Brunrandigt om flyktingar

”Det som nu sker … handlar inte om flyktingpolitik i ordets verkliga mening. Flyktingar är människor som utsätts för direkt hot och förföljelse, inte människor som tar sig hit för att komma bort från fattigdom eller usla villkor i flyktingläger. … vi kan inte bevara välfärdssystemen med mycket stor invandring … Dagens unga kommer att få eländiga liv som vuxna genom att politikerna inte i tid återupprättat en fungerande flyktingpolitik, styrt över resurserna mot hjälp i flyktingläger i och i närheten av krigsdrabbade områden”.
   Detta citat måste härstamma från Sverigeetnokraterna eller hur? Icke så. Det är Skånska Degbladets ledarskribent Lars J Eriksson som den 10 oktober häver ur sig detta i sin tidning. Nu lär ju inte Centerpartiets ledning stå bakom denna syn på flyktingar, men jag har inte sett några avståndstaganden vare sig från C-ledningen på riks- eller lokalnivå. Fast jag kan ju ha missat det, förstås.
Ulf Nymark

 

 

Nyliberalismen är död

Den nyliberala parentesen i nutidshistorien inleddes i september 1973 med kuppen i Chile, som gav Milton Friedmans Chicago Boys fritt spelrum, och avslutades 35 år senare i september 2008 med Lehman Brothers konkurs, som ledde till en internationell finanskris.
   På borgerliga ledarsidor framhärdar fortfarande en del gamla stötar (somliga av dem är relativt unga) som ännu inte förstått att nyliberalismen gick ur tiden för sju år sedan.
   En kommentar av Mats Skogkär om den amerikanske presidentkandidaten Bernie Sanders fick mig plötsligt att inse det. Den handlade om debatten mellan de demokratiska presidentkandidaterna och löd så här: ”Politiskt och ideologiskt lever 74-åringen (Bernie Sanders) kvar i 1970-talet”  (SDS 15/10)
   Men det är ju Mats Skogkär som lever kvar i 1970-talet, Milton Friedmans och Margaret Thatchers rovgiriga 1970-tal.
Gunnar Stensson

 

 

Nya Lund C: Gräva ner eller inte gräva ner?

I ett i förra veckans VB refererar Staffan Lindberg till ett debattinlägg av undertecknad i Lokaltidningens nätedition. Jag kan tänka mej att en del av VB-läsare missat det aktuella inlägget i Lokaltidningen. Det kan därför finnas skäl att återge debattartikeln i VB. Texten återges nedan i lätt bearbetat skick.

Gräv ner Lund C! - det är, föga överraskande, ett av de vanligaste förslagen som lundaborna lämnat in i samrådet kring planerna för nya Lund C.
   Förvisso finns det många fördelar med att gräva ner banområdet i centrala Lund. Bullerstörningar från tågen upphör ovan jord. Den barriäreffekt som järnvägen utgör elimineras, stadskärnans östra och västra delar kan bindas samman i nya stråk och mark friställs för byggande av bostäder, handel m m.

Snäv ram
Av kostnadsskäl är nedgrävning inte aktuell inom en nära framtid. Men planförslaget utgår från att den nu förestående ombyggnaden ska anpassas till en eventuell framtida nedgrävning. Detta ger en snäv ram för vad som är möjligt att göra nu. Så t ex kommer ingen överbyggnad av banområdet att kunna göras, bortsett från att Mittelbron breddas och blir en del av resecentrum med väntutrymmen och endast en pytteliten butik.

Banunderhåll eller nedgrävning?
Vad skulle då en nedgrävning kosta? En utredning, som gjordes för sex år sedan, kom fram till en prislapp i storleksordningen 6 miljarder. (OBS! Summan är angiven i 2009 års prisnivå). Denna summa täcker en stor del av det uppdämda banunderhållsbehovet i landet. Lundaborna får räkna med att stå för lejonparten av kostnaderna för en underjordisk station, eftersom Trafikverket har begränsat intresse av en nedgrävning. Detta eftersom en nedgrävning inte är en satsning på kollektivtrafiken, utan enbart ett lundensiskt stadsutvecklingsprojekt. Tågtrafikens problem har ingen koppling till detta. De problem järnvägen brottas med handlar i stället om driftsstörningar och förseningar, som bottnar i bristande underhåll och otillräcklig kapacitet på spåren. Ingen av dessa brister reduceras genom en nedgrävning.

   Till detta kommer att få tågresenärer torde uppleva det som ett problem att perrongerna ligger i markplan. Tvärtom, få resenärer skulle uppfatta det som ett lyft att stiga av eller på tåget i halvmörka tunnlar som i Helsingborg och Malmö C eller i en kal och känslokall station som Triangeln.

