Tipsa om Veckobladet

Känner du någon mer som skulle gilla att läsa VB?



Gunnar Stensson
Andreas Malm: Hatet mot muslimer

Vid några tillfällen har VB uppmärksammat hatet mot muslimer. Massmedia fick chansen att odla det under principiell förklädnad i samband med Gaza-demonstrationen för ett par veckor sedan, då sionister som självutnämnda företrädare för det judiska samhället tillsammans med sverigedemokrater och folkpartister ondgjorde sig över muslimsk ”antisemitism”. Det norska Fremskrittspartiets vackra blonda ordförande hävdade käckt att sharialagar tagit över i Rosengård.
Nu har Andreas Malm publicerat en historisk redovisning av fenomenet hat mot muslimer på 700 sidor. För två år sedan var han i Lund och presenterade sin klimatbok ”Det är vår bestämda uppfattning…”, som för resten går på bokrea för 79 spänn, tror jag. Verkligheten har hunnit ikapp hans teser.
I tisdags hörde jag en liten debatt i morgonekot mellan Andreas Malm och Sydsvenskans krönikör Carl Rudbeck. Nedan följer ett snabbreferat.

Läs mer


 

 

Språklekar/Don't mention the war

Obama lovade change, förändring. Och nu förändras sannerligen USA.
   Obama lovade avsluta Irakkriget, han lovade ta hem trupperna: Nu blir en stor del av trupperna kvar; de kommer dock att kallas något annat: "rådgivande och stödjande", inte "stridande trupper".
   Inte heller ingår "krig mot terror" längre i Obamas språkbruk. Utrikesminister Clinton menar att det talar för sig själv.
   På samma sätt finns inte längre "fientliga stridande", som USA under Bush ansåg sig kunna hålla fångna på obestämd tid.
  Under Obama ska inte längre den juridiska termen ”fientligt stridande” användas för fångarna i Guantanamo, Kuba, och Bagram, Afghanistan; men USA ska fortfarande ha rätt att hålla misstänkta terrorister på obestämd tid.
   Bryter Obama med Bush? Återställer språket, möjligen. En "förändring" som knappast gör skillnad för alla dem som hålls fångna på de amerikanska militärbaserna i Guantanamo eller Bagram.
   Eller de många som kommer att fängslas och på obestämd tid stängas in i det utbyggda Bagram. Eller de många civila som kommer att dödas i Afghanistan – och i Irak.
   I denna språkliga lek spelar vi med. Istället för att stå upp för mänskliga rättigheter och folkrätt.
   Istället för att delta i det stora spelet borde Sverige ta hem sina soldater.
Anders Davidson



Erik Kågström
”Change” – trots allt

Den amerikanska vänstern är inte nådig mot Barack Obamas ekonomiska politik. Nu gödslar han bankerna med skattebetalarnas pengar, menar de, och undrar om det var sådana åtgärder Obama avsåg när han talade om ”change” under valrörelsen. Obamas finansminister Timothy Geithner har lagt fram ett kontroversiellt förslag till hur den finansiella krisen skall hanteras. Liberala amerikanska ekonomer med Paul Krugman i spetsen förkastar detta program och menar att endast förstatligande av bankerna kan rädda situationen.
   Om man bortser från de nyheter som ger stora rubriker i tidningarna och ser till vad som hänt i USA under de drygt två månader som gått sedan Obama tillträdde som president, är det i själva verket häpnadsväckande vad han har åstadkommit – i progressiv riktning.
   I slutet av januari 2009 inbjöd Barack Obama hundra fackliga ledare och företrädare för arbetare till ett möte i Vita Huset. Han förklarade då att ”för honom var arbetarrörelsen inte problemet, för honom var arbetarrörelsen lösningen på problemet”. Problemet var naturligtvis den ekonomiska krisen. Enligt Obama krävdes det en inkomstökning för de amerikanska arbetarna och övriga delar av medelklassen för att man skulle få den ökning av efterfrågan som behövs för stabilitet i ekonomin. Han uppmanade amerikanska arbetare att organisera sig fackligt.

