Den ekonomiska krisen ur ett långt perspektiv
Vi är på väg in i en världsomfattande depression med arbetslöshet nästan överallt. Den kan ta formen av en deflation eller en inflation. I båda fallen drabbas de vanliga människorna, men inflationen är farligast. Så bedömer Immanuel Wallersteins utvecklingen i en arikel den 15 oktober.
Vad utlöste krisen? Är det bostadslånen? Eller är det oljespekulationerna? Att söka svar på sådana frågor är att låta sig förblindas av det korta perspektivets damm, som Fernand Braudel kallade det. För att förstå vad som sker måste vi i stället studera ekonomins medellånga och långsiktiga cykliska svängningar.
Vändpunkt för USA och det kapitalistiska systemet
USA inledde sin uppgång till världshegemoni 1873, uppnådde full dominans 1945 och har sedan långsamt försvagats från 1970-talet. George Bushs dårskaper har omvandlat en långsam nedgång till ett brant fall. Vi är nu bortom varje antydan till amerikansk hegemoni.
Läs mer
Minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse
Det tog mig lite tid innan jag satte mig att läsa Håkan Arvidssons ”Vi som visste allt. Minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse.” Dels var det människor omkring mig som sa att Håkan är precis likadan som förr – han anser sig veta allt – dels var det entusiasmen för boken på de borgerliga ledar- och kultursidorna som jag fann motbjudande. Här var uppenbarligen en person i deras smak, en person som fyrtio år efter 1968 kunde tala om Hur Ruttet Det Egentligen Var.
En utomordentlig stilist
Men nu kunde jag inte hålla mig längre och jag tycker helt enkelt att det är en intressant och bra bok, i första hand därför att Håkan Arvidsson är så god stilist. Han skriver en gammaldags, lätt mångordig prosa, med ord som ”måhända” och det är ovanligt för människor i hans generation. Det kan bli tungt någon gång, men i huvudsak är det vackert och jag ser det som ett fullföljande av den klassiska svenska bildningstraditionen. Och jag har alltså genom åren läst Håkan Arvidsson mera för hans sätt att skriva och än för vad han säger.
Det jag uppskattade mest i den här boken var hans skildring av hur det var i Jönköping på 50- och tidigt 60-tal. Det råkar vara så att jag bodde i Jönköping på 1950-talet och gick i samma gamla hemska läroverk några år före honom. Och gick och frös på lördagskvällarna framför biograferna på samma gamla vindpinade Östra Storgatan! Jag har därmed också full förståelse för det fruktansvärda dilemma som uppstod när flickan han skulle följa hem bodde i Bankeryd.
Läs mer
Från VB:s fordonsindustriellt sakkunnige:
Bilhatarens julafton (2)
En vecka har förflutit och med den nya glädjeämnen. I USA har Ford och General Motors fått kreditvärdigheten sänkt, en våg av nedskärningar går fram över de europeiska bilfabrikerna, Volvo personvagnar överväger enligt GP att ta bort ännu ett skift i Göteborg. Saab och Volvo hör till dem som minskar försäljningen mest.
Realsocialistiskt alternativ
Det är små bilar som gäller. Italienarna har ju återuppväckt själva inkarnationen av småbilsbegreppet, Fiat 500, en bil vars litenhet har gett upphov till minst två skabrösa historier. Är det tillåtet att lägga en länk, redaktörn?
Bäst är inga bilar, näst bäst är små bilar, som drar lite bränsle och är resurssnåla att tillverka. Det finns några negativa saker att säga om östtyskarnas Trabant, som att avgaserna inte var särskilt rena och att den inte var överdrivet krocksäker. Men det senare var inte så farligt som det kan låta. Dels var de flesta bilarna i DDR Trabanter, så många kollisioner skedde mellan jämbördiga parter. Dels var farten måttlig, både för att hastighetsbegränsningarna var stränga och att Trabanten inte kunde gå särskilt fort. Det ledde till lugn trafikrytm och få omkörningar. Och DDR hade nollgräns för trafikonykterhet.
I en öppen, kapitalistisk ekonomi är dock det realsocialistiska alternativet svårt att förverkliga. Östtyskarna längtade så starkt efter de motorstarka västtyska bilar de kunde se på teve att det starkt bidrog till Murens fall. Jag är tevehatare också.
Lära av mobilerna
Ska man vara realkapitalistisk, det vill säga räkna med att den nuvarande samhällsekonomiska ordningen tills vidare består, om än vingskjuten genom den aktuella krisen, är det alltså små bilar som gäller.