Ny stadsdel möjlig
Ska den förestående omvandlingen av Lund C begränsas av en oviss framtida nedgrävning? Eller ska kommunen lyfta blicken, höja ambitionsnivån, maximera stadskärnans attraktionskraft och fullt ut ta vara på möjligheterna att skapa ett framtidsinriktat stationsområde? Med andra ord nyttja möjligheten att bygga vad som i praktiken blir en ny stadsdel med ett stort antal bostäder och stort serviceutbud ovanpå det befintliga banområdet?

Framtidens stadsutvecklingsprojekt i nutid
Innan dessa frågor på ett nöjaktigt sätt kan besvaras måste beslutsunderlaget fördjupas. En ny utredning som ger svar på vad det i dag skulle kosta att gräva ner stationen, och en prognos för kostnaderna på medellång sikt måste enligt min mening med det snaraste tas fram. På den grundvalen kan sedan en bedömning göras huruvida skattebetalarnas pengar gör mest nytta inom stadsutveckling eller upprustning av järnvägen - eller andra angelägna samhällsområden. Ytterst gäller det om Lund nu vill bygga nya Lund C med snöpta visioner och begränsad hållbarhet eller skapa ett långsiktigt uthålligt stationsområde som framtidens stadsutvecklingsprojekt i nutid.
Ulf Nymark

 

 

Sten H.
Snö kan brinna

Katarina Mazetti, författare i Lund, är en god berättare. Det vet vi sedan hennes genombrott Grabben i graven bredvid men också från hennes framträdande tillsammans med Röda Kapellet senaste Kulturnatten. Hennes nya bok Snö kan brinna (Alfabeta 2015) handlar om ett folk-musikgäng i Umeå under 1970-talet. ”Det var den tidsåldern då man insåg att musik gick att göra, inte bara avlyssna.” Det är ingen dokumentär skildring, snarare en dröm om hur det kunde ha varit.

Möte mellan subkulturer
Vad som inträffade var mötet mellan två folkmusikaliska subkulturer. Den ena var den etablerade folkmusiken, utövad från estrad i spelmanslag som inte sällan spelade för folkdansare i traditionella folkdräkter, gärna på Svenska flaggans dag.
Läs mer »

 

 

Gunnar Stensson
Thomas Pikettys Kapitalet;
ett försök till helhetsbild

Jag har i ett par nummer av VB presenterat delperspektiv ur Thomas Pikettys Kapitalet. Det är dags att försöka sammanfatta något av den väldiga helhetsbild, fylld av historiskt, socialt och ekonomiskt kunnande, som fyller de mer än 650 sidorna i boken. Det ska göras på en spalt i VB. Det är förstås en omöjlighet.

Kapital och demokrati
Kapitalet koncentreras automatiskt i det kapitalistiska systemet. Så har det historiskt varit och så är det än idag. Att äga en förmögenhet ger större inkomst än att arbeta. Ju mer förmögenheten koncentreras till färre ägare, desto svårare sociala spänningar uppstår och desto sämre fungerar samhället.
Läs mer »


Psalm
söndagen den 18 oktober
Herre, signe du och råde
och bevare nu oss väl.
Fräls oss allo ifrån KD
som förskräcker så vår själ.

Jesper Svedberg


 

 

 

Spårvägsreplik

Ulf Nymark (Mp) är i förra VB upprörd över mitt förräderi gentemot Vänsterpartiets långa tradition att förespråka spårvagnar för Lund. Jo, förvisso, men det handlar inte om en trosbekännelse utan om en praktisk trafik- och stadsbyggnadsteknisk fråga som rimligen bör diskuteras i samma ljus som andra frågor. Så sker dessvärre inte, vare sig på anhängar- eller motståndarsidan. Jag kan inte se att det är så brått om med spårläggningen utan kan tänka mig andra kollektiva lösningar under några år, men blir förstås beskylld att medverka till att det ”utvecklas ett bilberoende” på Brunnshög. Själv är jag en varm vän av spårbunden trafik (och som uppvuxen i Helsingborg glömmer jag aldrig den underbara linjen mellan Råå och Pålsjö).
   Jag är i första hand intresserad av en annan sak nämligen att bryta det dödläge där borgarna med stöd av FNL kan fortsätta Lunds nu nioåriga svältkur under borgerliga budgetar. Men där har Nymark ingenting att säga. Han fastslår helt enkelt att FNL är ett borgerligt parti och därmed är saken klar, de går inte att tala med. Hur kan han vara så säker? Mats Olssons och Hanna Gustafssons förhandlingsskicklighet må vara stor, men vad hjälper det om S och Mp inte kan tänka sig att förhandla med FNL.
   Vänsterpartiet är i motsats till S och Mp ett socialistiskt parti i opposition till rådande maktförhållanden. Men V-opposition kan det inte bli tal om, i alla fall inte i Lund ty V är ett styrande parti. Ja, ser väljarna det så i nästa val kan den återstående oppositionen förvänta sig glada dagar.
Lucifer

 

 

Per Roijer
Därför ska tågen stanna vid Klostergården:
Å&R till salu
Kan rymma nytt Klostergården


 

Trafikverket höll samrådsmöte i veckan på Grand Hotel eftersom södra stambanan ska byggas ut till fyra spår från Flackarp till Lund. Hushåll som kan tänkas beröras hade fått inbjudan med posten.