Läs mer



 


”Möss och människor” på Lilla Teatern i Lund

Historien måste alltid skrivas om. Det förflutna revideras hela tiden, tyngdpunkterna förskjuts, nya fakta förs i ljuset, gamla slutsatser förkastas och nya (preliminära) ståndpunkter formuleras. Också i våra egna liv.
   På Lilla Teatern spelar Dagmargruppen John Steinbecks pjäs ”Möss och människor”, ett drama om vagabonderande lantarbetare i depressionens USA. Jag tror aldrig den har spelats tidigare i Lund. Den har aktualiserats av den kris som inleddes med bostadskollapserna i USA. Åttio år efter 1929 upplever vi upptakten till en global depression. Arbetslösa massor söker sig till jättestäderna, färdas över Medelhavet till Europa och via den mexikanska gränsen till USA. I Sverige går ungdomar arbetslösa eller jobbar gratis mot löfte om eventuell anställning. Utsattheten är densamma nu som då, men omständigheterna skiftar.
   Steinbecks lantarbetare söker rimlig försörjning, bostad, ett mått av trygghet och den frihet det ger. Under sökandet försöker de bevara hopp och värdighet i en likgiltig eller direkt fientlig och farlig omvärld.
   Det är George (Per Granvik) som håller drömmen vid liv och driver handlingen framåt. Han planerar, agerar och tar ansvar. Han skyddar - och utnyttjar kanske -  sin kamrat, den efterblivne Lennie (Andreas Josefsson) som lever i ständig ångest inför en värld som han inte kan förstå och med ett ömhetsbehov som han är ur stånd att uttrycka. En jätte som hamnar i situationer som han inte bemästrar. Hans svaga punkt är den fysiska styrka han inte kan kontrollera.
   Författare som Eyvind Johnson, Ivar Lo Johansson, Moa Martinsson, Harry Martinsson, Jan Fridegård och Lars Ahlin arbetade med liknande teman. De läses inte mycket nu, knappast ens i skolan. Deras böcker är utrensade ur bibliotekens utlåning. Men med den globala depressionen kommer de kanske tillbaka. Och nya berättelser skrivs, böcker som Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”.
   Teaterns sätt att skriva om historien är förstås att berätta nya historier, men också att visa nya perspektiv i klassiska dramer eller finna kvaliteterna i sällan spelade eller helt bortglömda  pjäser. (Till skillnad från den levande, hela tiden kommenterande teatern, som nu Dagmargruppens uppsättning av ”Möss och människor”, skulpterar filmen en sorts evighetsmonument. John Fords gestaltning av Steinbecks ”Vredens druvor” med ett liknande tema är bild för bild, replik för replik, sekvens för sekvens exakt sådan som den var när den spelades in för mer än 60 år sedan. Förnyelsen finns i betraktarens öga.)
   Ulf Rosquist  (med erfarenhet som vårdare i Sankt Lars på 80-talet) har regisserat en mycket skånsk version av Steinbecks arketypiska drama. George agerar och talar som en arbetslös diversearbetare på drift mellan Trelleborg och Landskrona. Hans kompis Lennie kunde vara fördriven från en trygg tillvaro på Sankt Lars. Den vidrige kvinnoplågaren Curley (Oscar Stenström) är direkt hämtad från de kriminella gäng som förpestar stad och landsbygd och hans sensuella fru (Anette Eldh) är en flicka med drömmar om frihet och Hollywood som kunde vara född i Tomelilla. Den enkla scenbilden är vacker och funktionell. Ella Kari Hellströms fiolspel och Daniel Johnssons sång (Summertime) skapar en lyrisk stämning och stöder spelet på scenen.
   Hittills har gruppen gjort tre föreställningar. Fredag, lördag, söndag spelar de tre till på Lilla Teatern. Det finns alltså tre chanser att se den. Det är därför det är lönt att diskutera den här i VB. Jag hoppas att någon tar chansen att se en gripande, spännande och tankeväckande pjäs. Den är som teater ska vara, en maskros som lyser några dagar mellan gatstenarna.
Gunnar Stensson

PS. På söndag klockan 18  kommer ett gästspel från Helsingborgs stadsteater: ”Tills döden skiljer oss åt” med Göran Stangerts och Kajsa Ernst. En föreställning, en kväll, en illustration till vad jag skrev förra veckan om lånta fjädrar. Men se den gärna, dom är duktiga.



