Palestina
USA mot alla om Israels bosättningar
FN:s säkerhetsråd fördömer Israels bosättningar. Nej,USA lägger in sitt veto!
USA står ensamt mot säkerhetsrådets övriga 14 medlemmar, inklusive Storbritannien, Tyskland och Frankrike.
Gideon Levy skriver i Haaretz: ”Det är ett veto som stöder bosättarna och den israeliska högern, ett veto som undergräver USA:s ställning i en region där demokratins och förändringens vindar blåser och ett veto som ökar hotet mot Israels existens.
Ett Amerika som förstått att bosättningarna är det största hindret för fred skulle ha anslutit sig till de andra staterna i säkerhetsrådet.
En supermakt som vill skapa fred i en tid då arabfolken reser sig mot sina regimer och mot USA och Israel skulle ha förstått att den måste förändra de gamla dåliga spelreglerna och sitt villkorslösa stöd till en allierad som är besatt av sina bosättningar.”
Palestinierna planerar en Vredens dag 25/2.
Hamas beskriver USA:s position som vanvettig och säger att USA ensidigt stöder Israel.
Ibrahim Basour ryter i det israeliska Knesset: Det är dags att be Obama fara åt helvete. Vi visste att hans löften var lögn. Tiden har kommit att spotta amerikanerna i ansiktet.
Egyptens utrikesminister kommenterar: Vetot skadar USA:s trovärdighet som medlare i fredansträngningarna.
Israels oppositionsledare Tzipi Levni: ”Israel har kollapsat politiskt. Tyskland, Storbritannien och Frankrike - som alla är Israels vänner - röstade mot Israels politik. USA är instängt i ett hörn och står där tillsammans med Israel mot hela världen.”
Storbritannien, Frankrike och Tyskland gör ett gemensamt uttalande: Bosättningarna strider mot internationell rätt.
USA:s veto enar Hamas och Fatah. De palestinska ledarna överväger att föreslå en resolution om Israels bosättningspolitik i FN:s generalförsamling.
Iranska krigsfartyg går genom Suezkanalen till Syrien.
Gunnar Stensson
Källor: Haaretz, Guardian, New York Times
From förhoppning
Den präktiga åttarumsvillan på Östervångsvägen 30, vid gränsen till Professorsstan, är till salu.
Vi i grannhuset hoppas innerligt att den ska köpas av en arbetarfamilj så att stadsdelen får en socialt mer blandad befolkning.
Grr
Desperata oljefurstar, militärmakt och äganderätt
De oljedynastier som syntes mest för några år sen var onekligen Bush och bin Laden. Nu har intresset förskjutits till desperata härskare och makteliter, som svarar på demokratiseringskrav med brutalt våld, om det så är i Algeriet eller Iran, i Libyen eller Bahrain. Hur den ideologiska överbyggnaden ser ut, spelar ingen större roll. Oavsett om regimen är islamistisk eller antiislamistisk, USA-vänlig eller kallar sej antiimperialistisk, så är de ekonomiska klyftorna lika grundläggande i samhällsstrukturen.
De här regimerna belyser de grundläggande kopplingarna mellan militärmakt och äganderätt. Utan militär kontroll finns det ingen äganderätt till naturresurser. Den som har den militära kontrollen förfogar också över rätten till naturresurserna.
Kopplingen mellan militärmakt och äganderätt har blivit Afrikas förbannelse. Förr var det kolonialmakterna som flockades runt naturresurserna. På senare tid är det beväpnade grupper som dras som flugor till oljan, diamanterna och de sällsynta mineralerna. Ännu har de förmodligen inte hunnit överträffa kung Leopold när det gäller hänsynslös grymhet, men det handlar väl mera om att Leopold var pionjär i branschen och därför kunde härja mycket friare. Som härskare över Kongo var han också en en monark av den gamla sorten, för vilken statens kassa var statschefens kassa. Även detta är ett mönster som finns kvar. Bolagen som köper upp råvarorna från dem som har den militära kontrollen, spelar naturligtvis samma avgörande roll nu som då.
Det kan se lite olika ut om det handlar om ett regelrätt militärstyre eller om det handlar om en styrande klick nära lierad med militären, en släkt runt självhärskaren eller en partielit eller religiös elit. Sådana skillnader spelar ändå mest en roll för tronföljden och kontinuiteten i styret, inte för sambandet mellan militärmakt och äganderätt som sådant.
I västra Europa var sambandet tydligast under den feodala tiden, och fortfarande har vi ju kvar adelsgodsen som en påminnelse. Så småningom kom det direkta sambandet att upplösas hos oss.
Att villkoren för ägande sätts av den statsapparat som har militär kontroll över ett område kan man ändå se historien igenom. T ex förändrades villkoren för ägande och uppehållsrätt drastiskt för mexikaner i det som nu är New Mexico, Arizona, Colorado, Utah, Nevada och Kalifornien efter Mexicos landavträdelser till USA i mitten av 1800-talet, vilket dagens mexikaner märker väldigt tydligt.
I dagens värld är statsmaktens kontroll inte minst viktig i Ryssland, där kopplingen mellan statsmakt och dispositionsrätt över naturresurserna ju fortfarande är mycket stark, oavsett om statschefen utses på ett modernare sätt.
Även om staten i Sverige och i Västeuropa till en början var väsentligen militära organisationer, så har dessa stater ändå med tryck underifrån utvecklats till mer civila än militära stater. En civil stat är dock det nyliberala hatobjektet nummer ett, och viljan att dra ner på den civila staten märks ju tydligt hos den borgerliga regeringen. En militär stat kan man som innehavare av privategendom däremot inte ifrågasätta på samma sätt som en civil stat, för utan den kan ju ens äganderätt snart vara någon annans.
Så, med tanke på hur sambandet mellan militärmakt och äganderätt ser ut, vad ska en stackars hotad oljefurste göra? Hans makt kommer ur gevärspipan. Utan vapen har han ingenting.
Lars-Åke Henningsson