Poliser, poliser och lite fler poliser
Jan Björklund: Sätt in tusen nya poliser i Skåne. Straffskalorna för en lång rad brott är för milda. De blir inte avskräckande.
SDS 27/9
Ett omänskligt förslag
Enligt det senaste regeringsförslaget ska polisen få ökade befogenheter att jaga vuxna och barn som fått avvisningsbeslut. Id-kontroller ska kunna göras utan konkret brottsmisstanke. Så små barn som sexåringar ska tvingas lämna fingeravtryck vid utlänningskontroll...
Kommer alla poliser att delta i denna jakt? Alla Kronofogdens medarbetare? Alla läkare och lärare, socionomer och kuratorer? Alla som vet att det inte är kriminella människor som jagas?
Elisabeth Hjort, SDS 27/9
Magnus Hultgren
GRÖNA STRÅKET FRÅN STADSPARKEN TILL HÖJE Å
Det väckte stor FÖRVÅNING och en del BESTÖRTNING när stadsarkitektkontoret utlyste en arkitekttävling för att bebygga gröna stråket. Gröna stråket är ett område av mycket stor betydelse för Klostergårdens innevånare såväl människor som djur: Harar, kaniner, ekorrar, rävar och diverse fåglar. Det är vilda djurs led in mot staden och människornas led mot Höjeådalen med dess naturupplevelser.
På denna bild syns gröna stråket öster om järnvägen och väster om klostergården.
Läs mer »
”De döda manar oss”
 |
|
Nina Björk
Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek
W&W 2016 |
Nina Björks bok om Rosa Luxemburg kom ut härom dagen. Den recenserades genast på de stora tidningarnas kultursidor. Jag gick till Gleerups och köpte den. Den kostade 249 kronor.
1967 köpte jag Rosa Luxemburgs Den ryska revolutionen, översatt av Ture Nerman, en liten bok utgiven på Federativs förlag 1967. Den kostade 4 kronor i en bokhandel i Piteå.
Jag har den på en bokhylla tillsammans med böcker av Marx, Engels, Lenin, Gramsci, Dimitrov, Huberman, Chomsky, Hobsbawm och andra, de flesta häftade och billiga, i samma prisklass som Den ryska revolutionen, många tryckta på 1960-talet.
Det lilla blekröda häftet har ett porträtt av Rosa Luxemburg på framsidan. Jag finner till min förvåning att det är fullt av understrykningar, som jag gjorde strax före jul för 49 år sedan. Invid en understrykning har jag i kanten skrivit OBS!
Den lyder: ”Frihet endast för regeringens anhängare, endast för ett partis medlemmar – de må vara aldrig så många – är ingen frihet. Inte på grund av någon ´rättfärdighetsfanatism´ utan därför att allt det lärande, gagneliga och renande i den politiska friheten hör ihop med detta och dess verkan upphör om ´friheten´ blir ett privilegium.”
När Rosa Luxemburg skrev Den ryska revolutionen var hon sjuk och inspärrad i ett fängelse i Berlin. Hon fick inte boken riktigt färdig. Somligt var anteckningar på lösa lappar.
Rosa Luxemburg och hennes kamrat Karl Liebknecht mördades 1919. Deras kroppar kastades i Landwehrkanal, ett biflöde av floden Spree.
Den ryska revolutionen gavs ut 1922.
Ännu ett citat: ”Man bör och måste genast igångsätta socialistiska åtgärder på det mest energiska, oeftergivliga, hänsynslösa sätt, alltså utöva diktatur, men klassens, inte ett partis eller en klicks, klassens diktatur, dvs i bredaste offentlighet, under det mest aktiva, ohämmade deltagande av folkmassorna, i oinskränkt demokrati.”
Jag letar fram berättelsen om mordet på Rosa Luxemburg i Nina Björks bok. Den finns på s 239 och följande sidor.
”På kvällen den 15 januari 1919 hämtades Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht från sin tillfälliga bostad i Wilhelmsdorf... När soldaterna kom steg hon upp, packade en väska och tog med sig en bok av Goethe. (Hon förhördes av en kapten Waldemar Pabst i ett tillfälligt högkvarter i Hotell Eden. Kapten Pabst meddelade henne att hon skulle föras till Moabitfängelset). När hon fördes nerför trappan mot hotellets utgång väntade en soldat vid namn Otto Runge på henne och slog henne i huvudet med sin gevärskolv. Omtöcknad fördes hon ut i en väntande bil. Där sköts hon av en av de medverkande, förmodligen löjtnant Kurt Vogel. Vid Landwehrkanal stannade man bilen och slängde hennes kropp i vattnet.”