V-uttalande: Skrota IPRED!

IPRED-lagen, som började gälla den 1 april i år, är ett hot mot rättsäkerheten i Sverige. Genom att göra privata aktörer till polis, åklagare och domare i fildelningsfall blir lagen en fråga om ekonomisk vinst och inte om rättsskipning.
   Genom möjligheterna till snabb och enkel fildelning över internet har sättet vi tar till oss musik, film och TV förändrats. Genom att driva på för införandet av IPRED-lagen försöker medieföretagen vrida klockan tillbaka, istället för att bejaka den tekniska utvecklingen och de möjligheter den ger.
   Vänsterpartiet kräver att fildelning för icke-kommersiellt bruk legaliseras och att digitala bibliotek för utlåning av film och musik skapas. På så sätt kan skapare av musik och film garanteras ersättning för sitt arbete, samtidigt som tillgängligheten till såväl kända som okända verk ökar.
Styrelsen, Vänsterpartiet Lund


Gunnar Stensson
Stormen mot skolpengen i Järnåkraskolan

Det har nu gått ett år sedan det stormiga opinionsmötet om skolan en blåsig aprildag i Järnåkraskolans aula. Opinionsstormen handlade inte i första hand om nedskärningarna. Den handlade om skolpengen.
   Föräldrar och lärare vet – och de vet det med stor oro och omsorg - att alla barn är individer med särskilda förutsättningar och särskilda problem. De vet att barn utvecklas i olika takt. De vet att nästan alla barn då och då behöver särskilt stöd.
   När skolpengen infördes vårterminen 2008 upplevde många föräldrar ett hot mot det egna barnet, ett hot om att det höll på att förlora det stöd som var nödvändigt för dess utveckling. Lärarna upplevde att de höll på att förlora resurser som var nödvändiga för en individualiserad undervisning. Modersmålslärarna och invandrarföräldrarna upplevde att modersmålsundervisningen fördes ut i periferin och försämrades. 

Läs mer


Påsklov

Veckobladet tar påsklov nästa vecka då redaktionen har annat på programmet.

Glad Påsk och på återseende den 17/4.

 


När öronen håller på att
ramla av

Ibland tror man inte sina öron. Jag fick höra att Hyresgästföreningen i Lund hade haft årsmöte. Årsmötets ordförande, en klassisk förtroendeposition, var Lars Bergwall, partiföreträdare för centerpartiet, vice ordförande i kommunstyrelsen. Bergwall är ordförande i LKF, Lunds kommunala fastighetsbolag, och därmed hyresgästföreningens viktigaste förhandlingsmotpart.
   Jag blev alldeles perplex när jag hörde det. Jag var tvungen att ringa till hyresgästföreningens ordförande Bengt Karlsson (nej inte han med lundaböckerna) och fråga om det jag hört var sant.
  · Jo det stämmer, sa han. Han var ordförande på årsmötet i fjor också.
  · Varför just han, är han särskilt kvalificerad som ordförande?
  · Nej, inte för något särskilt. Men vi ville ha en lundabo, och vi har ju goda kontakter med honom.
  · Skulle man inte kunna tänka sig att ni tagit någon som lite mera var i samklang med hyresgäströrelsens traditioner, säg en socialdemokrat?
  · Nej, vi vill just komma bort från de gamla politiska banden.
Av och till har väl jag och andra haft tankar om vad som har hänt med de gamla folkrörelserna: kooperationen, fackföreningsrörelsen m.fl. Det är en fråga som inte bara angår oss som började i Unga Örnar och tänker sluta Fonus händer. Läget är inte det bästa, har man förstått, men detta slår väl det mesta?
   Jag ska inte säga vad jag tycker om Lars Bergwall som politisk motståndare – det skulle bara leda till juridiska tråkigheter. Mina åsikter här är heller inte poängen och jag är inte medlem i hyresgästföreningen. Men man undrar: hur i helvete kan Hyresgästföreningen i Lund välja att som ordförande på sitt årsmöte ha huvudrepresentanten för sin förhandlingsmotpart? Det är som, ja vad ska jag säga, som om Djurskyddsföreningen hade valt en slaktare.
Sten H.



