• Hem
• Senaste numret
• Arkiv
• Lämna material
• Kontakt
• Galleri Goja
• Manne i VB

Dags för höstens första VB-nummer. Fast meteoro-logiskt är det väl fortfarande sommar, kanske även i politiken fast kommunstyrelser och tidningarnas rubriksättare tycker annat. Det är ett bra tag tills verkligheten liknar bilden ovan.
Men igång är vi, så välkomna till hösten 2016 i VB.
red

Ulf Nymark
Ogenomtänkt V-förslag om gatumusik

Vänsterpartiets Mats Olsson har lämnat in en motion till kommunfullmäktige där partiet föreslår att i ett tillägg till Lunds kommuns lokala ”ordningsstadga” föreskriva att ”gatumusiker får under en dag inte framföra musik under längre tid än högst två timmar på samma plats. Vid fortsatt framförande ska ny plats väljas utom hörhåll från tidigare plats. Ljudförstärkare och högtalare får inte användas utan särskilt tillstånd från polismyndigheten.

Avstyrkande remissinstanser
Massmedia har i stor utsträckning koncentrerat sig på gatumusiken vid Lund C. Stationsområdet nämns inte specifikt i motionstexten och som framgår ovan gäller V-förslaget kommunen som helhet.
   Motionen har från kommunkontoret skickats på remiss till Miljönämnden och Tekniska nämnden. Miljönämnden behandlade remissen i juni och Tekniska nämnden vid sammanträde i onsdags.
   Båda nämnderna säjer nej till förslaget med ett brett stöd av alla partier. Nejet grundar sig i att det är oförenligt med gällande lagstiftning att reglera gatumusiken på detta sätt i de lokala ordningsföreskrifterna.
Läs mer »

Det "röda" Wien

Wien mitt i juli, trettiofem grader varmt och en strid ström av turister vid alla palats, kyrkor och minnesmärken. Det är internationell sociologkonferens på temat ” Den framtid vi vill ha – global sociologi och kampen för en bättre värld”. Den är spännande och intressant men lika intressant är Wien som stad, kultur och uttryck för den österrikiska historien. För mig är den tidiga socialdemokratins framgångar, storhet och dramatiska nederlag mest fängslande inte minst i kontrast till det politiska Österrike vi känner i dag. I Wien byggdes västvärldens första moderna välfärdsstat.
 

Det är en pampigt vacker stad snarare än trivsam gammal medeltida med smala gränder. Nästan varje stenfasad är smyckad som ett slott, gatorna är breda med sina banor för spårvagnar, bussar-bilar och cykelbanor. Trafiken måttlig, nästan aldrig igenkorkad, men avgaser är det lika fullt i den stillastående värmen. Här fungerar de smala små spårvagnarna i ett finfördelat nätverk för enskilt vardagsresande i en lugn ström. Inga massor som ska från en punkt till en annan på morgonen och eftermiddagen!

Detta är nog Europas rikaste kulturstad alla kategorier. Vi känner ju den rika musiken bäst - från Haydn till Arnold Schönberg i alla fall - och den spelas överallt trots att det är sommarlov. Konstsamlingarna är enorma från hela Europas målerihistoria, men mest spännande är de konstnärer och arkitekter, som framträdde i Wien slutet av 1800-talet med namn som Gustav Klimt och Egon Schiele. Secession var ordet för denna inriktning – utbrytning från vad konstnärerna betraktade som ett misslyckad borgerlig liberalism. Naket, existentiellt och ångestfullt är bara tre av många starka sinnestillstånd som man känner inför denna konst.

Lägg därtill jugendarkitekturen, de intellektuella som Freud och Wittgenstein och det litterära Wien, nu bara ’kvar’ som de berömda kaféerna där de alla umgicks - även Lenin och Trotskij satt där i sin exil. Man behöver inte precis åka på konferens i Wien för att fylla tiden.