Gunnar Stensson
Fyra förslag (MP) och (S) för att nå målen i LundaEko II
Idag torsdag presenterade Lunds styrande rödgröna koalition fyra förslag med bäring på den nyligen gjorda utvärderingen av Lunds program för ekologiskt hållbar utveckling, den så kallade LundaEko II.
Utvärderingen pekade bland annat på att för flera mål gällde osäkerhet om de kunde nås inom utsatt tid. Bland annat gällde detta klimatmålet, där etappmålet är att utsläppen av klimatpåverkande gaser till år 2020 ska ha minskat med 50 procent jämfört med år 1990.
”Engagera flera”
Socialdemokraterna och Miljöpartiet växlar nu upp arbetet med LundaEko II i syfte att säkra måluppfyllelsen. Samtliga fyra förslag har koppling till klimatmålet, men också till LundaEko-målet om att ”Engagera flera”, vilket innefattar samtliga som bor och verkar i Lunds kommun, inte minst vår engagerade personal.
Det första förslaget handlar om att i samverkan med andra berörda nämnder och styrelser under hösten 2016 och våren 2017 genomföra en serie dialogmöten i kommunens olika geografiska delar i syfte att involvera kommuninvånarna.
Förmåndscyklar för kommunens anställda
Det andra förslaget syftar till att ta fram ett koncept för erbjudande om förmånscyklar för kommunens anställda, detta för att minska utsläpp och samtidigt vara en attraktiv arbetsgivare genom att möjliggöra för fler medarbetare att välja cykeln framför bilen.
Det tredje förslaget handlar om att få till stånd ett lokalt, politiskt oberoende klimatpolitiskt expertråd, vars uppgift är att bland annat utvärdera om beslutande och föreslagna styrmedel är tillräckliga för att nå målen och bedöma kommunens samlade politik utifrån klimatsynpunkt.
Det fjärde förslaget rör en utbyggd ”Klimatallians” som kan skapa ett brett nätverk av företag, offentliga verksamheter, universitet och föreningar i syfte att bredda engagemanget för att nå kommunens klimatmål. Redan idag har många företagare höga miljömål, men på detta sätt kan fler involveras för att vi gemensamt ska nå så långt som möjligt.
Ulf N
Dagen öppnar sig
snabba morgonsteg till bussen
Väck magrörelsen.
Karin S
Bred enighet för Hillary
Äntligen finns det en enad front i politiken, när vi alla är samlade i vårt avståndstagande, 
i vår avsky för mannen som med nästan halva nationen bakom sig vill bli president i USA. Vi står där sida vid sida, Stefan Löfven och Per T Ohlsson, Margot Wallström och Anna Kinberg Batra, Överbefälhavaren och Ärkebiskopen, alla på rätt sida om skiljelinjen, alla är vi för den rättsinnade Hillary eller i varje fall mot Donald.
Goldwater igen
Så tråkigt då att ännu en gång, den N+1:a gången i den här spalten, behöva erinra om presidentvalet i USA 1964. Barry Goldwater, senator från Arizona, blev den republikanske kandidaten trots betydande motstånd från pressen och de mera moderata krafterna inom partiet, inte minst den nästan liberale Nelson Rockefeller. Mot sig hade han den sittande presidenten Lyndon B Johnson som efterträtt Kennedy på posten. Lyndon Johnson var en socialt mycket medveten president, präglad av åren med Roosevelt som förde en progressiv politik socialt och ekonomiskt, närmast en sorts folkhemspolitik i USA-tappning. Det var lätt för Johnson att utmåla Goldwater som en reaktionär och alla vi som var intresserade nog för att följa kampanjen var eniga: det viktiga var att stoppa Goldwater. Alla goda krafter från vänster till höger i Sverige tyckte Goldwater var för hemsk och närmast omöjlig som amerikansk president.