Ett hundratal personer infann sig på onsdagseftermiddagen. Ytterligare ett möte följde på kvällen.
   Förfarandet regleras i lag (från 1995), om hur det går till när järnväg ska byggas.
Ingen diskussion tilläts, däremot kunde de som infunnit sig ställa frågor till företrädare för Trafikverket, Lunds och Staffanstorps kommuner.
   Byggandet av den fyrdubbla järnvägen från Arlöv är redan på väg, där har processen kommit längre. Den återstående biten går från Flackarp ända in till Svanegatan i centrala Lund. Och nu skulle Trafikverket enligt lag inhämta allmänhetens synpunkter, i en första vända. Tre öppna samrådsmöten krävs.

   Fyrspåren slutar vid Svanegatan; norrut fortsätter den tvåspåriga järnvägen. Men detta stopp bör betraktas som tillfälligt. Trafikverket avvaktar att Lund ska bestämma sig för hur man vill ha centralstationen.
   Vid Klostergården ska det byggas en hållplats, med fyra spår blir det möjligt. Men inga besked gavs om var den nya stationen ska ligga. Trafikverket vill ha synpunkter från allmänheten. Boende på Klostergården och andra får yttra sig, antingen som enskilda eller som företrädare för organisationer eller borättsföreningar.

Den som slog sig i slang med tjänstemännen från Trafikverket och de båda kommunerna kunde dock vaska fram en del intressanta nyheter:
Läs mer »

 

 

Vem är Sveriges store landskapsmålare?

Marcus Larson, prins Eugen, Gerhard Nordström är några av buden när jag frågar runt bland bekanta.
 


 

Men enligt konstmuseet Nivågård söder om Helsingør är det Carl Fredrik Hill – född i Lund 1849 - som är vår främste i genren, trots att många av de landskap som målade fanns i norra Frankrike. Fast det är inget att tjafsa om. Det är för att locka besökare och därmed legalt som den stora Hillutställning som öppnade häromveckan fått titeln Sveriges store landskabsmaler. Danskar är ju svaga för svenska landskap, gärna typ Småland, medan Hill knappast är ett allmänt känt namn på andra sidan Sundet. En alternativ titel som Sveriges store skizofrene maler hade säkert inte haft samma appeal, även om också sjukdomskonsten är rikt representerad på utställningen.
   Kalla den vad du vill men åk dit! Öresundståget stannar i Nivå, stationen söder om Humlebæk och norr om Kokkedal, sedan är det bara en bit att gå. Det är en rik och underbar utställning, sammanställd av Sten Åke Nilsson, lundensisk professor emeritus och Sveriges store Hill-kender.

   Hillutställningen på Nivågård pågår till den 31 januari.

Mera Hilliana: Kerstin Norborgs vackra nya bok Marie-Louise (Norstedts) som handlar om Carl Fredriks syster som också ville bli konstnär. Men de planerna godkändes inte av den lundensiske matematik-professorsfadern. Enda gången hon fick besöka Paris var när brodern tagits in på sinnessjukhus. Så småningom kom han tillbaka till Lund, först till St Lars och sedan till hemmet på Skomakargatan.  På platsen där det låg står i dag en skulptur av Arne Jones, inspirerad av en av Hills sjukdomsteckningar.
Lotte Möller
 

I veckans nummer
Lördagsmusik
Södra Lund förr, nu och i framtiden
Brunrandigt om flyktingar
av Ulf Nymark
Psalm
av Jesper Svedberg
Spårvägsreplik
av Lucifer
Nyliberalismen är död
av Gunnar Stensson
Därför ska tågen stanna vid Klostergården
av Per Roijer
Nya Lund C: Gräva ner eller inte gräva ner
av Ulf Nymark
Ship to Gaza gratulerar den tunisiska dialogkvartetten och Monzef Marzouki
Henning Mankell kommer att leva bland oss länge än
av Bertil Egerö
Vem är Sveriges store landskapsmålare?
av Lotte Möller
Ett första vårtecken;
höstsådden gror

av Gunnar Stensson
Snö kan brinna
av Sten H.
Thomas Pikettys Kapitalet;
ett försök till helhetsbild

av Gunnar Stensson
Redaktion
Göran Persson
Utskriftsvänlig form
Tipsa om Veckobladet
Känner du någon mer som skulle gilla att läsa VB?
 