– Såna kan vi inte tillverka i Sverige, konkurrensen är för svår, säger Göran Johnson, före detta ordförande i Metall och styrelseledamot i Volvo. Nye Volvochefen Stephen Odell instämmer och talar om en förstärkt satsning på premiumsegmentet. Men nog är väl detta att underkänna den svenska förmågan till produktutveckling och produktion? Se på mobiltillverkarna, de kan konsten att krympa samtidigt som funktionerna blir fler. Förresten är medtävlarna i finbilsklassen nog så svåra. Det är ju där som Saab och Volvo förlorar stort just nu.
Politikerna kan verksamt bidra till utvecklingen mot en lättare bilflotta genom att ändra förmånsbilarnas skatteregler, det som Anna Lindh misslyckades med. Sänkta milersättningar och avdrag för arbetsresor fungerar i samma riktning. Det blir intressant att se om något parti vågar föreslå detta i ett läge där många tycker synd om Volvoarbetarna.
Synd?
Är det då inte synd om de anställda på Volvo? Det är i en mening synd om alla som mister födkroken, antingen de tillverkar bilar, splitterbomber, skräpmat eller något annat. Det får inte hindra oss från att försöka få bort splitterbomberna och skräpmaten. Och det har inte saknats varnande röster som sagt att massbilismen är ohållbar.
Nu är bilarbetarna förstås bara en liten del av alla som i första omgången drabbas när vi börjar röra oss bort från bilsamhället. Tidningarna berättar redan om multiplikatoreffekter och dessa kommer att sprida sej till nya branscher. I gengäld kommer kollektivtrafiken och dess arbetstillfällen att öka. Fast inte i tillräcklig takt. Det blir kärva tider.
I den situationen ska man förstås visa medkänsla. Men det är också viktigt att förhärda sej en smula.
Gunnar Sandin
Kommentar på bloggen
Hej Veckobladet och Göran,
kul att bli omnämnd i VB, en gång för vad som nu verkar vara rätt länge sedan ingick jag i redaktionen några år, många skojiga minnen. Men nu är det dags för ett litet klarläggande. VB skriver att jag på det seminarium om forskningspolitik som gick av stapeln i Lund i slutet av sept att jag främst oroade mig för "hotet från det statligt påbjudna genusperspektivet". Om dessa saker blir det lätt missförstånd så låt mig försöka klara ut detta.
Det är inte alls min åsikt att genusforskningen som sådan skulle vara ett problem i detta avseende. Jag har också många gånger uttryckt att det i ett system som vårt är helt i sin ordning med politiska beslut om ökade satsningar på ett forskningsområde som detta så länge det formuleras som ökade satsningar på en problematik (jämställdhet som forskningsområde). Inte heller tycker jag det är något fel med en särskilt myndighet som skall stödja denna forskning. Problemen som jag ser det är två. Dels har Genussekretariatet slirat på formuleringar om de är till för att stödja forskning om ett särskilt problem/område, eller om de skall stödja forskning med ett särskilt teoretiskt perspektiv. Det förra är enligt min mening helt OK, det andra inte. Dels är det inte alls bra att man försökt använda administrativ, politisk och ekonomisk makt för att förmå andra forskare att använda sig av ett teoretiska perspektiv som skett t ex vid Umeå universitet och i Vetenskapsrådet. Då har man enligt min uppfattning gått över gränsen och skapat ett olyckligt prejudikat. Hur roligt blir det om en borgerlig forskningsminister föreskriver att den ekonomiska forskningen framöver skall utgå från "ett marknadsekonomiskt perspektiv". Linjen bör vara solklar, politiker bestämmer över till vilka områden medel skall gå, forskarna väljer teoretiska och metodologiska utgångspunkter.
Vänliga hälsningar
Bo Rothstein
Bakåtmarsch till Keynes
New Deal-nostalgikern Paul Krugman får ekonomipriset och Blixt-Gordon Brown fantiserar om ett nytt Bretton Woods. Det förment bakåtsträvande vänsterpartiet är kanske inte så mossigt när allt kommer omkring.
Erik Kågström
Gengångaren
Det händer att man inte kan sova. Stereotypa drömmar upprepar sig. Man ligger med hårt slutna ögon och ett värkande tomrum i magen. Universum är slutbangat.
Plötsligt har man stigit upp, besökt toaletten, ställt sig vid köksfönstret. Alla de hundratals fönstren i Klostergården är mörka. Nattsuddarna har lagt sig och tidningsutbärarna syns inte till. Gator och gångstigar ligger tomma.