En halv miljon man till Vietnam
Ja, Goldwater förlorade som tur var. Men tre år senare drev president Johnson ett krig med 500.000 amerikanska värnpliktiga på marken i Vietnam och tusentals flygplan på baser runt om Vietnam, ett krig som han sedan lämnade till Richard Nixon att långsamt förlora.
Vad lär vi av det? Jo, visst ska man rösta emot kandidater som Goldwater och Trump, men tro bara inte att det räcker. Hillarys tid som utrikesminister under Obama utmärktes av krigspolitik, hon var i högsta grad en hök som t.ex. var starkt pådrivande i att USA drev ut Libyen i inbördeskrig och elände.
Libyen var ett av Afrikas mest välskötta länder med skolor och hälsovård i god ordning och med en viss spridning av rikedomen från oljan. Ghaddafi var diktator med tidvis bisarra drag, men framför allt var han förespråkare för afrikansk enhet och fri i förhållande till USA. Alltså betalade man ett uppror mot honom och avsatte honom med europeisk (inkl. svensk) militär hjälp. Hillary har många förtjänster, ska vi säga nästan som en svensk folkpartist (före Björklund), men hon är inte precis en fredskandidat. Det hade behövts en i denna tid när rysarna bär sig åt som svin i Syrien.
För lumpen, från vänster
Så ska vi då få värnplikt igen Och det är karakteristiskt att den beskrivs under rubriken ”personalförsörjnings-problemen”. Det är tydligt att man vill reducera det hela till en metod att driva in ett tusental saknade i fållorna när folk nu inte vill sno värvning. Militären vill så klart inte jobba med att föda, klä och nyttiggöra de ett hundra tusen som finns i en normal årsklass. När de borgerliga för sju år sen avskaffade värnplikten var Vänsterpartiet med rätta emot. Om man inte vill att Nato ska stå för Sveriges försvar behövs en bred värnplikt och då räcker inte något tusental som årligen ska lösa personalförsörjnings-äproblemen. Det duger helt enkelt inte med legosoldater. Försvaret måste vara en folklig angelägenhet och alla måste med.
Sydsvenskan hade på torsdagen en feg andraledare om värnplikten, undertecknad Henrik Bredberg. Han brukar vara lite vettigare än de andra i gänget men här fanns inte ett ord om att det var borgarna som lade ner värnplikten, medan då t.ex. Vänsterpartiet slog vakt om den. Men Vänsterpartiet kan uppenbarligen bara beskrivas i Sydsvenskan som en skamfläck för landet.
Lucifer
Vilken ambitionsnivå har Allianspartierna för studentbostadsbyggande?
Häromdagen lanserade Miljöpartiet och Socialdemokraterna i Lund ett förslag om ett projekt för ökat studentbostadsbyggande. Projektet kallar vi 3000+, vilket innebär att vi vill skapa förutsättningar för att trappa upp byggandet till i genomsnitt minst 300 nya studentbostäder per år de kommande 10 åren. 3000 nya studentbostäder är inget tak, det är ett golv. Det är alltså MINST 3000 vi vill möjliggöra, därav plustecknet efter siffran i projektnamnet.
Allianspartierna med oppositionsrådet Christer Wallin (M) i spetsen reagerar nu surt på detta. Det är ingen reell ambitionshöjning – det är en ambitionskonservering, säjer Wallin. Men vilka ambitioner allianspartierna har säjer han inget om!
Allianspartiernas genomsnitt: 108 studentlägenheter
Tittar en bakåt i tiden och ser hur studentbostadsbyggandet sett ut under åren 2007 till 2014 då allianspartierna satt i majoritet i kommunen, finner en att det byggdes i genomsnitt 108 studentlägenheter per år under denna tid. Den styrande koalitionens målsättning är sålunda att genomsnittligt bygga nära nog 3 gånger så många bostäder per år som under det tidigare alliansstyret.
En välvillig tolkning av allianspartiernas reaktion på det gemensamma MP och S-utspelet är att de nu i efterhand är missnöjda med sina insatser under de år de satt vid makten. Så Christer Wallin och allianspartierna – träd nu fram ur dunklet och tala om vilken ambitionsnivå ni har för studentbostadsbyggandet! Redovisa i tydliga och klara siffror, tack!