Wiens storhet skapades under släkten Habsburgs feodala imperium från slutet av 1200-talet till 1918 och dess förändring över tiden. Den storslagna musiken, konsten och det jättelika hovlivet byggde på böndernas slit och beskattning och tidvis inkomster från Spaniens kolonier. Legitimiteten kom sig av en stat som kallades det tysk-romerska riket och var nära förbundet med påvedömet, fram till dess upplösning 1806 när Napolons arméer hade intagit staden. Sedan blev det bara Österrike och Ungern och en mindre monarki men ändå ett mäktigt centrum för hela Mellaneuropa.

Här sker en gradvis ekonomisk förändring och industrialisering under 1800-talet. Vid sekelskiftet 1900 är arbetarklassen stor och välorganiserad både politiskt och fackligt.

När monarkin faller samman i slutet av första världskriget och Wien blir en självständig rådsstat i republiken Österrike, så tar socialdemokratin makten i staden med en egen ideologi, den s k Austro-marxismen, som förespråkar en reformistisk väg till socialismen - en tydlig kontrast till den ryska revolutionen. 

Det blev en nydanande politik i det annars så konservativa Österrike. Kanske mest bestående är det sociala bostadsprogrammet med moderna bostäder och självförvaltning för tusentals arbetarfamiljer, som fortfarande finns kvar i fint skick. Arbetarskydd och hälsovård skapades för alla, kvinnorna hade en stark representation och egna organisationer som satte avtryck i politiken. Nya skolor byggdes för alla barn med ny läroplan och kultur och idrott.

Allt detta finns dokumenterat på museet ”Waschsalon - Das rote Wien” som finns på Halteraugasse 7 och lätt nås med spårvagn, linje D. Det finns i stort bostadskomplex som ännu kallas Karl-Marx Hof. Öppet torsdag och söndag eftermiddag. Det är en fascinerande resa från de första fackföreningarna och partibildningen, via press som ett Veckoblad från 1878, till den tid då man genomförde sina idéer, 1919 – 1933.

Slutet blev en katastrof genom fascismens seger i politiken och den nazistiska inmarschen 1938. En politisk anda som ännu på många sätt dröjer sig kvar i dagens Österrike.

I Sverige däremot blev denna ”Austro-marxism” klart inspirerande för socialdemokratins utveckling, liksom i de andra nordiska länderna och i Frankrike och Tyskland – ett arv vi fortfarande försöker förvalta om än med ökande svårigheter och motstånd från en allt borgerligare tidsanda.
Staffan Lindberg

Den gamle
66 år i skolan 21. 1969-73: 2. Ulrikedal, Lund

Gruvarbetarstrejken bröt ut i december och det gjorde oss till norrbottningar igen. Vi hade fortfarande kontakt med enstaka Framnäs-elever. Vi hade läst Sara Lidmans Gruva. Vi hade varit i Kiruna. Och till vår förvåning var Lund snötäckt. Som Norrbotten. Snön kom i början av november och stannade till påsk.
   När en ledare i Arbetet (S) påstod, att gruvarbetarnas löner var högre än t ex varvsarbetarnas och att den olagliga gruvstrejken var en lyxstrejk, protesterade jag i en artikel som till min förvåning publicerades följande dag.
   En rad andra vilda strejker följde under vårterminen 1970 och det ledde så småningom till reformer som lagarna om medbestämmande och anställningsskydd.   Martin trivdes på Vega-skolan. På kvällarna brukade han smyga ner till studenternas samlingssal för att se ishockey på tv. Studenterna hade sällan råd till privat tv. De solidariserade sig med Martin när jag hämtade honom för att lägga honom. Han smet ner igen efter en stund och studenterna applåderade.

Karin hade engagerat sig i Lilla teatern, som huserade på Sandgatan. Skådespelarna ville spela politisk teater i solidaritet med arbetarklassen. Arbetsformen skulle vara demokratisk gruppteater. De första månaderna blev det mest diskussioner. Till slut tog de kontakt med arbetarna på sockerbruket i Arlöv och fick till stånd ett möte om arbetsvillkoren.
   När de föreslog att mötet skulle anta en resolution begärde en av de äldre mötesdeltagarna ordet och sa: ”Nog behövs det en revolution, men tiden är kanske inte mogen. Det är nog för tidigt.” Sedan antog de resolutionen.
Läs mer »

Gräv ner den eller flytta den!

