• Hem
• Senaste numret
• Arkiv
• Lämna material
• Kontakt
• Galleri Goja
• Manne i VB

Pusselbitar

”Jag är den jag är.” Gud presenterar sig för Moses i Andra moseboken, 3:14
”Jag är den jag är”. Maud Olofsson presenterar sig i sina memoarer. I juni 2011 hade hon stöd från 3,7 procent av väljarna.
Annie Lööf är den hon är. Hon stöds av 3,1 procent av väljarna.
Lars Bergwall är den han är. Hans väljarstöd är okänt.
Alliansen är den den är. Det går som det går. Den har stöd av 37,9 procent av väljarna.

Ideologi och idioti. Idén om valfrihet till vilket pris som helst sitter så djupt hos vissa borgerliga politiker att de inte förmår ta in de enklaste argument.
Andreas Ekström, SDS, 2/2

Lars Hansson (FP) hävdade i en debatt med Socialdemokraterna härom dagen att skolpengen är ett utmärkt fördelningssystem – särskilt för friskolorna.

Lunds fattiga kommun får ekonomisk hjälp av bostadsrättsförening

Lars Johansson (M) tycker inte att Vård- och omsorgsförvaltningen har råd att betala hyran för Klostergårdens träffpunkt.
   Bostadsrättsföreningen Vårregnet erbjuder därför kommunen att hyra den för halva hyresbeloppet, dvs 5-6000 kronor per månad. Får se om Vård- och omsorgsnämnden nappar på erbjudandet. 
Gunnar Stensson

Han vet ju inte vad han talar om

Lars Johansson, ordförande i Vård och omsorgsnämnden, svarar för första gången oss gamla i debatten om Klostergårdens träffpunkt: Kommunen hyr en lokal åt er mellan klockan 9 och 13, tisdagar och torsdagar. Det är innebörden i gårdagens insändare. Bra att veta, svart på vitt.
   Men vad är det han talar om? Han skriver att ”fritidsgården skulle byggas vid Petersgårdens kyrka”! Vilken fritidsgård? Det nya huset finns här, i Klostergårdens centrum. Han skriver att träffpunkten ligger vid järnvägen! Men den ligger ju här, intill korpfotbollsplanerna, där ungdomar spelar fotboll sex månader på året. Järnvägen finns bortom fotbollsplanerna och en grön trädridå. Var har han fått siffran om 13 snittbesökare ifrån? Om den hade stämt skulle den inneburit att han berövat tretton gamla vardera fem dagars gemenskap i veckan. Fem gånger tretton är 65. Vilket på ett år gör cirka 19000 dagar. Är det försvarligt?
   Annat är farsartat. De gamla får vistas i ”fritidsgården” två förmiddagar i veckan för att sedan lämna plats för skolbarnen. Är det att ”ge möjlighet att träffas mellan generationerna”! Han vill ”underlätta för äldre att bo kvar hemma”. Fint, men hur? Genom att bussa dem till Habo center en och en halv mil bort!
   Hyran går på 800 000 per år. Det är väl kostnaden för ett kommunalråd, ungefär.  Bostadsrättsföreningen Vårregnet har i brev lovat att hjälpa Vård- och omsorgsnämnden med halva utgiften. Men det känner Lars Johansson nog inte till heller.
   Klostergårdens seniorer i bostads- och hyresrättsföreningar, PRO, Biblioteksföreningen KLOK, Synskadades förening, ABF och Klostergruppsgruppen förenar sig med våra äldsta i kampen.
Gunnar Stensson

