Nytt hopp eller den ”traditionella politikens” död?
Visst var det glädjande för ett vänsterhjärta med Syrizas valseger i Grekland. Att rädda kapitalet genom att proletariatet svälter sig är och förblir en felaktig politik som jag skulle ha sagt då när det begav sig. Denna uppfattning gäller fortfarande för många vänsterdebatörer, om än med ett något annorlunda ordval. Så långt är alltså allt gott och väl.
Men sen börjar det bli svårt för mig som fortfarande tror på höger/vänster skalans giltighet. Hur är det möjligt att formera en fungerande regering genom en koalition mellan Syriza och Independent Greeks? Om inte Grekland haft ett fullfjädrat fascistparti i Gyllene gryning så hade Independent Greeks legat längst ut på högerflanken. Vad kan man vara ense om förutom motviljan mot den EU-dikterade svältpolitiken? Är någon fråga så viktig att man kan lämna alla andra politikområden därhän. Jag tror ju inte det men tydligen gör många andra det för i denna fråga är det mycket tystare t o m bland de notoriska tyckarna. Eller är det så enkelt att de liksom jag inte riktigt begriper sig på det som händer i Grekland. Frågan i rubriken är kanske både relevant och svårbesvarad.
Göran Persson
I veckans nummer
Redaktion
Göran Persson
Tipsa om Veckobladet
Känner du någon mer som skulle gilla att läsa VB?
Träffpunkter och servicebussar
Två av Allianspartiernas sparprojekt som drabbade kommunens äldsta och svagaste medborgare under de år de hade makten, var nedläggningen av Klostergårdens Träffpunkt och indragningen av servicebussarna som gjort det möjligt för handikappade pensionärer att ta sig till vårdcentraler.
Klostergårdens träffpunkt blev plötsligt nerlagd för tre år sedan under förevändningen att den skulle återuppstå där det nya biblioteket med fritidsgård var färdigt.
Men det blev snart klart att man inte hade planerat för de gamla i den nya, fina byggnaden. Man drog i april förra året igång en miniverksamhet mellan 10 och 13 på förmiddagen fyra dagar i veckan.
Vad de allra äldsta och mest isolerade medborgarna behöver är träffpunkter som fungerar som en sorts daghem där de kan vistas och umgås med sina generationskamrater i lugn och ro under hela dagen. Naturligtvis är olika slag av service och stimulerande verksamhet också nödvändiga.
Men det är bråttom. Jag känner många som sitter hemma och inte har möjlighet att besöka de aktiviteter som anordnas i fritidsgården fyra förmiddagar i veckan.
Klostergården har mer än 1000 pensionärer och ingen riktig Träffpunkt som andra stadsdelar.
Servicebussarna berör de äldre i hela Lund. Men de är särskilt angelägna i Klostergården som har sin vårdcentral i Sankt Lars, en god bit från bostäderna och med en backe som är besvärlig för de mest funktionshindrade. Också de drogs in under Allianspartiernas mandatperiod trots inledande löften att de skulle finnas kvar.
Inför valet lovade de rödgröna partierna att återge och förbättra de äldstas service i Lund och Klostergården.
Frågorna är aktuella under det fullmäktigemöte som pågår samtidigt som VB trycks. De har aktualiserats i två medborgarförslag från Klostergården.
I nästa nummer ska vi berätta hur det gick.
Gunnar Stensson
PS. Klostergårdsborna är utan apotek.
I femtio år fanns det ett utmärkt apotek i Sankt Lars som samverkade med den närbelägna vårdcentralen.
När de svenska apoteken avreglerades etablerades ett nytt fint apotek med god service i Klostergårdens centrum. Efter några månader lades det gamla fina apoteket i Sankt Lars ner.
Fram till julen 14 var allt frid och fröjd – men sedan var Klostergårdens apotek plötsligt mörkt och låst. Så småningom ryktades att det gått i konkurs. Så ledde den nyliberala avregleringen till att Klostergården berövades sitt apotek. Kan kommunfullmäktige göra något åt saken?
Annars återkommer vi kanske med ett medborgarförslag.
Gunnar Stensson
Gud, giv kommunismen seger, del 3
Från World Trade Center till Syrisas Aten
Jag såg det andra planet braka in i World Trade Center i realtid. Jag hade hört om det första planet i radio, gick och satte på tvn och såg det andra.
Följande lördag höll vi appellmöte i Linero centrum. Jag förklarade för ett fåtal häpna ICA-konsumenter varför Bush måste hindras från att angripa Afghanistan. Anders Neergaard var med i bilen.
Någon vecka senare tågade USA in i Kabul. Dabbeljo hade förklarat War on Terror. Alla som inte var med honom var mot honom.
Inga var mot honom. Göran Persson var kolossalt mycket med honom.