 

Lördagsmusik

Helgeandskyrkan (Lund)
17 oktober kl 17
Larsåke Sjöstedt, orgel

 

 

Södra Lund förr, nu och i framtiden

Promenad i kluven stad

   Fyrspåren?
   Klostergårdsstationen?
   Bebyggelsen?
   Parkområdena?
   Tunneln?

Samling på Kyrktorget söndagen den 18 oktober klockan 14

Klostergårdens byalag

 

 

Ship to Gaza gratulerar den tunisiska dialogkvartetten och Monzef Marzouki

PRESSMEDDELANDE: 2015-10-09

Att den norska nobelkommittén har tillkännagett det kloka beslutet att tilldela årets nobelpris till Tunisisk nationella kvartetten för dialog glädje oss mycket. Det måste ses som ett erkännande av de drömmar och krafter som drev den arabiska våren och den tunisiska jasminrevolutionen 2010-11.
   Dialogkvartetten är ett samarbetsorgan för fyra tunisiska organisationer: Tunisiens fackliga centralorganisation, (UGTT), Tunisiens centrala arbetsköparorganisation (UTICA), Det tunisiska advokatsamfundet (ONAT) och Tunisiska League of Human Rights, (LTDH) 
   Den sistnämnda organisationen har arbetat för demokrati och mänskliga rättigheter i Tunisien sedan 1977. En av dess tongivande företrädare är den tunisiske ex-presidenten Monzef Marzouki som också var organisationens ordförande under fem dramatiska år 1989-1994. Marzoukis engagemang för fred och folkrätt begränsar sig emellertid inte till den tunisiska inrikespolitiken. I somras var han en av de internationella delegaterna ombord på Ship to Gazas trålare Marianne av Göteborg då vi och Freedom Flotilla Coalition åter gjorde ett försök att bryta den illegala och inhumana blockaden av Gazaremsan.

 

 

Bertil Egerö
Henning Mankell kommer att leva bland oss länge än


Henning Mankell inviger barnbyn i Chimoio
som han finansierat i Mocambique

 

En kväll, det måste ha varit på nittiotalet, satt de vid vårt köksbord, Henning och Mia Couto. Mia, landets kanske bästa författare, skulle tala på AF om krigets Moçambique. Samtalet gick stilla vägar, kriget låg där som en sordin över vårt utbyte. 
   Henning bad mig agera tolk under mötet. Vi vandrade upp till AF. Levande ljus fanns i alla fönster. Bertil, sade Mia, kan du be dem släcka ljusen? De påminner så starkt om alla som gått bort i krig och fattigdom. Sedan talade Mia varmt och insiktsfullt om sitt land, om de svåra konflikterna mellan moderniseringens centralstyrda politik och människors vardag. Henning fanns med, fyllde i, delade med sig av sina erfarenheter. 
   Många år senare satt Henning bekvämt tillbakalutad på en stol på rättssociologen och talade om sina dubbla identiteter: den svenska och den att vara så starkt knuten till människorna i det fattiga Moçambique. Därifrån, sade han, fick jag ett perspektiv på Sverige och världen som jag kanske aldrig hade uppnått om jag bara förblivit i Sverige.

Först Zambia
Den som läst Leopardens öga, den första av Mankells romaner som utspelas i ett afrikanskt land, slås av hur starkt, nästan skräckfyllt, han lyckades demonstrera kontrasten mellan de kvarvarande vita och landets majoritet.
Läs mer »

 

 

Ett första vårtecken: höstsådden gror

I veckor har jag letat efter gröna strån på Flackarps och Trollebergs plöjda och harvade åkrar söder om Höje å. Visst är jorden vacker när vita måsar hackar efter föda i gryningssolen och visst är lönnarnas flammande kronor prakrfulla -  men när nätterna blir långa är det ändå den groende säden som väcker hoppet om vår.
   Våren 1645 skövlades dessa åkrar, då den svenska ockupationsarméns 3000 hästar trampade ner  grödan på order av general Hans Wachtmeister, som slagit läger i Värpinge intill Trolleholm.
   Idag såg jag äntligen de första gröna stråna skymta fram, glesa och smala i de randiga fårorna. Snart ser man lätta skiftningar i de bruna fälten och före frosten förvandlas de till blänkande gröna ytor. Det är sevärt.
   De svarta bärklasarna på Flackarps urgamla fläderträd har skrumpnat, men jag hittar ett friskt äpple i ett träd vid järnvägen.
   Ett pågatåg och ett öresundståg möts på bron och kort därpå dundrar ett godståg förbi på väg mot Lund. Om några år ska här bli fyrspår och järnvägsstation och bebyggelse. Men just nu gror höstsådden och våren 2016 får den spira utan att trampas av en ockupationsarmés hovar.
Gunnar Stensson