I årtionden har de boende velat ha bort den kraftledning som skär tvärsigenom västra Lund och utsätter Fågelskolan och delar av bebyggelsen för skadlig strålning. Dessutom förhindrar den Lunds utbyggnadsplaner i området väster om järnvägen.
   Mats Olsson, V, har föreslagit att Lunds kommun i samband med Eons ansökan om tillstånd till en ny kraftledning mellan Fjelie och Furulund åter tar upp frågan om kraftledningen i västra Lund och kräver att den antingen flyttas eller grävs ner.
   Opinionen för att flytta kraftledningen är stark och utbredd. Problemet måste lösas så snart som möjligt. Därför är det viktigt att frågan åter aktualiseras.
Gunnar Stensson
 

C H Hermansson

1966 gav den unge C H Hermansson ut sin bok En ny vänster. Äntligen en kommunistisk ledare som krävde demokrati, samarbete med den internationella solidaritetsrörelsen och frigörelse från Sovjetdiktaten! Trots en jävla oordning på partikongressen blev SKP VPK ett år senare.
   20 augusti 68 krossade sovjetiska stridsvagnar Pragvåren, den rörelse som kämpade för socialism med ett mänskligt ansikte. En enda svensk partiledare krävde att Sverige skulle bryta förbindelserna med Sovjet: C H Hermansson.
 

 
Strax därpå var det val. Jag röstade för första gången på VPK. Partiet hamnade långt under den ännu inte uppfunna fyraprocentsspärren men blev kvar i riksdagen tack vare mandat i första kammaren.
   Under Vietnam-åren fram till 1976 gällde enhetsfronten mot USA-imperialismen och jag hade som många andra undvikit att organisera mig partipolitiskt.
   CH hade avgått och Lars Werner var partiledare. Sovjetunionen stödde den breda falang partimedlemmar som motsatte sig den nya politiken. På gatorna i Lund sålde de Norrskensflamman i konkurrens med CH-trogna VPK:are som sålde Ny Dag. Det var kampåren mot flammaniterna. Själv sålde jag förstås Vietnambulletinen.
   Maoisterna la ner FNL-rörelsen 76 och försökte överföra de politiska och ekonomiska resurserna till Kampuchea. De blundade för Pol Pots folkmordspolitik som redan då var uppenbar. Beppo Persson och jag bildade tillsammans med många andra ”Solidaritet med Vietnam”.

Jag blev medlem i VPK Lund vars majoritet stödde CH:s eurokommunistiska linje. Jag invaldes i Lunds kongressdelegation. Hela hösten 77 debatterade vi, bland annat i Veckobladet, utformningen av ett Demokratiskt manifest som tog avstånd från Sovjetunionen och dess satelliter. Våra starkaste motståndare var Daniel Kallos och Svante Nordin. Vi kallade dem traditionalister. En av våra inspiratörer var Jörn Svensson.
   Stora delegationer från Sovjetunionen och flera öststater välkomnades till kongressen i Folkets hus i Stockholm. Jörn uppmanade oss att ligga lågt. Det vägrade vi. Vi hade ett långt, omsorgsfullt förberett tal som Kitten Anderberg och jag skulle framföra. Kongressledningen såg till att vi fick hålla det inför en nästan tom sal. Gäster och flertalet kongressdelegater var ute och åt.

CH studerade de ekonomiska strukturerna och skrev Monopol och storfinans: de femton familjerna, där han tillämpade marxismens idéer på det svenska samhället och föregrep Piketty, vars huvudtes är att ekonomisk koncentration leder till stagnation och till den populism som idag förhärjar de europeiska länderna, Ryssland och USA.
   CH tog också initiativ till studiecirkelverksamheten kring Peter Weiss ”Motståndets estetik”, 1976 utgiven på Arbetarkultur, partiets bokförlag.