Greider i tiden

Göran Greidner såg lätt förvirrad ut när han blickade ut över en grånad församling i Järnåkra skolbibliotek i tisdags. Han hade förberett sig på femte jobbskatteavdraget och andra akuta politiska frågor, och här satt en publik som i stort redan hade lämnat arbetslivet. Vad göra?
   Göran valde att läsa dikter, sina egna. Han berättade om sin uppväxt, om det klassamhälle som idag ser helt annorlunda ut men där ’klass’ förblir högst relevant. Han blickade tillbaka på folkhemmet, på överklassaren Olof Palme som bars fram av en kollektiv rörelse utan motsvarighet i dagens Sverige. Idag har det idépolitiska arvet gått förlorat. Partiernas politik är så beroende av den mediala exponeringen medlemmarna och deras åsikter verkar mest vara till besvär.
   Visst finns arbetarklassen idag, sa Göran. Men när den inte längre kan nås på de stora arbetsplatserna utan är spridd över butiker, småföretag och andra verksamheter inte minst i tjänstesektorn, är den mycket svårare att organisera. Den finns i människors sinnen; i hur medelklassens starkare självkänsla uttrycks när chefer håller ner sina anställda, i de svårigheter studenter med arbetarbakgrund möter i universitetsmiljön.

Makten över kapitalet
För Göran, och den i hans ögon store tänkaren Rudolf Meidner, har arbetarrörelsen en stor och viktig fråga att ständigt ställa sig: ”Vem har makten över kapitalet?” Meidner, en radikal europeisk jude, var ju arkitekten bakom svaret på den frågan: löntagarfonderna. Det möttes med stark uppskattning inom arbetarrörelsen och partiet, menade Göran, men föll ändå – på Olof Palmes motstånd. Palme ville bara inte gå i kamp med privategendomen, näringslivet. Medbestämmande i lagstiftning räckte för honom.
   Idag finns en ny möjlighet, sade Göran – eller kanske den har funnits och gått förlorad? Den är våra enorma pensionsfonder. De skulle ge stora möjligheter till det slags investeringar vägen mot ett mer hållbart samhälle kräver, och därmed fler arbetstillfällen. Men är socialdemokratin verkligen villig att driva över fonderna från den spekulativa finansmarknadens arbetsområde? Det verkade som om Görans tilltro till sitt partis möjligheter var rätt starkt nerskruvade. När det inte fångar upp det breda motståndet mot skatteminskningar (läs jobbskatteavdrag) och försämrad välfärd, har det då några övergripande visioner att formulera sin politik kring?

Palme och vänstern
Jag lyssnade, och kom att tolka Göran så att vänsterpartiet idag är den enda tydliga arvtagaren till Palme och hans politik för ’demokratisk socialism’ – ord som idag skulle placera en ny Palme någonstans i extremvänstern. Våra perspektiv har steg för steg förskjutits långt bort från Palmetidens totala motstånd mot vinster i välfärden att inte ens den frågan längre tillhör socialdemokratin. Vänstern har inga problem på det ideologiska planet, dess problem ligger i svårigheten att organisera.
   Sedan läste Göran en dikt till. I frågestunden ville någon starta ett nytt sosseparti, någon annan hoppades att de s.k. sociala media skulle kunna ersätta de möten mellan människor ur vilken organisering och kollektiva visioner kan växa sig starka. Nej, sade Göran, nej och nej. Det viktigaste idag är att rösta bort Reinfeldt. Sedan kan arbetet börja.
   Vi lämnade biblioteket i lågmälda samtal om vad vi egentligen förstått som skulle kunna tillämpas på det politiska arbetet inför årets viktiga valrörelser.
Bertil Egerö

Lucifer
Mer om Danmark

Förra veckan skrev jag om omvälvningarna i den danska regeringen och den danska vänstern. Det finns mera att säga om dem, men jag vill först besvara ett läsarbrev apropå min krönika. Brevet är inte oväntat lite kryptiskt och fordrar viss förklaring.
Jag kallas där originellt nog för Poseidon – jag gissar därför att Lucifervinjetten har vissa likheter med havsguden med ett treuddigt ljuster i handen. Så här stod det:
”I högst dens. krönika kallas Radikale Venstre för vänsterliberalt. Ja, möjligen om fr. kaviaradikaler får ses som jämlikhetsivrare. Låt höra, vad nu är vänster m. RV – och vad ej, samt hur ser ett SAMLAT omdöme ut? Vänster är tydligen som bofinken, allt från korpar över kolibris till antika flyg-dinosar räknas i dessa nytaxonomiska strävanden dit. Har Poseidon månne varit på en lång dyktur sen 70.talet”
   Ja, egentligen borde det väl vara statsvetare (på danska ”politologer”) för att ge ett riktigt bra svar, men låt mig försöka.
Läs mer »

Centern välkomnar vinster i välfärden!