Gunnar Sandin
Lunds översiktsplan – en översikt

Hade tänkt skriva om detta förra veckan men är glad att det blev uppskjutet, av två skäl.
För det första lyssnade jag på kommunfullmäktiges senaste möte. Där fanns en interpellation om förslaget till översiktsplan, av Anders Ebbesson (Mp), som efterlyste ett alternativ utöver de tre som förslaget innehåller, ett alternativ där Lund kan leva upp till de utsläppsmål som klimatbasutredningen har formulerat. Nu når förslaget bara halvvägs. Ebbesson blev rätt hårt åtgången av de rödare oppositionskamraterna i debatten men han har förstås rätt. När temperaturen och havet stiger och när nederbörden ökar kan vi inte bara låtsas som att det regnar.
   För det andra kom Banverket med sin bedömning av vad spårpengarna räcker till. Det blir inga nya pågatågslinjer före 2022. Det är inte första gången som löftena sviks utan i vissa fall den tredje. Då ska man veta att spårvägen Lund–Dalby inte alls fanns med i planen utan kommer efter i kön, hur långt är okänt. Och att man förutsätter en medfinansiering från staten/Banverket för att projektet alls ska vara möjligt att genomföra.

Läs mer

 

 

 


Vad var bonuskapitalismen för en sorts kapitalism?

Nu när regeringen och en del uppmärksammade storbolag gått till bonusreträtt, och LO:s företrädare fått stå till svars för sin del i frikostigheten, kan man undra vad bonuskapitalismen var för en sorts kapitalism. De fasta och rörliga ersättningar som bonusdirektörerna har fått, handlar uppenbarligen inte om ersättning i förhållande till nerlagt arbete. Det är inte möjligt med så svindlande belopp. Det direktörerna har fått kan knappast betraktas som lön. Men om det inte är lön, vad är det då?
   En bonusdirektörs anställning skulle kunna ses som ett slags förläning. När man upptas i finansadeln förlänas man en ägarroll med maktbefogenheter och med rätt till uttag från egendomen. Som företagsledare arbetar man då inte för ägarna på vanliga anställningsvillkor, utan man har blivit upptagen i ägarklassen för att representera ägarnas intressen.
   Den gamla kretsen av ägare har inte klarat av att själv förvalta och utvidga sina rikedomar. De har behövt ta upp nya aspiranter i sin krets. Förutom dessa traditionella kapitalägare finns det också en ny sorts stora ägare, pensionsfonder, försäkringsbolag och liknande. De har också behövt anställa kapitalförvaltare, och har mer eller mindre öppet dragits in i samma slags förläningsmönster. Förutom de senaste skandalerna där det smusslats med kapitalöverföringarna kan man t ex tänka på Skandia för några år sen, och deras program för direktörernas wealth building.
   Förläningsekonomin är knappast borta för gott även om det just nu blivit bonusstopp, eftersom de gamla ägarna fortfarande behöver vasaller. Medan nyrekryteringen till finansadeln dämpas under en tid framöver, kan ändå åtminstone pensionsfonderna passa på att ändra kurs, och börja ta de långsiktiga intressen på allvar som de egentligen ska företräda. De borde anställa ekonomer som är inriktade på realekonomi och hushållning med begränsade resurser, och göra sej av med de närsynta spekulationsekonomerna som inte kan sätta in ekonomin i sitt mänskliga och globala sammanhang. Det som fackliga företrädare i fondstyrelser försummade när de på sin höjd kunde reservera sej, har de nu chans att ta igen, när kapitalbubblan spruckit, och den enda vägens politik har nått vägs ände. De är inte tvungna att låta samma sak hända igen.
Lars-Åke Henningsson



