28 mars 2008
Cykelkommun? II
Sedan någon gång i november 2007 har cykelbanorna i korsningen Dalbyvägen-Tornavägen verkat vara testområde för en kombinerad cykelslalom- och hinderbana. En entreprenör, Elektro-Sandberg, grävde upp cykelbanorna för att sätta upp nya trafikljus. De nya stolparna kom på plats, men inga trafikljus. De gamla stolparna står också kvar. Så la man igen det uppgrävda, men på ett så vårdslöst sätt att de uppgrävda delarna av cykelbanan (cirka 50 meter på ömse sidor om Tornavägen) består av en enda serie djupa gupp.
Guppen i kombination med ett stort antal trafikljusstolpar i cykelbanan har gjort den närmast ofarbar. (Se bild som visar den vy som möter den cyklist som färdas i östlig riktning på cykelbanan! Jodå, alla stolparna är placerade i själva cykelbanan.) Så har det alltså sett ut sedan i november. Entreprenören skyller på en underleverantör som inte har kunnat leverera ett fungerande styrsystem för trafikljusen. (Nu i dagarna har entreprenören börjat rota i marken igen, vi får se om någon förändring kommer till stånd).
Men tror någon att samma förhållanden skulle ha fått råda på bilkörbanorna i samma korsning under nästan ett halvårs tid? Om bilar, kryssande mellan en skog av stolpar och gruppande i en svit av djupa diken och höga bulor, tvingats krypa fram i en hastighet motsvarande en fjärdedels gångfart och under stundom, i synnerhet vid snö- och isbeläggning, tvingats stinga ur sitt fordon och dra det framåt för hand?
Men nu var det ju bara cyklister som drabbades. Fortfarande får cyklister (och fotgängare) finna sig att inte vara ”riktiga” trafikanter. Så kan det gå till i en kommun som gärna kallar sig ”Cykelkommun”.
Ulf Nymark
VB har hela listan:
Skåneombud till v-kongress
Vänsterpartiets distrikt i Skåne skickar 17 ombud till partikongressen i Norrköping den 6–8 juni. De är, i bokstavsordning:
Peter Ahlbom, pedagog, Helsingborg
Britta Berg, pensionär, Simrishamn
Pål Brunnström, doktorand, Malmö
Tove Hultberg, arbetslös, Malmö
Martina Nilsson, politisk sekreterare, Malmö
Olof Norborg, v-ombudsman, Lund
Anne-Maj Ohlsson, förskollärare, Svalöv
Anita Petersson, kanslist, Hässleholm
Marta Santander, utredare, Lund
Sven-Erik Sjöstrand, politiker, Perstorp
Ruzica Stanojevic, förskollärare,
Patrik Strand, politisk sekreterare, Kristianstad
Henning Süssner, rektor, Landskrona
Angelica Svensson, ingenjör, Lund
Morgan Svensson, politisk sekreterare, Malmö
Sara Svensson, högskolestuderande, Malmö
Heidi Ukkula Grönlund, vårdstuderande, Landskrona
Formellt ska ombudslistan fastställas genom poströstning bland medlemmarna, men det är alltså en formsak. Skulle man vilja driva kampanj för någon av den 17 andra kandidaterna finns det inget distriktsövergripande forum för detta. Medlemsbulletinen Menander, som presenterade kandidaterna, utkommer inte med något mer nummer före valet. Det finns alltså ingen chans för någon annan att tränga sej före.
Ombuden bar alltså i realiteten beslutats av distriktets valberedning. Den är i sin tur nominerad av föregående års partistyrelse.
Jag har angett kandidaternas nuvarande sysselsättning. Det visar att fyra av de 17 är partifunktionärer. En arbetar på partiets egen folkhögskola medan en lever på politikerarvoden och –pension.
En fördel med en samlad Skåneberedning är ju möjligheten att garantera en bra fördelning när det gäller kön, ålder, yrke etc. Samt geografisk fördelning, men man konstaterar att partiföreningen i Trelleborg åter har glömts bort, liksom den i praktiken gjordes på riksdagslistan. Nackdelen är förstås att medlemsdemokratin blir högst formell.
Bilden förstärks av ett inåtvänt parti(distrikt), till stor del kontrollerat av ett antal partifunktionärer, som till över 90 procent får sin försörjning av det allmänna, det vill säga av den kapitalistiska statsapparaten för att tala marxistiska.
Jag konstaterar detta utan någon starkare värdering. Det är ungefär likadant i andra partier.
Men man blir trött.
