Karin Svensson Smith
Vill se en grön mittenvänster
(Tidigare införd i Tidskriften Arena nr 2 april 2011)

Som en trovärdig utmanare till alliansen behöver den gröna mittenvänstern en idédebatt. En som framhåller ekosystemens bärkraft och lägger större tyngd på internationella perspektiv.
   För att bryta alliansregeringens övertag krävs analysarbete och utformning av en strategi. Inte bara socialdemokraterna utan även de andra partierna som ingick i det rödgröna samarbetet bör ta ansvar för att förklara den gemensamma valförlusten. I miljöpartiet är vi glada över den framgång det egna partiet kunde notera, men åtskilliga opinionsmätningar visar att partiet hade och har en klar potential att nå längre. I Danmark har socialdemokratin länge pendlat mellan 20 och 25 % av rösterna, men det kompenseras av att det rödgröna SF vuxit till en liknande andel av väljarkåren. De gröna i Tyskland har en motsvarande position. I Norge finns en rödgrön majoritet sedan två val tillbaka. Erfarenheter från dessa länder bör tas till vara vid utformningen av en strategi för Sverige. Hittills har det varit för stort fokus på att bli bäst på att företräda olika minoriteter och motarbeta den diskriminering dessa blir utsatta för. Det är klokare att koncentrera sig på att utforma en politik som en bred majoritet kan förväntas uppskatta.

Klubb för inbördes beundran?
Under valrörelsen hade vi rödgröna inte tillräckligt fokus på de frågor där vi är starka och alliansen är svag. När klimatet började dala på medias dagordning följde vi med i stället för att med nyheter, utspel och annat hålla liv i klimatdebatten.

Läs mer  

Är inte dödandet av hundratals civila, män, kvinnor och barn skäl för självrannsakan?

"Goldstone ger Israel rätt” påstår Israels ambassadör Benny Dagan i Sydsvenskan 7/4 med anledning av en artikel i Washington Post 1/4 av Richard Goldstone, ansvarig för Goldstone- rapporten.
   Sydsvenskan gör rubrik av påståendet. Men endast i ytterst begränsad bemärkelse är det sant. Goldstone skriver ”civilians were not intentionally targeted as a matter of policy”. Not intentionally targeted!

Goldstone belägger detta med följande exempel, samtidigt som han kritiserar långsamheten i den israeliska rättsprocessen: ”Den allvarligaste attack som Goldstone-rapporten fokuserar på var dödandet av 29 medlemmar av al-Simouny-familjen i deras hem. Granatbeskjutningen av hemmet var tydligen en konsekvens av en israelisk befälhavares felaktiga tolkning av en bild från ett förarlöst flygplan, och en rättslig utredning av den israeliske officer som misstänks ha beordrat attacken pågår. Långsamheten i denna utredning är frustrerande, men det verkar som om en rättslig process är på väg.”

I en artikel i New York Times 5/4 påpekas att Goldstone varken fördömde eller drog tillbaka rapporten, som omfattar 500 sidor och anklagar Israel för att missbruka vapen, oförsvarligt angripa sjukhus och FN-byggnader, och avsiktligt slå sönder infrastruktur som är nödvändig för det civila livet som livsmedelsproduktion och vatteninstallationer.
   En talesman för FN påpekar att Goldstones artikel inte påverkar rapportens status.

   Samma dag som ambassadörens inlägg slås upp i Sydsvenskan publicerar den israeliska tidningen Haaretz en kommentar av Gideon Levy: ”Var och en som hedrade Goldstone för rapporten måste hedra honom nu också, men samtidigt fråga honom: Vad hände? Vad vet du nu som du inte visste då? Vet du idag att kritik mot Israel leder till en påtrycknings- och smutskastningskampanj som du inte kan motstå, ´självhatande jude`? Det borde du ju ha vetat från början.”