Den ekonomiska krisen

Jag tror att den ekonomiska kris vi nu har kommer att bli långvarig. Risken är att, när det väl vänder så står nästa kris runt knuten. Min tro bygger på att mycket av produktionen bygger på konsumismen, snart orkar vi helt enkelt inte konsumera mer.
   Jag är ingen ekonom, men det finns erfarenhet, inte dum att ha. Jag vill dela upp de 60 senaste åren i två tidperioder. 1950-75, ca 25 år. och1976-2009, knappt 35 år. Att jag väljer dessa perioder finns en tanke, eftersom perioderna framförallt har skillnader som ger kunskap.
Det finns två saker som förenar dessa bägge perioder. Produktionen ökade kraftigt i bägge perioderna. Mellan tummen och pekfingret tror jag att vi dubblade produktionen i första perioden och gjorde om det i den senare perioden. Vi har alltså ungefär fyrfaldigat produk- tionen de senaste 60 åren. En annan sak som är lika är att kvinnorna kom ut i arbetslivet.

Skillnaderna
Men det finns mycket som skiljer. I första perioden höll vi arbetslösheten i schack. Det fanns perioder, där vi knappast hade någon arbetslöshet alls. Vi fixade detta genom att gå ner i arbetstid, från 48-40 timmar. I andra perioden har vi nästan inte alls sänkt arbetstiden och arbetslösheten har bitit sig fast. Tidvis kan man tala om massarbetslöshet. Trots att vi nu producerar mer än ca fyra gånger mer än för 60 år sedan så har vi massarbetslöshet. Det verkar alltså inte finnas något självklart samband mellan hög produktion och låg arbetslöshet.  
   I den första perioden hade vi ingen statsskuld, alltså bara tillgångar. I den andra har statsskulden ökat kraftigt efter flera ekonomiska moras. Därmed kommer jag in på att vi enbart hade socialdemokratiska regeringar i den förra perioden medan vi haft borgerliga regeringar under snart 12 år den senare perioden. Borgarna har inte förstått att välfärd kräver höga skatter. Det är under borgarnas tre regeringsperioder som statsskulden skapats.
   En annan skillnad, som jag hoppas återkomma till, är att vi under den första perioden inte hade någon atomkraft medan vi nu har runt 60 TW. Det verkar inte heller finnas något som talar för att god tillgång till atomkraft förbättrar sysselsättning, kanske är det tvärtom. God och därmed relativt billig el innebär maskiner fler robotar och datorer.
   En annan sak, kanske viktigast är att den produktion vi hade i första perioden drevs, i hög grad, av eftersatta behov. Vi behövde bygga mycket och beslutade om ett millionprogram. Välfärden behövde byggas ut. med barnomsorg, skola och bättre sjukvård, säga vad man vill om sjukvården nu men den är överlägsen den vi hade då. Det är det här argumentet som gör att jag tror att krisen blir långvarig, nu drivs produktionen i hög grad av konsumismen, som kan undvaras. Jag skall komma med en säkert kontroversiellt åsikt. Vi borde stannat vid 1975 års levnadsnivå. Redan då hade vi det bra, vi hade det så bra att vi hade haft utrymme att höja skatten och därmed utveckla välfärden, vi hade råd att göra samhället mer jämställt och jämlikt. Vi i den rika världen borde gått in för 0-tillväxt redan 1975 och i perspektiv av hur världen ser ut var vi i Sverige stenrika redan då.

Slutsats
Min slutsats är att det blir allt svårare att hålla ner arbetslösheten när konsumtionen i hög grad drivs av varor som inte är oundgängliga. Om vi i det läget envisas med att inte sänka arbetstiden, samtidigt som vi producerar allt mer per tidsenhet så är det nästan ett matematiskt faktum att arbetslösheten kommer att öka.
   En kommentar: hur kan regeringen se hur byggmarknaden säckar ihop så att vi inte kan tillfredställa ett mänskligt grundbehov, utan att göra något??  Jag hoppas få återkomma, i dessa spalter, om särskilda artiklar om sysselsättningen och atomkraften.