Gunnar Sandin
Kommentar till Lucifer I
Signaturen Lucifer frågar om man får säga som Villy Søvndal eller om man då närmat sig Pia Kjærsgaard och finner själv språkbruket befriande. Reaktionerna på SF-ordförandens "klarspråk" kanske kan stämm till eftertanke: En förstasida i kamporganet Jyllands-Posten och Fogh Rasmussens "Välkommen hem!" Uppenbarligen slår han an en ton i den danska debatten. De våldsamma demonstrationerna har skrämt många. Men är hårda ord rätt väg? Att slå följe med Kjærsgaard?
Visst kan ett verbalt raseri ibland kännas befriande. Men den retoriska spiral man samtidigt är med att skruva upp är förödande för den politiska diskussionen. Politisk polarisering ovanpå socialt utanförskap stärker extremisterna på ömse sidor. Vilka åtgärder krävs för en verklig integration och samhörighet i dagens Danmark - eller för den delen Sverige, där Lucifer och jag verkar?
Det är en relevant fråga. När man med övriga majoritetssamhällets politiska etablissemang pekar ut en minoritets extremister som det allt överskuggande problemet, då är man med att flytta fokus från en extrem regeringspolitik. De små och få blir huvudproblemet och makten går fri.
Slutligen detta att dra till Saudiarabien om man är oenig med en Søvndal, en Fogh Rasmussen eller en Kjærsgaard är ett lågt argument. Någon som minns "Dra till Sovjet du din jävel!", som "argument"?
Anders Davidson
Herman Schmid
Kommentar till Lucifer II
Om Villy Sövndals befriande ilska
I VB nr 9/08 skriver Lucifer några rader som förtjänar en kommentar. De handlar om danska SFs förbluffande framgång i opinionsmätningarna. Beror den på den nye ledaren Villy Sövndal och hans ”befriande ilska” mot den ortodoxa islam-organisationen Hizb ut-Tahir, frågar Lucifer.
Men Sövndals attack var inte ett uttryck för principiell religionsfientlighet. Enligt hans egen utsago handlade det om den i Danmark så avgörande demokratifrågan: han angrep Hizb ut-Tahir för att inte acceptera den danska demokratin och för att förespråka en islamisk samhällsform Ungefär som det var med kommunisterna i Sverige på 50-talet: de rättade sig efter demokratins spelregler, men verkade för införandet av en annan samhällsform. När jag hörde Sövndals utrop (”…dra åt helvete…res hem till ert eget samhälle…” etc) så mindes jag vad man sa till kommunisterna när jag var barn: ”ni är en fara för demokratin…ni borde förbjudas… ni har inte här att göra… flytta till ert eget paradis…”!
Sövndals framgångar började emellertid inte med angreppet på Hizb ut-Tahir. Han och hans parti hade redan tidigare börjat sända nya signaler i invandringsfrågorna. Resultatet lät inte vänta på sig. Man gick från 6 % i 2005 till 13 % i senaste valet till 17-18 % för att så, efter angreppet på Hizb ut-Tahir, nå upp till hela 20 %. Strålande tider för ett litet vänsterparti! Hur var det möjligt?
I en radiointervju gjorde Sövndal några viktiga förtydliganden. SF hade just anslutit sig till Dansk Folkepartis krav på att de invandrargäng som bränt bilar, sopbehållare och skolor skulle straffas dubbelt. Utöver den lagenliga påföljden skulle ungdomarnas föräldrar/familjer tvingas betala samhällets kostnader för skadegörelsen. Intervjuaren ställde då den utmärkta frågan: hur ser du på BZ-arna och de autonoma från ungdomshuset, som ju också hade bränt sopbehållare, bilar och byggnader sedan deras ungdomshus hade rivits? Skall också deras föräldrar betala skadegörelsen? Skall de kanske också utvisas ur landet?
Nej, det tyckte inte Sövndal.
Läs mer
Gunnar Stensson
Arbetarkultur. Mig äger ingen
”Jag var första barn på dagis. Hade pappa mycket att göra på jobbet var han där innan det ens öppnat.
- Det kommer snart nån, sa han och släppte av mig utanför porten.”
Citatet är hämtat ur Åsa Linderborgs bok Mig äger ingen.
Klockan var sju. Farfar hade varit och väckt både Åsa och hennes pappa. Nu stod hon ensam och frös i mörkret utanför dagiset innan kokerskan kom och släppte in henne och gav henne O´boy och Mariekex. På eftermiddagen hämtade pappa henne.
”När pappa kom till dagis stannade han i tamburen. Jag klädde på mig snabbt. Fröknarna sa några vänliga ord och han svarade blygt. Hans tacksamhet över barnomsorgen och de som arbetade där var gränslös.”
Detta är välfärdssamhället, det som byggdes upp under 70-talet av bland andra Camilla Odhnoff, som vi berättade om i förra numret av vb. Det löser inte alla problem, men det har gjort mycket som tidigare var omöjligt möjligt.
Läs mer
Utskriftsvänlig form
