Israelkampanjen som kom av sig

Israel genomför i vår en landsomfattande propagandakampanj. Tidigare möten har bl a genomförts i Göteborg. Kampanjen i Malmö inleddes genom att Sydsvenskan den 7 april publicerade artikeln ”Goldstone ger Israel rätt” av Israels ambassadör Benny Dagan.
   12/4 såg sig debattredaktören nödsakad att släppa in tre korta svar på Benny Dagans angrepp mot svenska biståndsorganisationer. Ann Ighe och Staffan Granér, talesmän för Ship to Gaza, svarade att Israel förvägrar Gazaborna livsmedelsförsörjning, mediciner och material för återuppbyggnad av bostäder och infrastruktur.
   Bo Forsberg från Diakonia påpekade att humanitära projekt bekostade av Sverige bombades av Israel under Gazakriget.
Anna Wester från Palestinagrupperna framhöll att Israels brott mot de mänskliga rättigheterna finns dokumenterade i otaliga rapporter från FN, Amnesty, Human Rights Watch, Internationella Röda Korset och EU-ländernas konsulat i Jerusalem.
   Nästa inslag i kampanjen var en svulstig, stort uppslagen artikel den 14/4, betitlad ”Fred kommer i Mellanöstern” av Göran Persson, Alf Svensson och Dan Olofsson. Den avslutades med orden: ”När Israels ambassadör Benny Dagan och PLO:s generaldelegat Salah Abdel Shafi i afton framträder gemensamt i Malmö så manifesterar de tillsammans med oss alla viljan att säkra en trygg framtid, en samhällsgemenskap i fred och frihet”
   Under artikeln följde ett stycke textreklam av Sydsvenskans debattredaktör. ”Evenemanget i kväll med bland andra Israels ambassadör Benny Dagan och PLO:s generaldelegat Salah Abdel Sharif är en stödkonsert med dialog för fred mellan Israel och Palestina. och den hålls på Restaurang Glasklart i Malmö.”

Mörkat om mötet på Restaurang Glasklart
Det skulle självfallet vara mycket intressant att efter så stor offentlig uppmärksamhet få veta något om vad som sades och gjordes under evenemanget på Restaurang Glasklart.
   Men största möjliga tystnad har rått i samtliga media
   Till slut upptäckte jag en text av Ardavan Khoshnood, KDU:s vice ordförande. Någon minns kanske att Ardavan tidigare varit ordförande för MUF i Malmö, en organisation som han lämnade under tumultuariska former. Dessutom är han medlem i en förening för monarkins främjande.
   I Ardavans referat nämns inte PLO:s generaldelegat Salah Abdel Sharif. Troligen var han inte närvarande. Däremot är Ardavan mycket missnöjd med den socialdemokratiske politikern Jamal El-Haj, som inte begrep att det var olämpligt att ställa kritiska frågor till ambassadör Benny Dagan.
   Jamal El-Haj frågade till exempel varför inte Israel hade accepterat ”ditten och datten” av FN:s resolutioner. Han borde i stället ha talat om vad som förenar de båda frihetsälskande folken.
   Till Ardavans förargelse stod Jamal El-Haj tydligen på sig under hela kvällen.
   Däremot beundrade Ardavan såväl Benny Dagans som i synnerhet Alf Svenssons och ännu mer Göran Perssons talekonst. Ni känner herrarnas djupa röster som med lätthet ger trovärdighet åt fler floskler än texterna på Sydsvenskans opinionssida. Och Ardavan tyckte att det hade varit roligt med musiken och dansen på Restaurang Glasklart. Se det var ett riktigt evenemang, om än hemligt!
Gunnar Stensson

Vad trodde ingen?

En haiku ska ha sjutton stavelser. De bildkommenterande dikterna i Ulrika Jakobssons bok Det trodde ingen (Recito, 2011) har sjutton stavelser sida efter sida, men så följer ett par artonstavingar, följt av en sextonstaving. Fel? Nja, författaren skriver i sitt förord att dikterna ”huvudsakligen” har haikuns form. Så de för långa eller för korta är nåt annat. Det är en poetisk rebelliskhet som jag gillar. En annan sak är de små tänjningarna på klassiska former tycks vara en trend. Det har på sistone publicerats flera diktsamlingar med orena sonetter.
   Fast för haikuns väsen är antalet stavelser mindre viktigt än att varje dikt är självbärande, med någon form av överraskning eller vändning i slutraden. Vissa skeenden eller företeelser låter sej inte reduceras till sjutton stavelser. Då staplar Ulrika Jakobsson upp till åtta ”haikuer” på varandra och skapar en berättande linje. Är det en klok utväg? Jag hade föredragit en annan versform.
   Då kan det med skäl anmärkas att boken inte primärt är en diktsamling. Dikterna är alltså kommentarer till bilderna, författarens egna foton, vilka jag upplever som huvudsaken. Det finns knappast någon genomgående linje i dem, och det gör inte heller något. Tillräckligt många är knäppta i Lund för att motivera en recension här i VB. Jag är högst tveksam till idén att ”förorena” en skulptur av Annika Svenbro med ett cigarettpaket. Jag undrar också över ett foto från Berlin med en stor reklamskylt för Ikea. ”Frauen müssen sich um Haushalt, Kinder und Karriere kümmern”, står det och ”kvinnornas mission” kommenterar den intillstående haikun. Är allting som det vara förut, bara att ”kyrka” har ersatts med ”karriär”? Reklambyrån/avdelningen bakom skylten är nog mer sofistikerad än så för texten är överstruken med ett blekt men dock streck. Kamprads plakat bör kanske angripas med annat än plakatpoesi.
   Det fanns i Lund en brandgavel som jag i många år fått förbi men aldrig sett förrän en tavla av Britt Lundbohm-Reutersvärd uppmärksammade mej på den. Det är väl det viktigaste som bildkonstnärer kan göra, att läsa oss andra att se. Ulrika Jakobsson har lärt mej att se bland annat Stig Blombergs skulptur ”Dimman”, och jag inser att jag måste fara till Malmö för att uppleva den i tre dimensioner. Annars finns bokens häftigaste bilder på de två sista sidorna.
   Ingen trodde att Berlinmuren skulle falla eller att rökning skulle förbjudas på näringsställen, påpekar författaren. En god slutrad på en haiku.
Gunnar Sandin