Ingen VB nästa vecka

I all sin ogudaktighet så tar VB ett litet uppehåll nästa vecka. Den 10:e juni är vi tillbaka igen.

Måtta på bevarandet!

Revingebanans lokstall i Lund är inte mer. Murarna var i så uselt skick att de hotade att falla samman vid renoveringen.
   Den kommunägda byggnadens öde är en följetong. Sen de sista loken såldes 1940 har den använts för diverse industri- och lagerändamål. Till sist gick den inte att utnyttja till något vettigt utan stod bara och förföll. Regn läckte in genom det söndriga taket och kunde även ta sej in genom söndriga fönster.
   Så småningom började dock huset anses som värt att bevara. Diverse planer presenterades, och punkterades. Vad kan man egentligen göra med ett bristfälligt tegelskal som dessutom står på oljekontaminerad mark? Men mot all förmodan dök det upp en intressent som ville bygga bostäder på tomten och låta stallet ha något slags gemensamhetsfunktion. Det var i samband med den påbörjade upprustningen som man blev tvungen att riva.
   Men man tänker bygga upp igen, och här kommer min invändning.
   Jag gillar gamla industriminnen i allmänhet och järnvägsbyggnader i synnerhet. Jag var med och skrev en bok om Revingebanan (och Bjärredsbanan) och känner extra för dess lämningar. Jag tycker det var synd att huset fick förfalla. Med sin lätt svängda portfasad (svängen var betingad av den vändskiva som förr låg framför) var det ett fint minne av en intressant företeelse i Lunds historia, den kommunägda bana som en gång kallades Sveriges mest olönsamma.
   Men nu är förfallet definitivt, och då tycker jag det är fel att bygga upp en pastisch. Det saknas inte hus från BLHJ som banan förkortades. Ett par hundra meter väster om kolstallarna ligger stationshuset Lunds södra och snett bakom detta den gamla banbyrån. Stationshusen i Hardeberga, Revingeby och Revingehed är också kvar liksom tre banvaktsstugor och en godsbod, om vi nu håller oss till den östra delen. På den västra har stationshusen i Bjärred och Fjelie samt banvaktsstugorna i Leråkra och Kanik bevarats.
   Så det är en överloppsgärning att återuppbygga lokstallet. Hellre ser jag på tomten någonting i nyfunkis som harmonierar med de nya husen på andra sidan av den f.d. bangården.
Gunnar Sandin

Den dialektiske Håkan Juholt

Utan tvivel är man inte riktigt klok

Någon, kanske Hasse Alfredsson, uttalade den triviala frasen. Tage Danielsson hörde genast att den kunde förvandlas till ett ordspråk. Nyckelordet är tvivel.
   Tvivel är nödvändigt för kritiskt tänkande och tolerant debatt.. Utan tvivel inga intellektuella framsteg. Utan tvivel är jag inte riktigt klok.
   Att uttrycka tvivel uppfattas ofta som störande. En tvivlare är sällan populär.
   Vi tvingas hela tiden förhålla oss till en snabbt flytande flod av nya företeelser och påståenden. Enklast är att göra tydliga ställningstaganden och sedan benhårt hålla fast vid dem. Många finner det beteendet övertygande. Korrektivet är förstås att andra gör motsatta bedömningar med samma övertygelse. Men en sådan debatt är död.
   En reflekterande människa är alltid beredd att modifiera eller förkasta sina uppfattningar.
   Vi misstror de alltför säkra, de ständigt ståndaktiga. Med rätta.
   Att ge uttryck för tvivel är svårare i somliga sammanhang än i andra. Anta att du till exempel är partiledare. Du är tvungen att fatta beslut genast. Naturligtvis ska det helst vara kloka beslut. Men ibland blir det fel. Ibland katastrofalt. Törs du uttrycka tvekan? Törs du ändra dig?
   Här kommer vi äntligen fram till Håkan Juholt. Plötsligt var han tvungen att ta ställning till frågan om insatsen i Libyen. Han gick med på att skicka plan dit. De skulle inte delta i striderna. Han ville att de skulle tas hem när den avtalade tiden gått ut. Men kriget fortsatte. Då ville han skicka fartyg som ingen bett om. Nu måste han ta ställning till en ny förfrågan från Nato.
   Hittills har han bytt uppfattning flera gånger. Det är föredömligt.. Vi ska vara tacksamma. Det är en sällsynt politisk kvalitet.
   Carl Bildt saknar den kvaliteten. Han högg i sten när det gällde Georgienkriget och den våldsbenägne georgiske presidenten Michel Saakasjvili som startade kriget. Hans envisa fasthållande vid missuppfattningen att minkar var ryska ubåtar gjorde honom till statsminister. Tror någon att han ändrat sig. Icke! Varför skulle han?
Gunnar Stensson

