Gunnar Sandin-nytt
Gunnar Sandin testamenterade en del tillgångar till den kända museijärnvägen på Österlen, Brösarp-Vitaby. Pengarna skulle användas till en s.k. sommarvagn, en öppen personvagn för utflyktsturer i vackert väder. Nu håller detta på att realiseras genom att en gammal skruttig vagn har inköpts och ska restaureras i egen regi, Det tar väl några år men vi ser fram mot häftiga turer med fartvinden blåsande i lockarna. Utvecklingen kan följas på Skånska järnvägars forum.
I övrigt har Veckobladet bytt lagringsplats och därmed adress för den omfattande och ambitiösa bibliografin över Gunnar Sandins texter om järnvägar och politik och mycket annat, Den nya adressen är http://veckobladetilund.se/sandin/
Jag ifrågasätter Alliansens moral
Jag har tidigare i dessa spalter visat på att Alliansen hade god tillväxt under sina åtta år, en tillväxt som gjorde att man kunde sänka skatter rejält. Det faktum att skatterna sänktes överlägset mest för de med höga inkomster och att de fattigaste bara fick smulor från de rikas bord gör att jag ifrågasätter Alliansens moral. Till saken hör också att Allinsregeringarna förstörde Sveriges ekonomi för tredje gången i rad.
Anders Borgs Renommé
Anders Borg har ett gott renommé, jag hör intervjuer med honom där man har silkeshandskarna på. I ekonomikretsar är han gott värderad. Titta på detta: han efterlämnade ett budgetunderskott det sista året på 87 miljarder. Magdalena Andersson har helt rätt när hon beskriver detta som att ”ladan är tom”, jag vill tillägga att det fanns ett stort hål i ladan.
Jag kommer om en stund att visa på att statsskulden ökade kraftig under Borgs tid, det sägs mig veterligt aldrig i debatten. Den ökande statskulden innebär att den nya regeringen snabbt måste få ner underskotten, annars kommer vi att få en skuld som är svårt att hantera. Regeringen måste alltså nu komma i balans med budgeten innan man kan genomföra reformer för ett Sverige som ser ut som den nya regeringen vill ha. Under tiden fram till dess genomför den nya regeringen skattehöjningar och tar bort subventioner för att genomföra något av sin politik. Så får man kritik av alliansföreträdare som har varit med om att förstöra ekonomin.
Ökad statsskuld
Jag känner att det finns en allmän uppfattning om att Borg tog ner vår statskuld. Det blev tvärtom, vår statskuld ökade med 130 miljarder åren 2007-2016, från 1.264 miljardet kr till 1.395 miljarder kr.
Det finns ett annat sätt att räkna också: hur stor skulden är i förhållande till tillgångarna, det är viktigt så klart. Men då skall man komma ihåg att Alliansen lämnar ifrån sig en järnväg som blivit sämre, en skola som blivit sämre, en betydligt större bostadsbrist. Man har inte byggt tillräckligt och bostadsbristen innebär många problem i vårt samhälle. Dessutom ökade arbetslösheten.
Alltså
Alliansen har haft en tillväxt på 9.4 % under sin tid, en tillväxt som har genererat höjda skatteintäckter. Och man har gjort av med 130 miljarder till. Trots detta har den relativa fattigdomen ökat kraftigt. Det innebär dock att det är få som fått det ekonomiskt sämre men tillgångarna har fördelats på ett närmast omoraliskt sätt.
Arbetslösheten
Alliansen har genomfört ett fullskaligt projekt som utgår från att arbetslösheten skall sjunka i och med att människor får mer att röra sig med, att människors konsumtion gör att jobben växer till.
De hade fel!
Sven-Hugo Mattsson
Friskolans värsta fiende
Friskola. En skola, fri som tanken, fri som kunskapen, fri för experimentell pedagogik, fri för ideella krafter, fri för samarbete med andra skolor och med andra samhällsaktörer. Friskola.
Vi vet att den har många fiender. I debatten utpekas ofta de politiker, som talar om en sammanhållen skola, en likvärdig skola, en skola utan segregation, en skola som ger alla barn samma möjligheter, som friskolans fiender.
Det utpekandet är en lögn.
Vinsttänkandet är friskolans värsta fiende.
Vinsttänkandet leder till konkurrens om eleverna som är skolpengens bärare.
Vinsttänkandet leder till jakt på de lönsamma eleverna: de bäst anpassade. Exemplen i massmedia de senaste åren har varit många.
