41:a årg.
Lundaborna är inte så duktiga på att visa sitt stöd till Ship to Gaza, eller till den lilla grupp som varje lördag står på Stortorget och manifesterar mot Israels ockupationspolitik. Men när SKV Lund, Palestina-gruppen i Lund och ABF i förra veckan ordnade ett möte med Ingmar Karlsson var det fullt i lokalen. 
Det mesta återfinns i den utomordentliga boken ”Bruden är vacker men har redan en man” som kom ut häromåret och nu är slutsåld. ”Det blir ingen pocketutgåva”, berättade Ingmar utan att mer än antyda förklaringen: hökarna som jobbar på att hindra dess spridning, kanske för att den blir så övertygande genom att enbart israeliska och judiska källor utnyttjats.
Veckans citat
För att uttrycka det enkelt: Jag blir glad när Jan Björklund är ledsen.
Klimatfrågan är, mina damer och herrar, ingen fråga. Klimatfrågan är ett svar på vår civilisations förbrytelser mot naturen.
Göran Greider, förstamajtal i Gagnefs kyrkby
Att leda Sverigedemokraterna och säga att man inte är rasist är som att dra in magen när man väger sig
Ylva Johansson, förstamajtal i Malmö
Fredsjubileum
Tyskland kapitulerar 7 maj 1945
”Först så tar vi Musse och hänger i en gren.
Sen så tar vi Hitler och dänger i en sten.
Sedan så tar vi Ribbentrop
och hänger opp
i tallens topp.
Farväl, nazisters hopp.
Farväl, nazisters hopp.”
Så gastade vi 10–12-åringar på gator och skolgårdar i krigets slutskede. Slagdängan sjöngs över hela landet på Lili Marlenes melodi.
Jag var inackorderad hos en lokföraränka på Bäckaslövsvägen i Växjös södra utkant intill regementet tillsammans med Göte från Kvarnamåla, som jag delade rum med, och två gymnasister som snart skulle ta studenten. Göte och jag var tolv år.
När vi åt middag brukade den ene gymnasisten – han kom från Älmhult – tala om kriget. Han var övertygad nazist och fällde ett yttrande som jag minns ordagrant: ”Om jag fått som jag velat så hade mina ben nu vitnat på Ukrainas slätter.”
När vi fick höra att Tyskland kapitulerat sa jag ungefär: Där ser du att nassarna förlorade!
Han gav mig en smocka, inte särskilt hård, på ena kinden.
Sedan gick jag ner mot stans centrum. Det var vid femtiden, efter middagen. Gräset utanför Växjö Mekaniska Verkstad var mycket grönt.
FNL segrar 30 april 1975
”Till vapen vi i sorg och vrede går.
Ett enat folk bakom gevären står.
När vi askan ser från den brända byn
så stiger vårt hat mot skyn.
(Det var därifrån napalmbomberna kom)
Vi slår tillbaka.
Vi går mot seger
och USA fördrivs från Söderns land
i fasor, död och brand.”
De första åren sjöng vi ”Befria Södern” i en sorts desperation. Hoppet om seger verkade orimligt. Men vi älskade raden ”Vi slår tillbaka”.
1975 blev det verklighet. 1 maj samlades 50 000 i Stockholm och kanske 1000 på stortorget i Lund för att fira befrielsen.
Gunnar Stensson
Juristerna vill ta över
Nog är det 
plågsamt att bevittna hur kampanjen mot nämndemannainslaget i den svenska rättskipningen bara fortsätter. Juristerna arbetar till synes framgångsrikt med att flytta fram positionerna för det egna skrået och det har de naturligtvis all rätt att göra, men man kan förundras över hur lite motstånd de möter. De hoppas helt enkelt ta över hela makten i domstolarna och tar varje tillfälle att tala om hur vi de juridiskt obildade nu kan dra.
Det senaste är att de skjuter in sig på att det kan finns sverigedemokratiska nämndemän i migrationsdomstolarna. De anses nämligen inte vara opåverkade av vilket parti som har föreslagit dem. Häpnadsväckande nog har jag hört vänsterpartister säga detsamma – SD-utsedda nämndemän borde inte få döma i migrationsmål.
Läs mer »
Hjärup till Lund – Burlöv till Malmö
Redan när jag läste kulturgeografi vid Sölvegatan 1969 fick jag veta att kommungränser och andra administrativa gränser i Lundatrakten var feldragna.
Hjärup borde till exempel höra till Lund, inte till Staffanstorp. Televerkets gränsdragning mellan Lund och Malmö var lika galen. Folk som bodde i Flackarp hade 040-nummer, folk i Klostergården 046. Att ringa till Flackarp var rikssamtal. Dyrt.
En av kulturgeografins huvuduppgifter är att se till att gränser anpassas efter sociala och ekonomiska nätverk som skolor, sjukhus, arbete, fritid och kultur.
Andreas Ekström föreslog i Sydsvenskan för ett par veckor sedan att kommungränserna borde ritas om. Bland annat borde Hjärup föras från Staffanstorp till Lund. Vilket många Hjärupsbor också önskar.
Klostergårdens byalag upptäckte den problematiska gränsdragningen när vi började engagera oss för Flackarps mölla som, trots att den ligger på gångavstånd från Klostergården, hör till Staffanstorp.
Reportagen om våra planer beträffande möllan placerade Sydsvenskan på Staffanstorpssidan och de blev därför okända för flertalet lundabor som läser en annan sida.