Ulf Nymark (MP), Vice ordförande i Byggnadsnämnden
Göran Palms livsverk får inte glömmas
Jag påminns om vackra dagar i Stockholms skärgård med högläsning ur Sverige en vintersaga, när jag läser Göran Greiders äreminne över Göran Palm i Dagens ETC den 21 september. Jag minns en konsert Röda Kapellet gjorde i Kyrkans Hus, där författaren själv läste avnitt ur Vintersagan, den del som utgår från Malmö och Limhamn.
Namnet Vintersaga användes redan av Heinrich Heine, i diktsamlingen Tyskland. En Vintersaga utgiven på 1840-talet. Samma titel satte Wolf Biermann på en diktsvit från slutet av 1960-talet; båda finns samlade i en fin utgåva av Författarförlaget 1982. Göran Palm skrev företalet – på blankvers.
Vintersagan, som nu har utkommit i omarbetat skick, erbjuder en helt fascinerande resa genom Sverige. Den är, med Greiders ord, ”… den icke-officiella, alternativa, rentav hemliga och underjordiska krönikan om Sverige under ett avgörande kvartsekel”.
Greider ser Vintersagan som ”ett epos från den officiella tidens utkanter. 80-talet var en uppmarschtid för nyliberalismen och det märks i Vintersagan.” Den första delen kom ut 1984, och den sista delen 2005, ett tidsspann där mycket av vad vi äldre upplevt som ’Sverige’ ersatts, ibland så långt att vi inte längre känner igen oss.
Greider är helt fascinerad av Göran Palms behandling av det svenska språket. Väljer man blankvers – ett underbart versmått för högläsning – kan en del ord visa sig inte vilja gå in i formen. Då nyskapar Palm: ”i sista delen talas det någonstans om läckande oljetankers, men läckande är verstekniskt en förbannad så kallad daktyl – läck- an – de – så istället för läckande måste han skriva ’inkontinenta’ oljetankers.”
Kanske har jag nu lockat några läsare att ta till sig Greiders hela text om Göran Palm. Den återfinns hos ETC, och avslutas med en dikt av Göran Palm som känns lika viktig idag som när den skrevs. Med Greiders ord:” … hans livsverk står där; den konsekventa kritiska blicken mot allt däruppe. I dikten Till dem som vill överleva sammanfattas det. Dikten har den höga tonen, den är lite av en psalm för en evig upprorstanke. Senast jag deklamerade den högt var strax före folkomröstningen om EMU 2003:”
Under triumfvagnen,
där finns de enda som kan uttala ordet NEJ
så att hela vagnen stjälper.
De säger inte så ofta sitt nej.
De tiger i regel; de tiger och sliter.
Men inga andra kan.
För varje år går vagnen bara snabbare.
Att hoppa av är kanske redan omöjligt?
Lär dig slavarnas språk.
Det är det enda språk
som inte kommer att dö ut.
Bertil Egerö
I veckans nummer
Redaktion
Göran Persson
Tipsa om Veckobladet
Känner du någon mer som skulle gilla att läsa VB?
Lördagsmusik
Helgeandskyrkan
1 oktober kl 17
Larsåke Sjöstedt, piano
Women´s Boat to Gaza avseglar på sista etappen mot Gaza
PRESSMEDDELANDE: 2016-09-27 09:25
Idag på morgonen påbörjade den ena av Women´s Boats to Gaza - Zaytouna-Oliven - den sista etappen från Messina mot Gaza. Ombord finns kvinnor från tretton länder och fem kontinenter som är fast beslutna att i solidaritet med sina palestinska systrar bryta den omänskliga och olagliga blockaden mot Gaza. Bland kvinnorna ombord finns den svenska delegaten Jeanette Escanilla, som representerar (v) i landstingsfullmäktige i Uppsala.
Den andra båten - Amal-Hoppet II - genomgår just nu sina sista förberedelser och kommer att avsegla inom kort. Båda båtarna beräknas angöra Gaza i början av oktober.
Följ resan »
Veckobladet recenserar:
En enkel till Damaskus
Konflikterna och krigen i Mellanöstern är vår tids största tragedi. Ända sedan 1960-talet har konflikterna präglat relationerna i denna del av världen och den har succesivt dragit in allt fler delar av världen i en låsning, som inga krafter tycks rå på. Terrorn, kampen mot terrorn och massflykt från krigets Syrien är den senaste fasen i denna katastrof.