Vinsttänkandet utgår från frågan: ”Är du lönsam, lille vän?”
Vinsttänkandet försvagar lärarna. En kritisk lärare anses olönsam och avskedas.
Vinsttänkandet förhindrar samarbete mellan skolor eftersom konkurrensen styr. Den skola som funnit en framgångsrik metod för organisation eller pedagogik hemlighåller den.
Vinsttänkandet kränker yttrandefriheten. Lärare och anställda avkrävs tysthetslöften.
Vinsttänkandet marknadsförs med slagordet ”valfrihet”, som påstås vara en oumbärlig rättighet för elever och föräldrar, men verkligheten fungerar som en formel för att öka skolkoncernernas profit.
Vinsttänkandet innebär att riskkapitalisten lägger ner skolan när den inte längre ger vinst. Exemplen är legio.
Vinsttänkandets främsta förespråkare är Folkpartiets Jan Björklund och Centerpartiets Annie Lööf. Båda hävdar att det är omöjligt att driva en friskola utan vinst. De övriga allianspartierna håller med. För att inte tala om Alliansens enkelriktade lokalpolitiker som snart kommer till tals i Lunds budgetdebatt.
När de konservativa vann valet i Storbritannien 1910 och David Cameron blev premiärminister 2010 satsade han efter svenskt mönster på friskolor, som han kallade academies. Det var framgångsrika offentliga skolor som ombildades till friskolor, totalt fler än 4000.
Men det finns en avgörande skillnad mellan Camerons academies och de svenska friskolorna: vinst är inte tillåtet i England.
Det öppnade academies för samarbete med de offentliga skolorna i det stora samverkans-projektet London Challenge som lyfte Londons skolor som hade haft sämst skolresultat i England till att bli de bästa. Någon kvalitetsskillnad mellan academies och de offentliga skolorna var inte märkbar, utan skolorna blev likvärdiga. OECD rekommenderar Sverige studera det engelska exemplet.
”Allra mest förbättrades resultaten för de svagaste eleverna och i de områden som från början pekades ut som värst”, skrev Emma Leijnse i sin högintressanta artikel ”Lyft när lärarna tog över makten”, SDS 10/5. Läs den!
Friskolans verkliga vänner arbetar för en sammanhållen, likvärdig, samarbetande skola, mot segregation och vinsttänkande.
Gunnar Stensson
Gunnar Stensson
För tankarna vidare!
Jag frågar honom om han aldrig funderar över vad som efteråt händer med det han skriver.
”Någon läser det ju uppenbarligen”, svarar han med syftning på att de som håller honom fången kontrollerar varje ord han säger och skriver.
”Och om alla era papper bränns?”
”Då blir det nån annan som för tankarna vidare.”
Det handlar om Antonio Gramsci, den italienske kommunistledaren som Mussolini fängslade 8 november 1926 för att det var nödvändigt ”att hindra denna hjärna från att fungera i tjugo år”.
Texten står att läsa i Per Odenstens roman Människoätarens skugga, Norstedts 2015.
Det 
är Gramscis fångvaktare som för ordet, en enkel man i Mussolinis Italien som fått ansvaret att övervaka och rapportera om den fånge som betraktas som den fascistiska statens farligaste fiende.
Till fångvaktaren säger Gramsci: ”Genom att leva instängd här med mej har ni ju blivit en intern i nästan lika hög grad som jag. Det var därför jag tänkte att ni kanske kunde ge mej en annan benämning att använda än vaktaren.”
Läs mer »
Perspektivet från Armaturfabriken
Gasverksgatan är en centralt belägen avkrok i Lund. Den utmynnar i Trollebergsvägen mitt emot Klosterkyrkan.
Avkrok har den inte alltid varit. Den domineras av Armaturfabriken som under lång tid var en av Lunds viktigaste arbetsplatser, strategiskt belägen mitt i stan och intill järnvägen.
Just där är järnvägen som smalast: endast ett spår i vardera riktningen tvärs igenom stadsbebyggelsen ska släppa igenom det intensivaste trafikflödet i Sverige. Så småningom också höghastighetståget Malmö-Stockholm. En olycka här – och hela Sverige stannar.
Problemet har diskuterats i årtionden. Många har krävt att Armaturfabriken ska rivas för att ge plats för ett utökat spårområde.