Nå, nu har Flackarps invånare bildat en förening för sin mölla vilket gjort våra ansträngningar överflödiga. Utmärkt! Vi hade knappast de resurser som krävdes för att ta ansvar för den, i synnerhet med tanke på det administrativa krånglet.
Nu ska vi tillsammans med Flackarps mölleförening arbeta för att göra möllan känd för lundaborna som det fascinerande kulturminnesmärke den är.
Örestad
Andreas Ekström perspektiv är förstås betydligt mer storslaget än Klostergårdens byalags.
Han återuppväcker den gamla Örestadsvisionen, åtminstone till en del: en sammanslagning av Lund och Malmö.
När jag 1970 började undervisa i Heleneholmsskolan utrustades jag med ett påkostat ljudbildband som skildrade den påbörjade utvecklingen mot ett mäktigt Örestad, som omfattade Malmö, Lund, Helsingborg, Helsingör och Köpenhamn. Det fanns ingen bro på den tiden, men i framtidens Örestad skulle det finnas flera. Varven i Malmö var världsledande, vi gjorde studiebesök där. ”Om man placerade Lunds domkyrka i lastrummet skulle bara toppen av kyrktornen synas.”
Vi gjorde en del skolresor för att studera det framväxande Örestad. Kul!
Så kom varvskrisen och depressionen och Malmö blev ännu en gång stukat av historien, precis som 1914. De mer än tjugofem år jag undervisade där var staden i kris. Till slut kom bron och Västra hamnen.
Nu dyker alltså visionen upp igen. Jag är djupt involverad: En av mina döttrar bor med sin familj i Hjärup, en annan i Burlöv och dessutom har jag vuxna barnbarn i Helsingborg, Lund och Malmö samt en svåger från Köpenhamn.
Det är kulturgeografiska fakta.
Gunnar Stensson
Staffan Lindberg
Mot bättre vetande – ska nu Lund bygga världens kortaste och dyraste spårväg?
Lunds framtid?
Bandstad planerad av den spanske arkitekten Arturo Soria (1844-1920)
Trafikverket har nu svängt och bestämt sig för att föreslå regeringen att Lund ska få del av pengarna från stadsmiljöavtalet för att bygga en spårväg mellan Lund C och forskningsanläggningen på Brunnshög i nordöst. Skälet som anges är att Lund och regionen ska slippa betala tillbaka 27 miljoner i planeringspengar till Europeiska Banken.
Detta sker alltså just nu medan det samtidigt pågår en utredning om trafikplaneringen i Lund, en s.k. second opinion, som mycket väl kan visa att det finns bättre alternativ för Lunds framtida trafikmiljö än en ensidig och mycket dyr satsning på en kort spårväg. Laddningsbara el-bussar kan t ex sättas in på alla Lunds busslinjer till en kostnad som är mindre än hälften av vad denna spårvägssatsning beräknas kosta.
Utredningen har kommit till efter en omfattande mobilisering av medborgare i Lund som är kritiska till spårvägsplanerna och som fick en politisk röst i kommunalvalet 2014.
Det är flera kritiska frågor som utredningen ska svara på. Vilket kapacitetsbehov finns för trafiksträckan inom en tidsperiod av 15-20 år? Hur ser alternativen ut, som t ex el-bussar från centrala Lund, direktbussar från Malmö till Brunnshög liksom från Helsinbog och Landskrona? Vilken är tidsvinsten med en spårväg?
Hur får man ekonomi i en spårväg på fem kilometer? Hur säkerställa driften, underhåll och hålla beredskap för motorhaveri, signalfel, krockskador, reservdelsbrist, etc., vilket kan leda till långa avställningstider. Ju mindre spårvägssystem, desto högre kostnad givetvis för underhåll och beredskap relativt sett. Tala om negativa skalfördelar.
För att få ihop det blir det sedan omöjligt att stoppa en utbyggnad av spårvägen in i Lunds centrum eftersom detta skulle framstå som ekonomiskt nödvändigt. För att inte tala om alla nedlagda busslinjer för att mer eller mindre tvinga folk att åka med spårvagnarna.
Läs mer »
Människor har för mycket frihet
”Han tyckte samhället hade blivit så dåligt. Det borde vara strängare, människor här har för mycket frihet. Han anser att det bör vara mer regler. Statskyrkan borde vara en ordentlig statskyrka, mera bestämd. Prästen borde vara mer som i gamla dar. Det tycker jag också. Det norska evangeliet är snart inte hållbart längre. Anders tycker att det är fel att det inte finns kristendomsundervisning i skolan lägre.”
Beskrivning av en Sverigedemokrat? Eller en Kristdemokrat i Ebba Busch Thors nya KDS, som står längst till höger?
Nej, läsaren har förstås begripit att det är Anders Breivik, sådan som hans mor beskriver honom i Åsne Seierstads En av oss. En berättelse om Norge. Bonniers förlag.
Gunnar Stensson
Utskriftsvänlig form
förstås att Sverige är en stor bidragsgivare till dissidenterna”, säger Claudia Pérez när jag möter henne på Mormors kafé i Malmö. Claudia, 24 år, gör sin första resa utanför Kuba. Hon har varit på resande fot i några veckor, och längtar nu hem. Höjdpunkten under besöket var ett möte i Helsingfors med de nordeuropeiska solidaritetsorganisationerna. 