37:e årg.Sven-Allan Bjerkemo
Spårväg? Javisst – på rätt ställe, på rätt sätt och med rätt eftertanke!
Gunnar Sandin skriver i Veckobladet 101105 att jag ”varit ute och fotograferat bussbaserade system i Essen, Caen, och Utrecht” och att de ”i princip inte fått efterföljare”. Bilderna är tagna i samband med tre stora FoU-projekt jag drivit det senaste decenniet om avancerade kollektivtrafiksystem utomlands. Jag har nästan lika många spårvägsbilder, både bra och misslyckade exempel. SDS bad att få låna och valde bilderna, kanske för att visa att det finns mer än bara spårvagnar, vad vet jag.
Det har hänt mycket senaste årtiondet, Gunnar må vara ursäktad. Essen har satsat på splitternya bussar, systemet har många efterföljare i Adelaide och Storbritannien, världens längsta bussbana byggs nu i Cambridge. Caen vill utöka systemet men tillverkaren vill modernisera fordonet och ha en beställning på minst 20 st.
Bussen i Utrecht är en modern, 24 m lång tvåledad buss som tar 150 -170 passagerare, max 190 personer, smidigare och komfortablare än en ledbuss. Körs i Göteborg och allt fler ställen. Kapaciteten är nästan i nivå med ett kort stadsspårvagnståg (32 m, längre tillåts inte i Göteborg av stadsmiljöskäl). Nivåfritt insteg, komfort mm är lika bra numera, möjligheterna till stadsanpassning bättre. Mindre vikt, biogas, hybriddrift eller enbart el gör dem miljösnåla.
I det stora EU-COST-projekt jag nu spurtar med har vi studerat 37 (!) system i Europa och hämtat erfarenheter från Nord- och Sydamerika, Indonesien och Kina. Experter (inkl spårvägsfolk) från 14 länder deltar. CERTU, franska statens expertorgan på miljö, kollektivtrafik och stadsutveckling är leading partner.
Ständigt denna Stig
VB har nu i några år publicerat Stig Henrikssons krönikor från Fagersta som han skriver för VLT, den senaste finner ni nedan.
Det är inte bara där han förekommer i media. Efter dokumentärradio i fem avsnitt från Fagersta under rubriken "Alla älskar Stig" så fick vi nu syn på ett TV-inslag med Stig. Det är SVT Forum som sände från rtillväxtdagarna i Göteborg den 17-18/3. Där medberkade han i en debatt under rubriken "Utan Fjollträsk stannar Sverige".
Ofrivillig humor och oturlig timing
(först publicerad i VLT 22 mars)
Efter trettio års utredande är det just i dessa de yttersta dagar som Svensk Kärnbränslehantering lämnar sin slutrapport om hur den slutgiltiga lösningen för svenskt kärnavfall ska se ut. Det är till att ha lite otur med timingen, om man så säger.
På väg till kommunkontoret får P1:s morgonsändning en ton av absurd och ofrivillig komik över sig.
En glädjestrålande(!) kommunalrådskollega tycker det är bra att man nu klargör vem som har det långsiktiga ansvaret för det hela.
– Det här är en jätteviktig fråga för kommunen, att på lång sikt veta att det alltid finns någon instans, som i det här fallet staten, som tar det slutliga ansvaret.
Staten alltså, dvs vi alla. Tack för förtroendet. Motiveringen är dock kostlig; aktiebolag kommer och går och med tanke på långsiktigheten så är det bättre att staten tar ansvar.
Håhå, jaja. Nu ska vi se. Det vi tror oss veta någotsånär säkert är att Skandinavien varit bebott sedan den senaste istiden, dvs ca 13 000 år. En del historiker vill förlägga statsbildningen så sent som till 1500-talet. Men låt oss vara generösa och säga att något slags Sverige som något slags stat funnits sedan det möjligen mytiska trekungamötet 1101, dvs 910 år sedan. Världens äldsta aktiebolag brukar gamla Stora Kopparberg räknas som. Biskop Peter i Västerås var det som då köpte tillbaka en andel och detta hände 1288, det vill säga för 723 år sedan.
Då ska vi se. Avfallet ska förvaras i 100 000 år. I ljuset av det ter sig inte ens en skillnad på 187 år som avgörande.
Vi har kärnkraft i Sverige. Vi har därigenom producerat kärnavfall. Det måste på något sätt tas om hand. Det rimliga är att vi inte exporterar detta avfall till något fattigt afrikanskt land som inte har råd att tacka nej eller vars regim helt enkelt inte bryr sig.
Jag vet inte om berget i Östhammar är lämpligt. Eller om kopparkapslar med topping av bentonitlera är det optimala. Men jag vet - och nog alla andra med - att varje som helst plan för en tidshorisont på 100 000 år är en illusion.
Stig Henriksson
"Tiden är en god lärare. Synd bara att den tar livet av alla sina elever."
Louis-Hector Berlioz
Gunnar Stensson
Den stora förnekelsen
Jag hörde socialdemokraten Veronica Palm i en intervju beskriva en rad svåra problem som mänskligheten står inför. Plötsligt deklarerade hon förskräckt: ”Jag är ingen civilisationskritiker”.
Hon kände att hon måste betona att hon trots sina insikter tillhör samma civilisation som vi andra, den civilisation som tror på evig tillväxt genom ständigt ökad produktion och konsumtion, möjligen rättvisare fördelad.
Vi lever instängda i ett ideologiskt system, kanske en trosuppfattning eller en religion, som gör det lika omöjligt att se världen utanför som det är för en akvariefisk att se världen bortom akvariet.
För en politiker är det farligt att ifrågasätta tron på ständig tillväxt. Den är djupt rotad bland de medelklassväljare som har makten i två tredjedelssamhället.
Veronica Palm är ingen civilisationskritiker. Det är politiskt klokt. För att vinna val måste man utgå från väljarnas vanföreställningar.
Men allt inom väljarkåren är inte vanföreställningar. Där finns ett tvivel som ibland kommer upp till ytan men sedan snabbt undertrycks. Det tvivlet måste hon fånga upp. Ångesten bakom det undertryckta tvivlet måste hon bekämpa genom att visa något av verkligheten och de återstående möjligheterna att påverka den.
För politiken gäller det att samtidigt skjuta upp och föregripa de stora katastroferna genom att bygga ett så bra och motståndskraftigt samhälle som möjligt, materiellt och socialt, under de få år som återstår.
Utskriftsvänlig form