Men det är inte aktuellt. Armaturfabriken ska ligga kvar där den ligger. Den ståtliga tegelbyggnaden har nyligen fått en påbyggnad som genom kontrastverkan synliggör dess majestätiska tyngd. Det är Lunds mest sällan sedda sevärdhet. Gå och se!
Söder om Armaturfabriken finns en stor parkeringsplats mellan Gasverksgatan och järnvägen. På andra sidan spåren ser man den gamla bebyggelsen längs Nygatan. Ett långt godståg slamrar förbi norrut. Strax därefter pilar ett öresundståg mot Malmö.
Varför järnvägstrafik som en mördande barriär mitt i stan? I stället för spåren ser jag en bred aveny med restauranger och butiker, som förlorar sig vid stadsparken i söder och i norr passerar Klosterkyrkan, Grand hotell, Knut den stores torg, tingshuset, Kristallen och Clemenstorget.
Var finns järnvägen?
Under mig, i en tunnel. Som i London, Paris, Petersburg och ja, i Malmö. Där finns plats för höghastighetstågen, skånetrafiken, öresundstågen och godstrafiken.
Tunneln börjar vid Höje å. Den frigör mark för bostäder mellan Klostergården och Rådmansvången och förenar stadsparken med koloniområdet vid Polhemsskolan.
Särskilt stora arealer friläggs i stationsområdet. Där kan man bygga. Där kan man och anlägga parker. Äntligen blir Lund en hel stad i stället för ett musealt, obebott centrum omgivet av bostäder i ringar på intilliggande åkrar och en asfaltöken för kommers: Nova Lund.
Nog kan det vara värt de 6,2 miljarder som är kostnaden för att bygga tunneln enligt beräkningar som gjordes 2009.
Både Per Corshammar och Lloyds föreslår att man ska bygga över järnvägen. I kommunens förslag antyds att spåren kan grävas ner. Stationsområdet skulle då bli en jättebyggplats för all överskådlig tid. Kostnaden skulle kanske bli 6,2 miljarder
Nej se på Triangeln i Malmö och låt borrmaskinerna arbeta sig genom stan under jorden!
Gunnar Stensson
Sten H.
Rollförändring?
Det drar ihop sig till det årliga budget- sammanträdet i Lunds kommunfullmäktige. Och det blir då första gången den ledande vänsterkoalitionen (S+Mp+V+Fi) har chans att lägga fram en egen budget. Under innevarande år är det väsentligen den gamla borgerliga budgeten som har gällt.
Men lätt blir det inte. Vänsterkoalitionen förfogar nämligen bara över 32 röster medan borgarna + SD + Förnya Lund har 33. Det som förenar dem är att de vill ha oförändrad skatt medan det förslag som utarbetats av S+Mp vill höja med 25 öre. V har anslutit sig till det, men skulle vilja höja med mer – inte av längtan efter högre skatt utan därför att det är så mycket som är eftersatt efter åtta år av borgerligt styre.
Lund och Malmö
V har haft medlemsmöte om sin hållning och tog ett enhälligt beslut om att lägga sig på samma budgetförslag som S+Mp och inte gå fram med något eget förslag. Detta till skillnad mot vad V gjorde i Malmö där S-förslaget var oförändrad skatt. Det lär vinna, i Malmö har de styrande egen majoritet utan V.
Det vänsterförslag som finns är framförhandlat med V och tillgodoser i allt väsentligt V:s huvudlinje som innebär nej till nya årliga nedskärningar. År efter år har borgarna sagt nej till kompensation för pris- och löneökningar om ett par procent. Med åren har det inneburit betydande reella nedskärningar. I stället har S+Mp duttat ut några miljoner här och där och talat om dem som satsningar.
Är det här då bara budgettekniska frågor. Nej, det handlar om påtagliga nedskärningar som resulterat i sämre fastighets- och park- och gatuunderhåll, större barngrupper i skola och förskola, sämre vård och omsorg etc. Det hindrar inte att det kan bli svårt att lyfta fram kompensationen för pris- och löneökningar som en viktig fråga för lundaborna. Det skulle kräva pedagogik och tillgång till media för att vinna anklang.
Läs mer »
Framgafflat - om cykel och trafik: Granskning av cykelfrämjandet: Lunds kommun halkar neråt
Kommunvelometern är namnet på Cykelfrämjandets årliga oberoende granskning av kommunernas arbete med cykling.