Under helgen samlade Centern sina medlemmar till kommundagar i mässhallarna i Malmö. Det skedde till ackompanjemang av nya låga opinionssiffror. Jag var där och lyssnade i egenskap av ”utställare” (Republikanska föreningen). Annie Lööf höll tal och skulle naturligtvis ge kraft och mod till sina partikamrater som kommit från hela landet. En reklambyrå hade fyndigt hittat på ledordet ”Närodlad politik”. Det upprepade Annie stup i kvarten, samtidigt som det visades på stora skärmen i salen där över 600 partikamrater var bänkade. Hon mottogs med stora ovationer. Men jag undrar om hennes partivänner känner igen sig.
   Jag har en viss sympati för centerfolket. Det är historiskt ett landsbygdens folkrörelseparti, ett småfolksparti. Jag har under årens lopp haft många kontakter med centerpartister på landsbygden utanför Kristianstad där jag permanent bodde under sjuttiotalet. Jag satt också i fullmäktige i Kristianstad. De stod för något annat än den högerpolitik och fullständiga anpassning till marknadskrafterna som centerledningen idag torgför.  Centern är idag det enda riksdagspartiet som utan invändningar accepterar privatiseringar och vinster i välfärden. Annie Lööf förde fram Bollnäs sjukhus som ett exempel på en lyckad privatisering. Det drivs av ett riskkapitalbolag. Man kan ju fråga sig hur närodlat ett riskkapitalbolag upplevs av väljarna. Hennes mantra var att alla beslut ska föras ner till köksbordet. Var och en ska själv bestämma.

Konkreta förslag
För att hjälpa folk att bestämma hade hon ett konkret förslag. För övrigt det enda konkreta förslag som hon nämnde under hela sitt tal. Centern vill att kommunerna ska anställa ”kvalitetsguider” som ska lotsa människorna rätt bland alla val i hemtjänst och särskilt boende. Valfriheten kostar. Istället för att få hjälp av kommunens biståndshandläggare att hitta en plats i äldreboendet ska jag tydligen lotsas av en från det allmänna fristående instans (privat företag?) till rätt boende. Det påminner om den märkliga företeelsen ”coach” för arbetslösa. Det har till tvivelaktig nytta kostat många miljoner för samhället och gött en mängd privata exploatörer.
   Förutom att Lööf mycket uppehöll sig vid nödvändigheten av entreprenörer, som i hennes vokabulär oftast är duktiga kvinnor i små företag, ska få göra vinst sa hon inget om att de största entreprenörerna är stora riskkapitalbolag, inget om miljön, inget om hur skolan ska bli bättre, ingenting om hur jobben kan bli fler, inget om hur tågtrafiken ska bli bättre, inget konkret om regional- och landsbygdspolitik och inget om den sociala välfärden. Allt blir uppenbarligen bättre om marknadskrafterna får råda fullt ut.
   Annie Lööf är en vältalig och raljant partiledare och inte så lite fräck. Hon angrep sina politiska motståndare med en rallarsving. ”Med Jonas Sjöstedt i den ena handen och Jimmie Åkesson i den andra vandrar Stefan Löfven in i 2014 års valsrörelse”. Men hon berättade naturligtvis inte att hennes borgerliga allians i åtta av tio gånger fått igenom sina förslag tack vare stöd av sverigedemokraterna.
   Annie Lööf och hennes centerparti är faktiskt inte värt mer än de 3,6 % som sista opinionsmätningen visar!
Bengt Hall