Vad är de största ideologiska och sociala hindren för samarbete och försoning? Vad kan utgöra en gemensam grund för samtal kring samarbete och försoning i regionen? Hur kan vi utforma det praktiska fredsarbetet?
Här är arbetet med flyktingarna det viktigaste. En effekt av krigen vi inte kan värja oss mot. Sådan flyktingmottagning sådan fred.
Men det är så mycket mer vi kan bidra med. En vision av framtid och framsteg på egna villkor i Mellersta Östern.
Till det engagerande fredsarbetet måste vi idag räkna den exilsyriska symfoniorkestern SEPO som nu turnerar i Europa och den 12 september spelade inför ett nästan fullsatt Malmö Live. Ett sjuttiotal musiker på alla de klassiska europeiska instrumenten som fiol, viola, cello, flöjter, klarinetter osv. De är flyktingar från Damaskus med omnejd och många spelade tillsammans där före krigets utbrott 2011. Sydsvenskan hade en artikel om orkestern men ingen recension av innehållet och vad det stod för.
Det var inte Mozart, Beethoven eller Vivaldi de spelade utan nutida musik, vilken skapats för dessa instrument och mer orientaliska instrument, som en enkel träflöjt och oud (ett slags luta), av syriska kompositörer – en del av musiken också skapad av orkesterns egna medlemmar.
Det var en fantastisk musikalisk resa genom olika stämningar, rytmer och toner i för oss sällsynta kombinationer. Medryckande fagert som i ”Mitt underbart vackra hemland” av Jehad Jazbeh, dramatiskt lockande med trummornas dån i Kinan Azmehs ”Bröllop” där kompositören själv excellerar i trollbindande toner på sin klarinett eller den späda klara tonen i ”Konsert för flöjt och orkester” av Shafi Badreddin med Mohamad Firyan som solist. Det är som om en förtrollad näktergal plötsligt ljuder långt över och bortom sitt register. När de spelar ”En enkel till Damaskus” med dovt och kärvt tonfall uppblandat med skärande smärta upplever man den vånda och förtvivlan som exilen är. ”Mitt älskade land i ruiner.” Musik för en regim som inte lyssnar men borde göra det. För alla andra en klagan som inte får tystna.
Vi möts i en gemenskap utan ord, men med alla andra sinnen uppslukade av denna österländskt filharmoniska sammansmältning och egen obändiga autonomi på en och samma gång. Ett gemensamt kulturarv att utgå från och mötas i.
Staffan Lindberg
Den gamle
66 år i skolan 27. 1973-85: 3. Grundskolans – och gymnasieskolans - bästa år
FNL-rörelsens sammanbrott innebar år av omprövningar, konflikter och svek. Sverige förändrades. För första gången sedan 1933 förlorade socialdemokraterna regeringsmakten. Jag hade levt hela mitt liv, 44 år, under socialdemokratiskt styre.
Att ansluta sig till VPK blev för många ett sätt att verka för fortsatt solidaritet med det svårt sargade Vietnam. VPK Lund fick ett inflöde av medlemmar med erfarenhet av utåtriktat solidaritetsarbete – och med åsikter om hur det borde bedrivas.
I Lund fanns ett starkt Anti-imperialistiskt utskott som jag några år lärt känna utifrån men nu anslöt mig till. Det innebar att mitt internationella perspektiv vidgades.
FNL-rörelsens strategi hade utgått från idén att Vietnam var imperialismens svagaste länk och att den internationella kampen därför måste koncentreras dit. Samtidigt var rörelsen i viss mening abstrakt. De enda vietnameser man träffade i Sverige var officiella representanter för befrielserörelsen. Mycket få vietnamesiska flyktingar kom till Sverige under kriget. Bara enstaka svenskar hade möjlighet att resa till Vietnam.
Under 1970-talet fanns i Lund ett starkt inflöde av flyktingar från fascistiska och koloniserade länder, flyktingar från Grekland, Spanien och Portugal, från Chile, Argentina, Uruguay och Bolivia, från Sydafrika, Rhodesia och flera andra afrikanska nationer, från Palestina och Iran.
Läs mer »
42:a årg.
Utskriftsvänlig form