43:e årg.Hundra år med Balfour
I år är det hundra år sedan dåvarande brittiske utrikesministern Arthur James Balfour (2 november 1917) deklarerade att kolonialmakten Storbritannien - som av Nationernas Förbund (föregångaren till FN) fått mandat att förvalta territoriet Palestina - skulle uppmuntra judisk invandring i området.
Drömmen om en judisk stat hade levt länge, och efter den första sionistiska världskongressen 1897 kopplats till just de gamla religiösa skrifterna om det ”Heliga landet”- en gång givet judarna av Gud. Den brittiska deklarationen togs tacksamt emot av sionisterna. Mot slutet av den brittiska mandattiden bodde ungefär 530 000 judar i Palestina, de utgjorde 30 % av befolkningen och ägde 6-7 % av jorden.
Den olyckliga delningsplanen 1947 – beslutat av ett FN helt kontrollerat av västmakterna – gav den judiska minoriteten 56 % (!) av landytan mot 42 % till palestinierna. Jerusalem skulle behållas som internationellt övervakat neutralt område.
I samband med delningen genomförde väl förberedda judiska terrorgrupper en omfattande etnisk rensning av delar av den planerade palestinska staten, över 530 samhällen tömdes, invånarna dödades eller sattes att till fots, utan några tillhörigheter, ta sig till Jordanien och Libanon. Omkring 750 000 människor fördrevs på detta sätt och förvandlades till flyktingar, och när Israels landsfader David Ben-Gurion i maj 1948 utropade staten Israel kontrollerade man 78 % av Palestina.
Hundra år efter Balfourdeklarationen lever spöket fortfarande. Judar i hela världen har rätt att flytta till och bosätta sig i Israel – medan de fördrivna palestinierna inte tillåts återvända. För att få mer judiskt livsrum beslagtar Israel allt mer av de återstående 22 % palestinskt land, och flyttar över delar av sin egen befolkning dit. I nuläget kontrollerar minst 650 000 bosättare, med stöd av mer än 500 militärposteringar, över 60 % av det som skall vara den av FN beslutade, och 135 stater erkända, palestinska staten.
Det dagliga förtrycket, markstölderna, husrivningarna, förstörelsen av olivlundar och egendom, de nattliga arresteringarna, militärrättegångarna och dödsskjutningarna fortsätter i oförminskad takt. Balfours vålnad svävar ännu över det koloniala projektet som, om det inte stoppas, obönhörligt går mot en slutlig katastrof för palestinierna – och möjligen också israelerna. Och världen, det internationella samfundet, FN, EU och Sveriges regering ser på – och tiger.
Gunnar Olofsson
En demokratisk statsminister?
Det var på gatorna - och i de kvinnliga rösträttskämparnas möteslokaler – som den allmänna rösträtten drevs igenom, inte runt det Edénska konseljbordet.
Hans förslag hade aldrig kunnat genomföras utan trycket från de ryska och tyska arbetarnas revolutioner och hotet om att dessa skulle återuppväcka massresningarna från våren 1917 i Sverige.
Så 
skriver Kjell Östberg i sin anmälan av Sverker Oredssons nyutgivna bok Nils Edén. Demokratins statsminister, Aftonbladet 18/10.
Östberg påpekar begränsningarna i Edéns rösträttsreform. Liberalismen ville begränsa rösträtten till de välbeställda och välutbildade. I de kommunala valen, som indirekt utsåg ledamöterna i riksdagens första kammare, ställdes kravet att man tjänade tillräckligt mycket för att betala kommunalskatt.
Ogifta kvinnor gjorde inte det och gifta kvinnors rösträtt var beroende av männens inkomster. Detta krav innebar också att var tionde arbetare förlorade sin rösträtt under 30-talskrisen i industrisamhällen som Sundsvall. Hundratusentals var utestängda från kommunal rösträtt. I kommunerna fick en minoritet rätt att stoppa alltför radikala beslut. En annan följd var att arbetarpartierna blev kraftigt underrepresenterade i första kammaren.
Gunnar Stensson
Den gamle
66 år i skolan 65. Summering:2
De som föddes under 1930-talet präglades tidigt av genomgripande historiska omvälvningar. När jag försöker sammanfatta vad som skett de senaste 80 åren övergår jag till att berätta i tredje person för att understryka det gemensamma.
Han föddes 1933 i Uppsala. Andra världskriget var närvarande för honom ända från hösten 39. Hans familj tog emot finska barn.
Hans far var frånvarande som inkallad någonstans i Sverige julen 1941-42. Radionyheterna var alltid på. Han följde krigsrapporteringen 1944 och läste om koncentrationslägerfångarna i Dachau som befriades av amerikanska soldater. I maj 1945 när han nyss fyllt tolv slogs han med en nazi-sympatisör. I Växjö läroverk konfronterades han av en nazistisk gymnastiklärare. Sommaren 1945 läste han om bomberna i Hiroshima och Nagasaki. Han uppfattade först inte skillnaden mellan dem och kvartersbomberna som fällts över Tyskland.
Han var inackorderad i Växjö, vantrivdes i läroverket och hade BC i tyska. I Älghult där hans familj nu bodde fanns bara en sexårig folkskola. Hans bror vägrade att gå i läroverket och läste i stället per korrespondens. Hans far engagerade sig för skolan och medverkade till att Älghult blev en av de första kommuner som införde en nioårig enhetsskola.
Läs mer »
Utskriftsvänlig form