Veckobladet kultur
Koltrastar och dumbommar

Avenbokarna i vallen avtecknade sig mot blå kvällshimmel. Det lyste varmt ur hundratals fönster. Långt borta drillade en fågel. Knappt hörbart. Men strax fick den gensvar längs hela vallen. Koltrastar, vårfåglar. På vintern stressar de runt under buskarna som skygga råttor. Men nu: en flöjtkonsert! Jag var på väg till Järnåkraskolan för att lyssna på Göran Greider.
   Fullsatt, människor ur alla generationer i den breda vänstern, inklämda på de alltför få trästolarna.  Kvinnor och män, unga och magra, tunga och blyga, tunnhåriga och självsäkra. Göran talade, flåsade och svettades. Flera antecknade. Jag förväntar mig reflektioner från lysande skribenter. I detta nummer av VB – eller nästa.
   Själv noterade jag hans korta hänvisning till Jesus som socialismens fader. Strax före mötet hade jag nämligen läst en text av Carl-Göran Ekerwald i hans bok ”En fritänkare läser Bibeln”. Jag återger några rader nedan:

"Dumbommarnas religion"
Kristendomen är dumbommarnas religion, det konstaterar Paulus i Första Korintierbrevet 1:26:
Gud vänder sig icke till de framgångsrika, intelligenta, högt ansedda, begåvade – de har ju redan allt. Jesus tänker inte söka upp dem om de inte har syndat. Det är syndarna han är ute efter (Luk 5:32).
   Gud utväljer åt sig de barnsliga, tafatta, utstötta, bortglömda, namnlösa, hemlösa, fattiga, nervöst belastade, impopulära. Dessa utgör majoriteten av mänskligheten. Det finns några miljarder av dem.”

Göran Greider kunde ha skrivit texten. Det är en socialistisk text. Göran talade om socialismen. Om Olof Palme som bars fram på en våg av folklig solidaritet. Om en mekaniskt skramlande nyliberalism som plågat oss under snart 30 år. Men också om förnimmelsen av en vändning. I stället för att stressa under buskarna som råttor börjar vi sjunga igen. Vi socialister och miljöpartister, vi solidariska dumbommar.
   Det Lund som jag kom till 69 var en socialistisk huvudstad. Nu förpestas Lund av nyliberal idioti. Men vi har ännu en underjordisk kultur som uppstod i 60-talets socialistiska mylla. Bokkaféets mylla. De stora demonstrationernas mylla.
   Ekerwalds bok är utgiven på Ellerströms förlag. Man finner det på Stora Fiskaregatan 9i. ”En fritänkare läser Bibeln” kan man köpa i bokhandeln. Jag rekommenderar också Eric Hermelins ”Blif en dåre!” Den kan man beställa från förlaget.
Gunnar Stensson

Pianokonsert

Helgeandskyrkan
Lördag 8 februari kl 17
Signe Olofsson, piano

V och DV stöder kampen för Träffpunkten

DV och V beslöt på styrelsemöten den 28 januari och den 3 februari att arbeta för att Klostergårdens träffpunkt åter öppnas så snart som möjligt.
   Ann-Margreth Olsson (S) andre vice ordförande i vård och omsorgsnämnden och Mai Almén (S), ledamot, skriver i en insändare i SDS 5/2: ”Det ska finnas träffpunkter värda namnet och välfungerande seniorverksamhet i samtliga kommundelar och i synnerhet i Klostergården, nu och i framtiden.