Sven-Hugo Mattsson, Demokratisk Vänster

 

I veckans nummer:

Kulturtips

Mattips — Nässeldagen

Russeltribunal planeras om Israels krig mot Gazaremsan

Heta påsknätter
av Gunnar Sandin

Andreas Malm: Hatet mot muslimer
avGunnar Stensson

Språklekar/Don't mention the war
av Anders Davidson

”Change” – trots allt
av Erik Kågström

”Möss och människor” på Lilla Teatern i Lund
av Gunnar Stensson

V-uttalande: Skrota IPRED!

Stormen mot skolpengen i Järnåkraskolan
Gunnar Stensson

När öronen håller på att ramla av
av Sten H.

Lunds översiktsplan – en översikt
av Gunnar Sandin

Vad var bonuskapitalismen för en sorts kapitalism?
av Lars-Åke Henningsson

Den ekonomiska krisen
av Sven-Hugo Mattsson

Sol och Vår
av Birgitta Frostin

Redaktion:

Göran Persson och Kajsa Theander

Utskriftsvänlig form

Russeltribunal planeras om Israels krig mot Gazaremsan

När Per Gahrton nyligen på stadsbiblioteket talade om Israel och Palestina, restes från publiken frågan om en Russeltribunal om Israels krigsförbrytelser. Nu ser den ut att bli verklighet.
   I början av mars offentliggjordes beslutet om en ”Russel Tribunal on Palestine”. Initiativet stöttas av över hundra internationellt kända personer – listan innehåller dock ännu ingen från Sverige.
   Tribunalen har ett vidare syfte än att tydliggöra Israels roll. Den ska tydliggöra USAs och EUs speciella ansvar i förhållande till övergreppen mot det palestinska folket, som har berövats sina grundläggande rättigheter. Målet är att få FN och dess medlemsstater att göra upp med det specialförhållande som möjliggör att Israel aldrig straffas för sina förbrytelser.
   För att tribunalen ska lyckas påverka det internationella samfundet behövs stöd och opinionsbildning i varje enskilt land.
Bertil Egerö

Russeltribunalens hemsida





Mattips — Nässeldagen

Idag har jag plockat späda nässlor vid Höje ås stränder där vita svanar gled med strömmen i solvärmen och röken från en eld borta vid mandéernas dopplats ringlade mellan pilarna. Nässeldagen kom plötsligt. Svedan i fingrarna stimulerar.
Gunnar Stensson

 

 

Kulturtips

Frankenstein - Kesselofski & Fiske
Picknickteater på Victoria 3-4 april
Läs mer

Den Vilda Bebin
På Teater Sagohuset i Lund 4, 5, 6, 7, 25 och 26 april. Vår största succé någonsin, nu tillbaka i Lund efter 150 spelningar allt från Shanghai till Finnspång. Sista chansen att se Lilla Vild, Herr Kanin och Herr Giraff åka ut på ett oförglömligt äventyr.
Läs mer

Tills döden skiljer oss åt
Söndag 5 april på Lunds Stadsteater.
Läs mer

Spring awakening
Tisdag 7 april & onsdag 8 april på Lunds Stadsteater.
Läs mer

Matteuspassionen av J. S. Bach
I Lunds Domkyrka onsdag 8 april 18.30, i S:t Andreas kyrka Långfredag 10 april 18.00.
Läs mer

Caroline af Ugglas

KB lördag 11 april
Läs mer

Miss Li
Babel 11 april.
Läs mer

Tolvan Big Band
Uruppförande på Victoriateatern, picknickkonsert 14 april.
Läs mer

Hela kulturcentralens program

 

 