Två år senare, i februari 2003, kallade jag och Ulf Nymark till möte i Folkets hus för att förbereda en demonstration mot USA:s planerade anfall mot Irak. Alla tänkbara organisationer dök upp.
Den 15 februari demonstrerade vi. Det var den största demonstration jag sett i Lund på trettio år. Folk stod fortfarande och väntade på att få tåga iväg mot stadsbiblioteket när demonstrationens massiva tät dök upp i Klostergatans mynning framför domkyrkan. Katarina Mazetti höll ett tal, men få hörde, trots att vi hade skaffat en stark högtalare. Alla visste ändå vad budskapet var.
Miljoner demonstrerade samtidigt i London, New York, Paris, Berlin, Stockholm. Folket visste, trots de lögner Bush och Blair spred ut.
När den amerikanska armén marscherade in i Bagdad skrattade alla åt Bagdad Bob.
Dabbeljo trodde han var med i en krigsfilm, poserade på ett hangarfartyg och uttalade med av rörelse grötig röst: ”Mission accomplished”.
Sedan följde det vittförgrenade, blodiga krig som alltjämt pågår och ser ut att kunna fortsätta 14 år till, även om lilla Sverige nyligen dragit tillbaka sina soldater från Afghanistan.
Vänsterpartiets kris var inte oförklarlig med tanke på de många åren av ekonomisk kris och USA-imperialismens återuppståndelse med militär förödelse, ockupationer, övervakning, fängslanden och tortyr.
Läs mer »
Ekebybussarna
Ibland
får man lämna de politiska kannstöperierna och ägna sig åt det lokala. Det här är ett sådant tillfälle. Ämnet för dagen är Ekeby Trafikförening. Samma namn har en nyutkommen diktsamling av Landskronas utomordentlige poet och akademiledamot, Jesper Svenbro. För att rätt kunna bedöma den måste man ha en gedigen klassisk bildning, vilket jag dessvärre saknar.
Vad jag har är starka minnen av Ekebybussarna. Trafikföreningen var ett lokalt initiativ på 1920- eller 30-talen som bildades i syfte arr ”uppehålla automobiltrafik Ekeby-Hälsingborg m.fl. ställen till ett pris, som motsvarar kostnaderna för densamma”.
Ekeby är en ort som ligger ett par mil öster om Helsingborg och det här var ett framgångsrikt kooperativt försök att ge orten god och billig kollektivtrafik in till stan – föreningen fanns till 1995. Det man minns var de smutsgröna bussarna med gul bård som utgick från Hamntorget. 
Och de var verkligen billiga att åka med. Som liten åkte jag ibland med dem på väg till Kågeröd. Då gick man av i Truedstorp för att sen gå sista biten på landsvägen via Simmelsberga – vi sparade säkert flera kronor jämfört med att ta SJ-bussen via Vallåkra och Halmstadby. Dock löpte man risken att få en loppa från bussinredningen eller från medföljande lantbefolkning vilket min mor brukade varna för.
Bussarna spelade säkert också roll för kommunikationerna inom dåvarande Ekeby kommun (numera inom Bjuv). Till ytan inte var den inte stor, men hade utspridd befolkning längs vägarna. Det fanns två centra, gamla Ekeby kyrkby och den industriella uppkomlingen Skromberga. I den senare låg Höganäsbolagets mäktiga anläggning, Skrombergaverken, som tillverkade keramiskt gods – plattor, rör, tegel, klinker – för industrier och byggverksamhet. Lera och kol för förbränningen togs från ett dagbrott i närheten. Inne i huvudbyggnaden fanns de 140 m långa tunnelugnarna som drevs med gas genererad av den lågvärdiga kolen. Lukten är oförglömlig, lite stickande men fullt uthärdlig, en klassisk industrilukt.
I anläggningen jobbade flera hundra man, de flesta bosatta i det intilliggande samhället, många i bolagets arbetarbostäder. Ekeby hade järnvägsstation på linjen Landskrona Billesholm, senare ett industrispår. Anläggningen står i dag i huvudsak tom sedan nedläggningen 2005, som jag tror sedan Höganäsbolaget splittrades upp och lämnade in. I dag säljs där lite keramiska plattor av italiensk tillverkning av det bolag som övertog boet. När jag pratade med en av ortens veteraner talade han med uppenbart förakt om kvalitén på de italienska produkterna. De gamla tunga saltglaserade avloppsrören som såldes med en garanti på 80 år har ersatts på marknaden med lätthanterliga plaströr. I samhället fanns ett vackert badhus som ännu står kvar och kvar finns också Skromberga musikkår, en klassisk bruksorkester. Bion Saga i stilren funkis revs 1970.