Detta har hänt:
Sommaren 2012 stängde Lunds kommun Träffpunkten i Klostergården.
Styrelsen för PRO Söder-Kloster krävde i Klostergårdsbladet 5, mars 2013, att den skulle öppnas igen. Så här skrev de:
   ”Träffpunkten var en helt perfekt lokal för olika aktiviteter Där finns inga trappor och lokalerna är ljusa och trivsamma. Många äldre personer samlades där för att spela kort, fika och umgås. Alla behöver komma ut och få social samvaro, var skall de ta vägen nu? Låt oss få tillbaka Träffpunkten som även kommer att bli en perfekt lokal för PRO Söder Kloster.”
   Hösten 2013 kom svaret. Makthavarna proklamerade: ”Ni får hyra fritidsförvaltningens nya lokal två förmiddagar i veckan, tisdag och torsdag, till klockan ett, de dagar vi inte behöver den för annat!”
   Detta var inte alls vad de gamla behövde. De påpekade det. Men makthavarna slog dövörat till. Gång på gång skickade de ner en tjänsteman med samma ukas. Tisdags- och torsdagsförmiddagar! Inte mer! Basta!
   Det handlar om de äldsta och svagaste individerna i samhället. De som i sin krafts dagar byggde landet. De är vi. Tro inte att du är frisk och rörlig i fötter och skalle för evigt! Du hamnar bland de svagaste till sist. Det sker ofta plötsligt: ett fall, ett benbrott, en hjärtattack, ett utbrott av cancer, en stroke, vanliga sjukdomar och olyckor som många dör av, men som de flesta numera överlever – för några, eller flera, år av ett funktionshindrat liv. Ett ensamt liv - och ingen lyssnar på dig.
   Jag tror att de flesta gamla vill bo kvar hemma. Vi behöver hjälp med mat, utomhusvistelse, städning, hygien, sociala kontakter. Par kan ömsesidigt bistå varandra, tills en av dem dör. De gamlas liv är beroende av samhället.
   En funktionshindrad gammal kvinna behöver komma utanför hemmets väggar. Hon behöver ett daghem, ganska nära hemmavid, ett ställe som hon kan nå, där hon sticka och sy, dricka kaffe och prata med jämnåriga och kanske äta ett mål mat, innan hon tar sig hem framåt aftonen. Det hade de gamla i Klostergården. Och det togs ifrån dem.
   Termen daghem är upptagen. Dagcentraler kallades de förr. Den nya termen är ”träffpunkt”. Lunds kommun kallar dem som besöker ”träffpunkterna” ”seniorer”. Ordet leder tanken fel. Seniorer, ofta över 80, påträffas brunbrända och pigga i våra semesterparadis och på våra golfbanor. De behöver inga träffpunkter. De snarare undviker dem, eftersom de inte vill påminnas om en verklighet som de försöker blunda för.
   Genom att stänga träffpunkten i Klostergården sparade kommunen några kronor. Att stänga träffpunkten var ett misstag. Det är förnedrande att Lunds kommun vägrar erkänna det.
   Klostergårdens träffpunkt är en detalj i vård- och omsorgspolitiken. En försumbar budgetpost som inte ens nämns i kommunfullmäktiges överläggningar.  Men nu har de gamla tagit strid för att få den tillbaka. För många är det den sista striden. Kampen gäller inte bara de gamla i Lund.
Gunnar Stensson

Ulf Nymark
LundaMaTs III: Är de borgerliga på väg att ta sin Mats ur skolan?
Del 1

Nu har Lunds kommun äntligen tagit fram en tredje upplaga av LundaMats. Denna förkortning ska uttydas: ”Strategi för ett hållbart transportsystem i Lunds kommun.” Om den nya upplagan skriver Sydsvenskan: ”Tanken är att LundaMaTs III ska hjälpa kommunen att minska växthusgaserna med hälften”. Tidningen syftar här på det av fullmäktige år 2010 antagna klimatmål: växthusgaserna ska år 2020 ha minskats med minst 50 % (jämfört med år 1990) och i mitten av seklet ska utsläppsnivån ligga nära noll. Det här målet beslutades av fullmäktige för fyra år sedan. Senaste uppföljningen (år 2010) visade att utsläppen av klimatgaser hittills minskat med endast 3 %. Sedan år 1990. Trafikens utsläpp har överhuvudtaget inte minskat enligt uppföljningen. Det mesta av reduceringsbetinget återstår alltså.

Inget mål för totala utsläpp
LundaMats III handlar precis som dess två föregångare om transporterna.
Läs mer »