilt sig. Efter ganska kort tid dog Johan. Det drabbade Anna-Klara mycket hårt.
   Efter sin pensionering flyttade hon till Lund och gick med i Vänsterpartiet. Vi träffades ibland. Jag gjorde mina försök att få med henne i DV, men hon valde att stanna i V.
   Anna-Klara hade gått ur svenska kyrkan. Hennes inställning till den var mycket kritisk. Vi delade ett engagemang för religion och politik. Bland det sista jag gjorde – det är något år sedan - var att förse henne med ett ex av Karen Armstrongs Mohammed-biografi. 
   Jag upplevde hennes stilrena begravning som ett fint och konsekvent uttryck för hennes liv och personlighet. Från intet allt vi vilja bli.
Gunnar Stensson