• Hem
• Senaste numret
• Arkiv
• Lämna material
• Kontakt
• Galleri Goja
• Manne i VB

Järn-vägen

Storskarvarna satt som vanligt och torkade vingarna i blåsten bredvid en orörlig häger. Ett par träd hade avlövats och såg döda ut. Kunde det bero på storskarvarna? Deras skarpa avföring lär ju kunna döda allt levande på magra skärgårdsholmar. Men här, i den feta jorden, bördig som i Nildeltat?
   Jag plockade ett par sena plommon och fortsatte över gångbron, uppför åbrinken ut på de vida Flackarpsfälten. Gula löv virvlade i blåsten från en hög bok. Som vanligt räknade jag tågen som passerade på järnvägsvallen.

Det var då jag såg den. 23 minuter över åtta, den 28 oktober.
   Från stigen under järnvägsbron ringlade en bred, glänsande väg söderut, uppför åkersluttningen, och svängde mot Flackarps gamla skola, där den utmynnade i den gamla landsvägen mot Lomma.
   När jag nådde fram såg jag att vägen bestod av stora kvadratiska järnplattor lagda så de överlappade varandra. De var ganska smutsiga och blöta så här på morgonen men blänkte metalliskt mot den gröna höstsådden.
   Vilken jätte hade förmått bygga en väg av järn – en järn-väg - över en natt?
   Jag stod på krönet och tittade ner mot Höje å och insåg ganska snart att den nya järn-vägen ingick i fyrspårsprojektet.
   Syftet måste vara att forsla tung materiel, schaktmaskiner och lyftkranar till järnvägsbron för att bredda den så att ytterligare ett dubbelspår rymdes.
   Så gick jag tillbaka ner till ån, lite orolig för att halka på den släta metallytan. Som vanligt tog jag ett äpple från trädet, fortsatte mot Flackarpsvägen, stannade på bron och kastade äppleskrutten i ån, där den tacksamt togs emot av ett andpar.
   Allt flyter, tänkte jag. Panta rei. Ingen går ner i samma flod två gånger.
Gunnar Stensson

 

 

CO2 Ransonering - en möjlighet att rädda jordens uppvärmning?

Ännu en konferens om jordens klimat står för dörren! Vilken i ordningen är det svårt att hålla reda på? Det första stora mötet skedde i Kyoto på 80-talet då 55 länder träffades och förband sig att sänka sina CO2 utsläpp.  Därefter följde ett antal FN-konferenser, Tusentals delegater har flugit jorden runt och konfererat om klimatet, men Co2 kurvan har obevekligt fortsatt uppåt och effekterna av jordens uppvärmning har blivit allt mer uppenbara.
   Nu väntar en ny jättekonferens i Paris, där resultaten förmodligen kommer att bli några steg framåt men inte på långa när tillräckliga, det anas redan i de rapporter som på förhand publicerats.
Är konferenser av denna typ (som dessutom bidrar till stora CO2 utsläpp), verkligen fruktbara, en väg för att lösa jordens klimatproblem?
   Den brittiske gröne ekonomen David Fleming har i sin skrift ”Energy and the common purpose” visat på en annan väg.  Den kräver visserligen också en del globala överenskommelser men idén är betydligt med greppbar och enkel. Det handlar om en CO 2 RANSONERING., som bygger på s.k. personliga utsläppsrätter genom vilka man drastiskt och snabbt kan sänka koldioxiden i atmosfären.
   Visst ska vi satsa på förnyelsebar energi, ny teknik, energiprogram och så vidare men det krävs mer, mycket mer.

Ransoneringssystem
Ett ransoneringssystem med personliga/enskilda utsläppsrätter kan utformas på lite olika sätt. Flemings ide’ går i korthet ut på att vi alla – enskilda människor, företag, kommuner, stat, landsting – får oss tilldelat en viss CO2 kvot varje år och den har man att hushålla med. När vi som enskilda t ex tankar bilen, betalar vår elräkning eller köper en flygresa används ett CO2-kort, utformat ungefär som ett bankkort reglerat via datasystem. Vi har att välja: Vill vi bo i en energislukande bostad, resa mycket med bil eller göra en semesterresa med flyg? Vi kan nämligen inte göra allt, det klarar inte miljön, våra fotavtryck på jorden blir för stora. På samma sätt måste kommuner och företag hushålla med sina CO2-kvoter. Förbrukar någon inte hela sin tilldelade mängd CO2 går det bra att sälja utsläppsrätter den på CO2-marknad som upprättas. Systemet ska gynna dem som sparar energi.
   I Sverige tycks det finnas en konsensus bland de politiska partierna att skattevägen minska CO2 utsläppen. Koldioxidskatt ska få oss att till exempel köra mindre bil genom högre pris på bensin. Men det är en djupt orättvis och odemokratisk skatt där de svagaste i samhället kommer att drabbas först. En höginkomsttagare kan fortsätta att köra sin energislukande bil eller dra på flygresor till fjärran länder utan att det känns så mycket i plånboken.
   Tänk om någon av alla delegater som reser till Paris ville ta med sig idén om de enskilda utsläppsrätterna, en CO2 RANSONERING…

   Tidigare i historien när vi stått inför allvarliga hot till exempel under de två världskrigen på 1900-talet har vi accepterat ransonering för att överleva. Hotet idag mot mänskligheten är kanske ännu större än under världskrigen.
   CO2 ransonering är en radikal men möjlig lösning.