I årets upplaga av velometern, som nyligen publicerades, ingår 37 kommuner. Det kan tyckas vara ett litet urval, men i praktiken innebär det att nästan hälften, 44 procent, av Sveriges invånare täcks in i de granskade kommunerna.
Första platsen till Malmö
Malmö kommer i år på första plats. I fjol var det Lund som intog denna position. Lund kommer i år på fjärde plats, förbicyklat också av Eskilstuna och Karlstad. Men även denna lite blygsammare placering anser Cykelfrämjandet ändå att Lund ”presterar utmärkta resultat”.
Kommunerna bedömer själva
Frågan som alltid infinner sig vid den här typen av mätningar är förstås vad som mäts i granskningen. En rad frågor inom sex delområden har ställts till kommunerna, som själva har fått svara på frågorna. Bara detta faktum, att det är kommunens egna bedömningar och uppgifter som ligger till grund, manar ju till viss försiktighet beträffande resultaten.
Mäter kvantitet
Inom delområdet ”Befintlig infrastruktur” mäts t ex längden cykelväg per invånare – ju fler meter cykelväg per invånare, desto högre poäng. Men hur dessa cykelvägar är utformade, deras framkomlighet och komfort mäts inte. Det handlar alltså om kvantitet, inte kvalitet. Likaså ger höga underhållskostnader pluspoäng. Men kostnaderna är på årsbasis, inte över en längre period. Det innebär att om en kommun länga försummat underhållet, och tvingas under ett eller ett par år satsa mera pengar blir det höga poäng. Snarare borde vad gäller underhåll någon form av ”underhållsskuld” mätas (jodå, det är möjligt att göra det – det gör man för bilgator.)
Delområdet cykelpolitik mäter man om kommun satt upp politiska mål för cyklandet, om det finns en antagen cykelstrategi. Dessa frågor ska besvaras och poängsättas efter ett ”ja eller nej”-svar. Återigen undviks kvalitativa frågor, dvs. kommunen kan ha väldigt lågt satta mål och en urtaskig cykelstrategi, men ändå få hög poäng på dessa frågor.
En stor nypa salt
Svaret på frågan vad en sådan här granskning mäter är i första hand att den inte mäter någon absolut nivå: att komma först eller högt upp på granskningslistan säjer ingenting om hur bra villkoren är för cyklister i den aktuella kommunen. Vad man i bästa fall kan utläsa är den inbördesrelationen mellan de i granskningen ingående kommunerna. Och även den bör man ta med en stor nypa salt.
Ulf Nymark
I veckans nummer
Redaktion
Göran Persson
Tipsa om Veckobladet
Känner du någon mer som skulle gilla att läsa VB?
The Never-Ending Nakba
by JOHNNY BARBER
Northern Jordan.
Immediately preceding the establishment of the State of Israel in 1948, the country that now demands others acknowledge its “right to exist” depopulated and destroyed over 400 Palestinian towns and villages, forcing the inhabitants to flee for their lives. The new state planted trees and established national parks over the ruins of dozens of villages where Israelis now spend quiet afternoons and enjoy picnics in the shade. The cries of the dead are drowned out by the laughter of children playing on the remains of ancient homes. The Arabic names of the destroyed villages have been erased. The Israeli state still clings to the myth of “A land without a people, for a people without a land,” and deny the Nakba took place, just as many Americans still deny an indigenous genocide in “our” country. Zochrot, an Israeli NGO, has identified and mapped every destroyed Palestinian village and town in order to reeducate the Israeli public. Their message is largely ignored.
Läs hela artikeln i Counterpunch
Rolf Björnson
Al-Nakba - Hur sionismens idé om en judisk stat förverkligades
Idag, den 15 maj, hedrar palestinier och palestinavänner över hela världen minnet av offren för al-Nakba, Katastrofen.
Man kan tycka att en katastrof som fördrivningen av omkring 750.000 civila palestinier 1947-50 - en majoritet av Palestinas dåvarande befolkning - borde vara ett välkänt och omtalat historiskt faktum, även här i Sverige. Men så är det inte. Al-Nakba nämns sällan i våra massmedia när de tar upp Israel/Palestinakonflikten.
Ämnet är nämligen känsligt. Berättelsen om Al-Nakba är berättelsen om hur det gick till när den sionistiska idén om en judisk stat i Palestina förverkligades. Det är berättelsen om hur Israel bokstavligen har byggts på Palestinas ruiner, en process som fortfarande pågår.