79 gjorde VPK Lund ett rekordval och kunde besätta 60 kommunala ansvarsposter. På riksnivå fick partiet 5,6 procent.
   När general Gomulka den 13 december 81 genomförde en militärkupp i Polen för att stoppa demokratirörelsen och fackföreningen Solidarnosc valde VPK Lund samma väg som CH gjort i augusti 68: vi bröt offentligt med Sovjet och satellitstaterna. Jag ringde under pågående möte i partilokalen vid Bredgatan in beskedet till Lars Werner (på den tiden kunde man nå alla människor med ett enkelt telefonsamtal). Han klagade över en menisk i knäet.
   Efter Sovjetunionens sammanbrott tio år senare fanns det bara en väg för partiet. VPK blev VP. CH:s nya vänster hade uppstått, som han förutsagt 25 år tidigare.
   Gudrun Schyman tillförde en feministisk dimension och partiet nådde tolv procent i EU-valet 1995.
   Politiska och ideologiska bakslag följde men CH:s huvudlinje gäller än.
Gunnar Stensson

Hiroshimadagen 6 augusti i Lunds domkyrka

I augusti 2016 är det 71 år sedan atombomberna föll över Hiroshima och Nagasaki, bomber som inom loppet av några månader orsakade över 200 000 människors död. De överlevande utsattes för strålning som än idag  framkallar olika former av cancer, och långtidseffekterna fortsätter att drabba de överlevandes barn. Det som hände i Hiroshima och Nagasaki får aldrig någonsin falla i glömska, och vi måste till varje pris förhindra att det händer igen. Kärnvapnens existens och hot om deras användning får aldrig bli en naturlig del av världsordningen. 

För några dagar sedan återvände vår familj från en resa till norra Sverige, till Sapmi. I denna storslagna men kärva miljö har samerna utvecklat sin kultur och sitt levnadssätt under många tusen år. Kärnvapnen står för den absoluta motsatsen till samernas långsiktiga hållbarhetsperspektiv. På 70 år har ett globalt kärnvapenkrig redan varit nära fler gånger än vad vi mäktar tänka på. Det är absurt och orimligt att människan besitter vapen som kan ödelägga jorden och hela vår historia på bara några minuter, och att de befinner sig utanför demokratisk kontroll.

Utvecklingen idag går rasande snabbt mot onödig militarisering, i världen liksom i Sverige. I Turkiet, som just upplevt ett försök till statskupp, finns 50 amerikanska kärnvapen utplacerade genom Nato. De befinner sig nära den syriska gränsen, på Incirlik-basen som utgjorde en av utgångspunkterna vid kuppförsöket. Hur kan man garantera dessa bombers kontroll och säkerhet?

I Europa aktiverar USA missilsköldar som ska utgöra skydd för motattack i händelse av ett Nato-lett kärnvapenanfall österut. Skölden öppnar för ett radikalt brott mot doktrinen att inte använda kärnvapen för ett första anfall. Därigenom riskerar Europa att bli skådeplats för ett kärnvapenkrig.

I Sverige har värdlandsavtalet med Nato nyligen trätt i kraft. Avtalet röstades igenom i riksdagen under våren, utan fullvärdig demokratisk process. Därmed öppnades möjligheten att kärnvapen placeras i Sverige, kärnvapen som i så fall skulle stå utom vår kontroll. Oron ökar då vi tänker på Natos strategiska intressen vid Östersjön, och Sveriges okritiska samarbetsvillighet gentemot Nato. Verklig neutralitet och ett starkt ställningtagande mot kärnvapen från Sveriges sida hade kunnat bidra till hela världens säkerhet, men istället har vi valt helt fel väg att gå.

Trots allt finns ett starkt hopp. Ett mycket stort antal människor världen över jobbar hårt för kärnvapnens avskaffande. ICAN, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, är en kraftfull global kampanj som i maj hoppfullt rapporterade att en överväldigande majoritet av världens regeringar är beredda att börja förhandla om ett globalt kärnvapenförbud. Många stater vill inleda förhandlingar redan nästa år. Det finns idag förbud mot flera inhumana och urskillningslösa vapen: biologiska och kemiska vapen, landminor och klustervapen. Låt ett sådant förbud börja gälla även för kärnvapen, som ett nödvändigt steg mot en kärnvapenfri värld.

Emilia Mühlhäuser, Elisabeth Mühlhäuser
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens lokalförening Lund-Malmö