Marie-Louise Steiner

 

 

Gunnar Olofsson
Dyster framtid i ockuperade Palestina

 

Nästan allt vatten i Gaza är odrickbart. Området är svårt förorenat, befolkningen utfattig och all utveckling strypt av den pågående blockaden. Inom fem år kan hela Gaza i praktiken vara obeboeligt. På Västbanken fördrivs hela tiden palestinier från sina hem, och deras olivlundar och vattenkällor ödeläggs. Den av FN beslutade, och av Sverige erkända, palestinska staten håller på att utplånas av Israel. Har vi hört det förut? Javisst. Har vi i väst gjort något för att stoppa utvecklingen? Nej, inte alls.
Läs mer »

Inför miljömötet i Paris

Det här förändrar allt
Kapitalismen kontra klimatet
Den nyliberala tidens tre ideologiska grundpelare – privatisering av den offentliga sektorn, avreglering av företags-sektorn och sänkning av inkomst- och företags-beskattningen, vilket ska betalas med nedskär-ningar av de offentliga utgifterna – är var för sig oförenliga med många av de åtgärder vi måste vidta för att få ner utsläppen till en säker nivå. Och dessa tre pelare bildar tillsammans en ideologisk mur som har stängt ute en förnuftig reaktion på klimatförändringen i flera decennier.
Naomi Klein

Kommentar: Naomi Klein har läst Pikettys Kapitalet ur miljöpolitiskt perspektiv. Det har berikat hennes bok.

 

 

Replik till Ulf Nymark

Jag skrev en krönika i avsikt att hitta vägar att bryta dödläget i Lunds kommunalpolitik. Det misslyckades, såsom framgår av Nymarks senaste text, som för mig mest ger intryck av grälsjuka. Jag noterar dock tacksamt att han kallar det sitt slutinlägg.
Lucifer

 

 

Konstdebatt

Svar till Bengt Hall

Jag är inte ensam om att vara Veckobladets självutnämnda utställningsskribent. Av förra veckans nummer framgår att även Bengt Hall gör anspråk på denna ära och det är han förstås i sin fulla rätt till. Icke desto mindre är han ute och cyklar när han skriver att Truls Melins utställning i Lunds konsthall ” är ointressant och känns ganska meningslös”. Han förstår inte vad konstnären vill säga med ett antal tyglappar som hänger ner från några pinnar och några slarviga skisser.
   Bengt, borde vi inte gå dit tillsammans och diskutera vad det är vi ser - och inte ser? Oss utställningstyckare emellan.
Lotte Möller

Truls Melins utställning Tal pænt i Lunds konsthall pågår till 10 januari.

 

 

Gunnar Stensson
Privatiseras opinionsbildningen av sociala media?

Ett par av de manifestationer under hösten som jag velat delta i har jag missat, eftersom uppropen inte var tillgängliga för allmänheten utan enbart riktades till speciella facebookgrupper.
   I ett fall trodde jag mig veta att manifestationen skulle äga rum, eftersom organisationer och personer refererade till den. Men ingenstans fanns uppgifter om initiativtagare, paroller, tid eller plats.
   Jag sökte information på nätet via andra organisationer, bekanta och lokal press, men kammade noll. Jag kollade elskåp och affischtavlor i centrala Lund. Ingenting. Till slut drog jag slutsatsen att manifestationen inställts.
   Följande dag fick jag veta att den genomförts och att uppslutningen varit relativt god. Flera andra var lika ovetande som jag. Personer utanför de små – eller större - bubblorna.
 

Läs mer »

 

 

En berättelse om flykten från Syrien

Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt i världen. Miljontals människor flyr från ofattbart våld, grymhet och förtryck i sina hemländer. Många kommer från kriget i Syrien. 

 

”Varje gång tror jag att det är slut” är en podcast i tre delar, och den första podcasten från Amnesty Sverige. Lyssna på 23-årige Jihads berättelse om flykten från ett läger i Syrien.
   Efter att ha tagit sig till Egypten söker Jihad upp människosmugglare för att ta sig vidare till Europa. Den farliga resan fortsätter över Medelhavet och efter sju dygn i ovisshet når de Italiens kust.
   Han berättar också om livet innan flykten och livet efter – i Sverige.

 

---

VECKOBLADETUtgivet av SFVBBiL