När sionismen lanserades i slutet av 1800-talet motsatte sig de flesta europeiska judar idén om att utvandra till Palestina och upprätta en judisk stat. Först sedan nazisternas våldsamma judeförföljelser hade inletts fick den sionistiska rörelsen större anslutning. Efter krigsslutet vägrade en lång rad stater att ta emot judiska flyktingar. De judar som överlevt Förintelsen hade inte många andra tillflyktsorter att välja på än Palestina.
Den brittiska kolonialmakten var däremot tidigt en varm anhängare av den sionistiska idén.
Läs mer »
När den svenska skolan var bäst
Jag var sedan 1963 ordinarie lärare i samhällskunskap och historia på Framnäs folkhögskola, utnämnd av ecklesiastikminister Edenman, då regeringen 1969 plötsligt krävde betyg i geografi för behörighet i SO-ämnen på grundskola och gymnasium. Om jag kompletterade min examen skulle jag få behålla lönen under studierna. För mig innebar det en ekonomiskt rimlig chans att flytta från Norrbotten till Lund!
Men barnen, särskilt pojken som går i grundskolan i Öjebyn - hur ska han klara flytten? Lugn! Hela Sverige har samma läroplaner och använder samma läromedel. Så vi flyttar till Lund. Mycket riktigt. I Järnåkraskolan läser barnen samma läroböcker som i Öjebyn och har hunnit ungefär lika långt.
Jag studerar kulturgeografi på universitetet och blir sedan lärare i sydöstra Malmö på Heleneholmsskolan som har högstadium och gymnasium. Närmaste grannskolor: Munkhätteskolan, Augustenborgskolan och Sofielundsskolan. Miljö: bostadsområden, delvis nybyggda, delvis slitna.
Nya arbetsförutsättningar. Undervisningen på gymnasiet liknar visserligen den på Framnäs, men i grundskolan är trycket betydligt högre. Malmöitiskan är inte helt lätt att förstå efter åren i Norrbotten. Sjuor, åttor, nior, ungefär 180 elever i varje årskurs, sex paralleller, indelade i två avdelningar med tre klasser varje avdelning. Samarbete i lärarlag.
Jag blir snart klassföreståndare. Strax före vårterminens slut konfererar jag med den lärare i Munkhätteskolan vars klass jag ska överta. Hon berättar om klassens begåvningar, dess sociala talanger, de oroliga, vilka som behöver särskilt stöd, andan i klassen. När höstterminen börjar känner jag mina trettio elever. Jag tycker om dem. Under hela högstadiet är jag deras klassföreståndare. Så gott som varje termin har jag lärarkandidater att samarbeta och diskutera med.
Efter högstadiet fortsätter jag som klassföreståndare i en gymnasieklass med samhällsvetenskapliga ämnen. Kanske 20 av mina 30 tidigare grundskoleelever följer mig. Några väljer naturvetenskap. Ett par slutar. Så får vi ytterligare tre år tillsammans innan de tar studenten. Jag har levt med dem och sett dem växa under sex år. Jag har själv utvecklats. Vi skils – och jag startar på nytt, med en ny sjua.
Jag känner snart så gott som alla de cirka 900 eleverna på skolan – och de känner mig.
1985 raserar ett regeringsbeslut systemet. Grundskolebehörigheten skils från gymnasiebehörigheten. Hälften av kollegorna tvingas flytta från skolan. De flesta återkommer så småningom. Värst är det för eleverna som förlorar sin sammanhållna studiegång genom grundskola och gymnasium och i fortsättningen påtvingas tre år i någon annan högstadieskola.
Nu är vi bara gymnasielärare. Heleneholmsskolan får sin estetiska profil. I ett par treårsperioder är jag klassföreståndare för musikklasser. Roligt. Stimulerande.
Och plötsligt är jag pensionär. I Sydsvenskan kan jag läsa hur mitt framgångsrika gymnasium flyttar till Latinskolan i centrum av Malmö. Det är klart att det ska ligga i centrum!
Men hur går det för barnen från Munkhättegatan, Ystadvägen, Almhögsplan, Sevedsplan och Rasmusgatan efter det att kommunaliseringen splittrat den svenska skolans huvudmannaskap och friskolorna segregerat eleverna? Hur går det för barnen till mina elever?
Gunnar Stensson
Sydafrikansk kommentar till Palestinafrågan
Performing in Israel is supporting apartheid!
41:a årg.
Utskriftsvänlig form