Kulturstad utan teater

Kulturminister Lena Adelssohn Liljeroth föreslår i kulturpropositionen att Riksteaterns egna produktioner ska minska. Riksteaterns turnerande verksamhet ska fortsätta, men i huvudsak med andra teatrars produktioner, säger hon.
För en landsortskommun som Lund blir det väl fråga om att snylta på Kronobergsteaterns och Helsingborgs uppsättningar. Kanske kan Malmö skicka hit någon föreställning.
”Om Riksteatern måste minska sina produktioner så påverkar det oss mycket. Lund har ingen fast ensemble när det gäller vuxenteater, det skulle leda till ett magrare utbud. Riksteatern står för 70 procent av utbudet”, sa Eva Omagbemi i Sydsvenskan i tisdags.
Så drabbas kommuner vilkas kultur är beroende av statliga insatser utifrån.
Gunnar Stensson

Erik Kågström
Underkonsumtion och annat

I VB090904 har Gunnar Sandin kommenterat mina ”Tankar om ekonomi” i VB 090821. Han säger där bland annat att ”man kan betvivla Eriks förmodan att underkonsumtionen tendentiellt råder under hela konjunkturcykeln”. Enligt mitt sätt att resonera har vi ständig underkonsumtion i Sverige eftersom vi producerar mer än vi konsumerar och har ett betydande exportöverskott. Globalt kompenseras underkonsumtionen av finansinstitutens krediter, konsumenterna köper för pengar som de räknar med att tjäna i framtiden. Det gör att konsumtionen blir tillräcklig för ekonomisk tillväxt. Jag är medveten om att mitt resonemang kan vara bräckligt ur strikt ekonomisk synpunkt och väntar ivrigt på att en ekonom tar mig vid örat.
   Gunnar Sandin är – med rätta – pessimistisk när det gäller världssamfundets vilja och förmåga att genomföra de drastiska förändringar i ekonomi och livsföring som sannolikt krävs för att en klimatkatastrof skall kunna undvikas. Han menar att  ”…politiker som i teorin skulle kunna åstadkomma detta är systemets fångar”. Märkligt nog är det politiker i de mest nyliberala i-länderna – Storbritannien och USA – som verkar mest insiktsfulla på detta område. Gunnar Sandin nämner Barack Obama.

Läs mer

Bra krig – dåliga krig

USA:s överbefälhavare i Afghanistan begär fler soldater utöver de 30 000 som Obama redan förstärkt Nato-styrkan med. Annars hotar ett nederlag.
   Det är inte USA:s första nederlag. USA har inte segrat i en enda större militär konfrontation sedan 1945. Den största beträffande truppantal, kostnad och politisk betydelse var Vietnam. USA förlorade kriget.
   De andra fyra var Koreakriget, det första Gulf-kriget, invasionen i Afghanistan och den andra invasionen i Irak.
Koreakriget och det första Gulfkriget slutade oavgjort. Situationen efteråt var politiskt sett densamma som när de startade.
   Jag tror, skriver Wallerstein i en krönika den 15 september, att oavgjort blir historiens dom också över utgången av den andra invasionen i Irak. Och USA håller uppenbart på att förlora kriget i Afghanistan. USA kommer inte att vara starkare efter kriget än när det startade, snarare motsatsen.
   Skiljelinjen i amerikansk politik går inte mellan anhängare och motståndare till imperialism utan mellan sådana som är starkt interventionistiska och sådana som tror på ”fort Amerika”. De sistnämnda kallades förr isolationister. Isolationister är inte antimilitarister. Tvärtom är de anhängare till militära investeringar. Men de är skeptiska till insatser i avlägsna delar av världen.
   Knappast en enda amerikansk politiker är beredd att kräva någon betydande reduktion av de militära kostnaderna.  Det är därför de betonar skillnaden mellan bra och dåliga krig. När de kritiserar militära insatser i dåliga krig hävdar de att det finns andra sammanhang där man kan göra bättre bruk av militären.
   Republikanerna brukar betecknas som ”hökar” och demokraterna som ”duvor”. I själva verket är demokratiska administrationer ofta mer benägna att engagera sig i militära interventioner än republikanska. Exempel på detta är Vietnamkriget och Koreakriget.
   Ändå brukar demokraterna beskyllas för att vara förrädare, sådana som förlorar land till fienden, förr i världen till Sovjetunionen, nuförtiden till ”terroristerna”.
   Obama skickar troligen fler soldater till Afghanistan. Och Afghanistankriget kommer att sluta som Vietnamkriget. Men utgången i Afghanistan blir värre än den i Vietnam, för i Afghanistan finns det ingen enhetlig fiende att överlåta makten till.
   Wallersteins hopp står till en förändring – change – inom det amerikanska folket. Om USA förlorar alltför många krig vaknar dess medborgare kanske till insikten att USA:s militära ingripanden utomlands och ofattbara militära kostnader hemma inte är lösningen på landets problem utan de största hindren för USA:s nationella överlevnad och välstånd.
Gunnar Stensson

Krigsprofitörerna och det militärindustriella komplexet

”Förra året slog Sverige rekord i vapenexport. Nu inrättar regeringen en ny myndighet för att hjälpa den svenska försvarsindustrin att sälja mer krigsmateriel utomlands”. Niklas Orrenius, Sydsvenskan 23/9.
   85 till 95 procent av orderstocken för många svenska vapenföretag går på export.
   Socialdemokraterna har inget att invända.
– Vi ska stödja exporten av krigsmateriel, säger Urban Ahlin (S), utrikespolitisk talesman.
   Ike Eisenhower varnade för det militär-industriella komplexet.
Gunnar Stensson