Nej, där nere bakom bilarna närmar sig en kompakt gestalt. Kan det vara min granne Guschel? Ett kallt luftstråk far genom rummet.
Jag slår på tvn.
Det är något fel, bilden är så mörk, men man ser ett par lysande ögon, ett skägg. Är det Usama? Nej, någon annan, kanske en gammal tysk, nån från 1800-talet.
En guttural röst mumlar men ekar plötsligt stark innan jag hinner sänka ljudet på tvn:
”Ett spöke går runt Europa (presenterade du dig nu, gamle gengångare. Men varför bara Europa? Det måste vara något fel på ditt manifest)”.
Rösten blir suddigare. Den tycks tala om påven och tsaren, franska radikaler och tyska poliser. Så blir den tydligare igen:
”Kapitalet förfäras lika mycket, när profiten saknas eller är mycket låg, som naturen förfäras av vacuum. (en rosslande suck) Men blir profiten rimlig vaknar kapitalet; med tio procent reser det sig och finns överallt (handlar detta om Dracula?) Med 20 procent blir det livaktigt; med 50 procent blir det direkt våghalsigt, med hundra procent krossar det alla mänskliga lagar under sina fötter; och med 300 procent ryggar det inte tillbaka för något brott (eller syftar det på vicepresident Cheney?) ens om det riskerar att hängas i galgen (kapitalet dinglar i galgen!).”
Rösten sjunker igen, blir knappt hörbar. Bara ögonen lyser. Jag anstränger mig att lyssna:
”Denna expropriation fullbordas genom spelet av den kapitalistiska produktionens immanenta lagar…Varje kapitalist slår nu ihjäl flera…(spårar jag en antydan till sadistisk belåtenhet?)…sammanflätningen av alla folk i världsmarknadens nät…Med det beständigt avtagande antalet kapitalmagnater som åtnjuter alla fördelarna av denna omvandlingsprocess växer massan av elände, förtryck, träldom, urartning, utsugning…(högarna av ruttnande karpar i dyn.) men också upproriskheten!” Det kommer som en trumpetstöt.
Så börjar rösten mala om produktionen:
”Produktionen är omedelbart också konsumtion. Individen som under produktionsprocessen utvecklar sina färdigheter ger också ut dem, förbrukar dem i produktionsakten alldeles så som den naturliga akten att avla avkomman (vältrande kroppar) också är ett förbrukande av livskrafter. (det stora ansiktet i tvn ser lystet ut, läpparna blänker under skägget) Produktionen är också konsumtion av produktionsmedel som användes och förbrukas och delvis , som vid eldning, upplöses i grundelementen. (ESS. Flammor i tv-rutan) Likaså konsumtionen av råmaterialet som inte förblir i sin naturliga gestalt och beskaffenhet utan tvärtom förlorar dessa. Själva produktionsakten är därför i alla sina moment en konsumtionsakt (naturtillgångarna är ändliga! Gubbfan!)”
Men han hör inte, han är ju i tvn. ”Produktiv konsumtion”, mumlar han: ”Konsumtionen är omedelbart också produktion. Att människan i näringsprocessen, en form av konsumtion, reproducerar sin egen kropp, är klart. Men detta gäller om varje annat slag av konsumtion som på det ena eller andra sättet reproducerar människor i ett eller annat avseende. Konsumtiv produktion. (Är detta nån sorts final cut av Bladerunner?) Konsumtionen producerar produktionen i dubbelt avseende…”
Jag blir plötsligt matt, rösten hörs alltmer avlägsen, jag slumrar till i stolen men väcks då Sydsvenskan dunsar genom brevluckan.
Klockan är fem. Tvn brusar. Jag tänder lampan. Ute blir det svartare än förut. Kokar kaffe, sätter mig och läser: ”De svenska storbankerna står starka med god tillgång på kapital…Bara under september varslades cirka 9000 personer i Sverige. I veckan spädde Volvo Personvagnar på den dystra statistiken med ett jättevarsel som fortplantar sig” (vad var det jag drömde i natt?) långt in i underleverantörsledet”.
Detta är ju oanständigt!
Mörkret övergår i grå gryning. Lampor tänds i enstaka fönster. Innanför gardinerna rör sig trötta kroppar. Ett godståg dånar långsamt förbi med gnisslande bromsar.
Det kanske känns bättre om jag duschar.
Gunnar Stensson
(efter en stunds ögnande i Det kommunistiska manifestet och Till kritiken av den politiska ekonomin )