Heta påsknätter

Sydsvenskans väderprognos har blivit mycket roligare att läsa sen man krympte x-axeln på diagrammet över temperaturutvecklingen. Nu blir svängningarna dramatiska.
   Av dagens kurva framgår att nattemperaturen väntas parkera sej på cirka sju plusgrader. Dagtemperaturen stiger till tolv på tisdagen, den sista dag som visas än så länge. Vi har tillåtit oss att extrapolera den kurvan och når då upp till 17 grader på onsdagen och 22 på skärtorsdag.
   Den dagen startar den traditionella påskvandringen. För nattemperaturen ger vi ingen säker prognos, men hett blir det genom den intensiva strålningsvärmen från lägereldens snustorra ved.
   Anpassa kläder och utrustning därefter och kom med! Mer info från och anmälan till
Gunnar Sandin, 135899

 

 

Sol och Vår

Solen skiner över både onda och goda. I vårens tid också över mig.
   Fast jag inte fick den där struntsumman som jag så väl behövde.    Till den nya flygeln för alla gäster som så gärna vill bo kvar ute hos oss över natten, till söndagens brunch.
   Våra fester börjar få så fin form – vi är nu etablerade festfixare, ingen kan bjuda så generöst och genomtänkt som vi. Vår gästbok av fylld av tacksamma utrop från Marcus och Percy och alla andra vänner. Hur kan någon missunna oss denna tillbyggnad, när vi kan vara till sådan glädje för våra medmänniskor!
   Två fattiga miljoner – en petitess i dessa tider. Och hela idén har liksom förfuskats, solkats ner av avund och elakhet. Och rangordningen är raserad. Tilltron. Den som är grunden till all framgång. Den där tilltron som gör att man får vara med. I klubben. För utan den ekonomiska rörelsefriheten blir man lämnad utanför den klubb där allt som har betydelse för ens fortsatta liv och framgång avgörs.
   Det är som att bli vingklippt, avklädd, förnedrad. Vilken skam! Nyckeln till all utveckling har tagits ifrån mig. Det är nedrigt och orättvist. För jag är värd allt jag jobbat och slitit för, varendaste miljon. Och gudarna ska veta hur väl jag förvaltat mina pund!
   För vem har maken till min arbetsdisciplin – jag har inte missat en arbetsdag under hela min karriär på SEB. Inte ens under våra konferensresor till Sydafrika och Galapagos har jag slösat bort dyrbar tid på sovmorgnar. Nej, upp med tuppen till gym och rejäla golfrundor – kroppen ska vara i heltrim, representativ. De nödvändiga plastikingreppen har aldrig någonsin utförts under arbetstid, fattas bara!
   Och inte har jag ens snuddat vid tanken på att planera för skatteflykt, som Percy och PG. Nej, jag är trogen mitt land och min bank. Jag har alltid känt mitt stora ansvar som en hederssak. Och nu ifrågasätts allt jag sätter så högt: att ett gott arbete på en hög post ska värderas och uppskattas efter förtjänst.
   Istället får jag medlidsamma blickar från mina manliga kolleger som tidigare alltid beundrat mig för min arbetsdisciplin och höga ambition. De verkar tycka att jag får skylla mig själv. Att jag borde skämmas. Skämmas för vad! Jag som alltid gjort allting rätt, aldrig fallerat eller tvekat inför att ställa upp.
   Kan det vara så enkelt som att jag har haft otur, hamnat i het luft vid precis rätt tidpunkt – en olycksam timing. Och kollegerna har ju sina egna flyglar och fallskärmar att bevaka, sina egna liv att skydda. För att vara solidarisk med en olyckssyster krävs mod. Det ser jag nu att de inte har. Det gör ont!
   Kan det vara så att mitt yttre som jag hittills alltid prisats för nu blivit mitt fall? Att vara vacker, kvinna, och chef – det blir nu misstänkliggjort. Som att jag bara är en vacker maskot, en som utnyttjats som omslagsflicka. Var den senaste operationen kanske droppen?
   Vem vill nu komma till vår rådjursjakt?
   Vi kanske inte ens behöver bygga den där flygeln!
Annika Falkengren med hjälp av
Birgitta Frostin