Dags för Israel att byta politik

Israel har bytt politik mot sin närmaste omgivning förr.
   Israel startade som en stat med demokratiska ideal, men etablerades med våld i en omgivning av stormaktsstödda diktaturer. De yttre omständigheterna tog efter hand ut sin rätt, och Israel blev mer och mer likt sin omgivning.  Mordet på premiärminister Rabin var ett direkt angrepp på den israeliska demokratin och blev startskottet för en period av hatpolitik. Demokratin överlevde som styrelsesätt, men fundamentalistisk-etnisk nationalism tog över som dominerande politiskt ideal, och demokratin reducerades till ett politiskt irrelevant  välståndsprivilegium. Den fundamentalistiska nationalismen i Israel och Palestina inriktade sej på på territoriell expansion, i Israel som praktisk politik, i Gaza mer som högstämd retorik. Territoriellt sett kan man se det som en offensiv israelisk period, när man successivt införlivade ockuperade områden med det egna landet, men politiskt  ideologiskt sett var det en tid av nederlag och reträtter, när man prioriterade land före fred och demokratiska ideal.
   När omgivningen äntligen förändras är det dags för Israel att byta politik, en gång till! Och nu är det diktatorer som störtas, inte demokratiskt valda premiärministrar som skjuts!
   Omvälvningarna i Nordafrika och Mellanöstern skapar naturligtvis oro bland israeliska diktaturkramare, som vant sej vid att arabiska befolkningar kan behandlas utan respekt för deras mänskliga rättigheter. Så länge Mubarak och Assad och de andra behandlade folk som de gjorde, så kunde Sharon och Netanyahu göra likadant.
   När nu diktatorerna störtas och den politiska stagnationen som varit den politiska fundamentalismens grogrund försvinner, är det hög tid för Israel att göra en politisk omställning som israeliska demokrater måste ha längtat länge efter. Det är klart att såväl Israels erfarenhet av demokrati som demokratianhängarnas kamp för demokratiska värden är högst relevanta i dagens  Mellanöstern.
   Visst har Israel, åtminstone ett tag till, fortfarande möjlighet att behandla palestinier som Assad behandlar syrier eller Bahreins härskare behandlar sina innevånare, men Israel har också möjlighet att ta fasta på sina demokratiska erfarenheter och börja spela en konstruktiv roll i Mellanösterns utveckling.
Lars-Åke Henningsson

Netanyahu begraver fredsprocessen och utlöser en internationell kris

Den ”fredsplan” som Netanyahu presenterade i sitt tal till den amerikanska kongressen tisdagen den 24/5 kommer att leda till att den israelisk-palestinska fredsprocessen begravs, att en internationell kris blir oundviklig och att FN utropar en palestinsk stat.
   Nyckeln till fred har glidit djupare ner i Barack Obamas ficka, skriver Haaretz.
   Netanyahu, den amerikanske hjälten, förklarade att han utmanar den amerikanske presidenten.
   Barack Obama måste ta upp den kastade handsken och ställa Netanyahu mot väggen för hans vägran att acceptera den princip utan vilken inget tal om en israelisk-palestinsk fred har något värde: etablerandet av en palestinsk stat på basis av 1967 års gränser.
   Under Netanyahus framträdande reste sig en judisk kvinna, Rae Abileah, med en banderoll med texten: ”Occupying land is indefensible”.
   Hon ropade: ”Ingen mer ockupation, stoppa Israels krigsförbrytelser, lika rättigheter för palestinier, ockupation är oförsvarlig.”
   Hon blev nedslagen av ett par republikanska kongressledamöter med AIPAC-märken på kavajerna. Senare fördes hon till sjukhus med skador på rygg och hals.
   Liggande i sjukhussängen sa hon bland annat: ”Jag har varit i Gaza och på Västbanken. Jag har sett palestinska hem bombade och bortschaktade. Jag har talat med mödrar vilkas barn blivit dödade under Gaza-invasionen. Jag har sett de israeliska vägarna där bara judar är tillåtna, vägar som leder till de hela tiden expanderande bosättningarna på Västbanken. Den koloniala ockupationen kan inte fortsätta. Som jude och amerikansk medborgare känner jag mig förpliktad att stå upp och tala ut mot dessa förbrytelser som begås i mitt namn och med mina skattepengar.”
   Hon tillhör fredsorganisationen Pink Code, som lätt kan nås på Internet.
Gunnar Stensson

Veckans citat

De vill förändra världen. Det är bara det att ingen tycks vara intresserad av att lyssna.
   Det är så mycket lättare att avfärda dem som bråkmakare – eller att helt enkelt låtsas att de inte finns.
   Jag tror att vi måste lyssna, medan de fortfarande vill tala med oss, innan 80- och 90-talisterna helt har tappat hoppet om oss 60- och 70-talister som mest bryr oss om oss själva, vårt hem, vår trädgård och vad vi stoppar i munnen. Den slutsatsen drar i alla fall jag efter att ha läst hundratalet heminrednings-, trädgårds- och matochvin-tidningar som vänder sig till oss.
   Vi är troligtvis den minst samhällskritiska
generationen någonsin.
Ann Heberlein i DN, 26 maj