Detta om det materiella. Poeten har alltså lånat namnet till ett filosofiskt sällskap som på 60-talet sägs ha mötts på herrgården Boserup norr om Ekeby. Filosofin ger jag mig inte in på, men här möter man också lite tidstypisk smågruppspolitik och låt oss citera ett diktfragment:
Under Solons samtal med Gösta Pythagoras
blir det klart att enighet råder om den politiska ståndpunkten som kommer till uttryck i jamberna:
att klokt navigera mittemellan (h) och (k).
Lundensarna tar till orda, sedan det framgått
att några av kamraterna ’börjat jobba på Findus’.
Thomas av Aquino säger ju att tiden är en Guds
gåva
och att människan därför
inte kan sälja sin arbetstid;
framför allt kan Findus inte med profit köpa den.
Man blir glad och mellankolisk av att läsa Svenbro, ungefär som av Göran Printz-Påhlson (”Gläd dig du skåning”). Tyvärr kostar boken 229.-vilket blir 3 kr/sida. Nyutgiven lyrik ska väl inte behöva löna sig?
Lucifer
Skeppsbrott
Nu vill femlingspartierna hacka ännu ett hål i det sjunkande skolskeppets botten genom att driva igenom betyg i årskurs 4, fast alla känner till skadeverkningarna. Varför? Okunskap eller korruption?
Pianoafton
Helgeandskyrkan
Lördag 31 jan kl 17
Fredrik Schützer, piano
Musik i mörka tider
Missade du Röda Kapellets julkonsert? Nu får du en andra chans. Söndagen den 8 februari kl 16.00 ger vi en konsert på Moriskan (Moriska paviljongen) i Folkets Park i Malmö.
Temat är Musik i Mörka tider, vilket ska tolkas både bokstavligt och symboliskt. Producenter är Röda Kapellets dirigent, saxofonisten Hans Nilsson samt sångaren och filmmakaren Ola Simonsson (prisbelönta kortfilmen "Music for one apartment and six drummers" samt långfilmen "Sound of Noice").
I dessa mörka tider kommer det fortfarande att sjungas, skrev Brecht 1939 i sin exil. Hans Nilsson och Ola Simonsson förtydligar:
"Det sjungs i mörka tider för att protestera och agitera. Men det skapas också underhållningsmusik som lyfter det flärdfulla, det glittriga och ytliga. Som skingrar orosmolnen en stund. Ibland uppstår mellan verklighet och underhållning ett gap där både smärta, humor och det rent absurda framträder."
Detta gap fyller Röda Kapellet med sång och musik i ett musikaliskt collage från Prokofjev till Sting.
Kassan och baren öppnar kl 15. Entré 100 kronor.
Mycket välkomna!
Röda Kapellet
Läs mer på facebook
Vad tycker vänstern om konsthallen?
Jag skrev en insändare om konsthallen (”Kejsarens nya kläder i konsthallen”). Den fanns förra veckan både i Veckobladet och SDS. I sydsvenskan svarade kultur- och fritidsnämndens nye ordförande (s) direkt efter insändaren. Han försvarar utan darr på manschetten konsthallschefen absoluta rätta att själv bestämma. Politikerna ska inte påverka konstens innehåll. Hans svar är ett rent God dag yxskaft. Han är nog den ende som jag hört, förutom s k experter och förståsigpåare i branschen, som tycker att konsthallen i Lund representerar både det smala och det breda. Konsthallschefen följer ”odiskutabelt” sitt uppdrag. Och det uppdraget tänker han inte ändra. Lite von oben mästrar han mig: ”Utställningen har väckt känslor hos dig, den har fått dig att reagera”.
Konsthallens utställningar. Evigt aktuella!
(Ur VB för några år sedan)
Jag är lite nyfiken på vad vänsterns representanter i nämnden tycker. Är ni nöjda med konsthallens verksamhet och inriktning? Hur ser ni på att den som ensam får bestämma innehållet sitter på livstid? Jag möter många kulturellt intresserade och kunniga vänner och bekanta som tidigare gått in i konsthallen men slutat. De har gett upp. Det är svårbegripligt, opedagogiskt, ensidigt och ointressant. Hur vill ni ändra på detta? Hur vill ni använda kommunens mest centralt belägna offentliga lokal?
Bengt Hall
Bjällerklang
Även Antonio Gramsci var spårvagnsmot-ståndare. Vintern 1923 befann sig han sig i Wien, skild från sin älskade Giulia som var kvar i Moskva.
Han skriver till henne: Här i Wien har vi bara ”spårvagnen med sitt oväsen”. Jag saknar ”de glada och bjällrande slädarna” i Moskva.
Mats Helmfrid och kompani vill dröja med spårvagnsbeslutet. Glada och bjällrande slädar är väl knappast något alternativ i Lunds kollektivtrafik, men han kan ju ta med det i den utredning han av populistiska skäl vill genomföra. Det skulle göra den lite roligare.
Gunnar Stensson
41:a årg.
Utskriftsvänlig form