Låt oss lägga rapporterna från människorättsorganisationerna åt sidan och tro på den israeliska arméns utredning. Enligt Military Intelligence dödades 1166 palestinier, 709 av dem var terrorister, 162 av dem var kanske inte beväpnade, 295 var personer som inte deltog i striderna, 80 var under sexton år och 46 var kvinnor.
   Alla andra rapporter ger en allvarligare bild, men låt oss tro på armén. Är inte dödandet av 300 civila, bland dem dussintals kvinnor och barn, skäl för självrannsakan. Dödades alla av misstag? Om det förhåller sig så, måste vi då inte dra några slutsatser av 300 misstag? Är det så här den mest moraliska armén i världen uppträder? Om inte, vem tar ansvar?
   Israel och Israels ambassadör är svaret skyldig.
Gunnar Stensson

The Freedom Theatre och mordet på Juliano Mer Khamis

Dror Feiler har sorg. 2006 grundade han ”The Freedom Theatre” tillsammans med sina vänner Juliano Mer Khamis och Zakaria Zubeidi, tidigare ledare för Al Aqsa Martyrernas Brigader i Jenin”.
   Juliano Mer Khamis mördades måndagen den 4 april utanför sin teater av en grupp maskerade män.
   Han var en välkänd skådespelare, filmmakare och politisk aktivist, son till den kvinnliga judiska människorättsaktivisten Arna Mer och hennes make Saliba Khamis, arabisk-israelisk medborgare i Israel och en av ledarna för det israeliska kommunistpartiet under 1950-talet. Sin mors arbete hyllade han i dokumentären Arnas Children 2003.

Varför i Jenin?
Mellan den 3 och 11 april 2002 angreps Jenins flyktingläger av den israeliska krigsmakten, inte som tidigare med flyganfall utan även med marktrupper. Man använde bland annat bulldozers för att förstöra byggnader. Israel uppgav att 48 palestinier och 23 israeler dödats under krigshandlingarna. Bland de civila dödsoffren fanns en FN-anställd.
   I en EU-resolution i april 2002 fördömdes den israeliska arméns förtryck av den palestinska befolkningen och den systematiska förstörelsen av Västbankens infrastruktur.
   Det var efter denna massaker och i denna symboliska brännpunkt för konflikten mellan Israel och Palestina som Juliano Mer Khamis och Dror Feiler valde att grunda sin teater som ett led i kampen för en fredlig samexistens mellan palestinier och israeler.
   Teatern ger möjlighet för barn och ungdom i Jenins flyktingläger att utveckla talanger, självinsikt och självförtroende och att använda den kreativa processen som modell för social förändring.
   Dror Feiler sörjer. Han sörjer Juliano Mer Khamis död och han sörjer det förnyade våldet i Jenin.
   Den vänster som förvaltar den judiska traditionens humanistiska arv sörjer. Så här skriver Amira Hass i Haaretz 6/4 om det ständiga våld som hon ser som den yttersta orsaken till mordet. ”Detta råa våld som stinker av rationalitet och överlägsenhet och låtsas vara upplyst. Det förekommer i alla livets detaljer, ögonblick för ögonblick, från vaggan till graven. Man finner det i varje expropriation med vidhängande karta, liksom i varje skottglugg i ett vakttorn; från inrikesministeriet som fördriver palestinska Jerusalembor från deras hemstad till förbudet att återvända till den galiléiska byn Birim; från judiska ungdomars rasistiska svar i opinionsmätningarna till missilen som siktade in sig på de palestinska barnen som lekte på ett tak i Gaza.
   Våldet finns alltid där, från Jerusalems kommunalskatt trots de förstörda vägarna och avfallet som aldrig hämtas till övervakningskamerorna i den judiska bosättningen i Silwan; från den djupa grönskan hos bosättarna till den palestinska vattencisternen som krossats av en israelisk bulldozer; från de tillstånd som givits att etablera judiska rancher i Negev till domen mot beduinerna som ”infiltratörer”.
   Amira Hass ingår i en binationell motståndsrörelse för ett samhälle grundat på samexistens,
ickevåld och mänskliga rättigheter.
   Vilka som begått mordet är okänt. Hamas anklagas.
Gunnar Stensson

PS. Andreas Malm har skrivit om Jenin i boken ”Bulldozers mot ett folk: om ockupationen av
Palestina och det svenska sveket.”