 |
|
Utskriftsvänligare
form
(pdf)
Gunnar Stensson
Svalor och detaljplaner
Hela högsommaren har svalorna svärmat över vattenspeglarna på dammarna vid Höje å. Tornsvalorna är borta nu, men ladusvalorna med sina kortare vingar och vita bukar finns kvar. Nästan omöjliga att följa med blicken pilar de över vattnet, svänger i tvära kast, tycks nära att kollidera, susar tätt intill iakttagarens ansikte som om det vore en vassvippa eller ett brunt kaveldun, stiger mot himlens vita molnstoder, försvinner och återvänder från ett annat håll, hela tiden frenetiskt kvittrande.
Bokstavstrohet
När man ger sig i kast med en svårighet, som till exempel att i en samrådsprocess argumentera för en mindre förbättring av en byggplan, händer det att man i det svårgenomträngliga snåret av planer, ritningar och byråkratiska samband upptäcker dolda förhållanden som förklarar beslut och attityder som tidigare förefallit obegripliga.
Byggnadsnämndens förra ordförande, Gunnar Jönsson, s, och nuvarande, Göran Brink, m, visade sig båda oförmögna att acceptera ens minsta ändring i den detaljplan för BUP-området som presenterades 2006 inför det samråd, vars lagstadgade syfte är att fånga upp och ta hänsyn till ändringsförslag från boende och andra berörda. Deras trohet mot varje bokstav och siffra i den heliga planen påminde om fundamentalisters mot bibeln eller koranen. Och de lyckades få sina partier med sig.
Förklaringen
Förklaringen var att kommunstyrelsen och Realia Öresund KB, ”nedan benämnt Kungsleden”, redan långt i förväg (2006) slutit ett exploateringsavtal som totalt omöjliggjorde även de minsta ändringar i planen. Så säker var Realia på att planen skulle gå igenom i oförändrat skick att man slöt ett följdavtal med Riksbyggen gällande BUP-området som baserades på godkänt exploateringsavtal (formellt godkändes inte exploaterings- avtalet förrän i juni 2007).
Läs mer»
Ett ointressant parti
I lördags berättade radion att Camilla Sköld Jansson lämnar uppdraget som andra vice ordförande i vänsterpartiet i samband med att hon börjar ett jobb i organisationen Sveriges kommuner och landsting.
I hopp om att få veta mer slog jag upp söndagens Sydsvenska. Inte en rad! Likadant i Dagens Nyheter. Svenska Dagbladet hade faktiskt just en rad om att CSJ lämnar partistyrelsens verkställande utskott (och ersätts med Rossana Dinamarca).
Detta säger en del om de största svenska morgontidningarnas usla löpande politiska bevakning på helgerna, men sannolikt mer om det (bristande) intresse som vänsterpartiet väcker just nu. Men nog borde en uppmärksam politisk reporter kunna notera och kommentera ett par saker. Det handlade trots allt om en viceordförande i ett riksdagsparti.
För det första parallellen med Ulrica Messing som nyss gjorde ett liknande avhopp. Den gången handlade visserligen om ett nytt familjeliv som drog, men i såna här processer finns det ofta både pull och push. Knuffen har nog i bägge fallen att göra med den nya situationen efter valet. Ulrica befann sej förut i hetluften som chef för ett intressant departement men satt nu som skäligen anonym riksdagspolitiker. Väljarna i Jämtland gav inte Camilla fortsatt förtroende som riksdagsledamot, och även hennes liv kändes säkert tråkigare.
För det andra borde en vaken reporter dra sej till minnes att Camilla är en omstridd person i sitt parti. Inför valet av henne gick partiets populäraste rikspoliker, Jonas Sjöstedt, ut i Flamman och vädjade till partistyrelsen att inte utse någon andravice. Visst, det är en onödig befattning i ett litet parti men Jonas avsikt var förstås att hålla tillbaka en av de mest profilerade nytraditionalisterna.
Vilket han ju inte hade något för. Camillas uppdrag var förstås en markering från partistyrelsens nuvarande majoritet. Vi har i VB tidigare noterat hur ofta hon har inbjudits till Lund och Skåne.
Ulrica Messing lämnar riksdan men sitter tills vidare kvar i s-VU, Camilla Sköld Jansson stannar i sin partistyrelse. Bägge vill säkert hålla dörren öppen för en återkomst. För vänsterpartiets del får ändå konstateras att Camillas nedtrappning innebär en försvagning för den nytraditionalistiska strömningen. Om den innebär en motsvarande förstärkning av någon annan strömning återstår att se.
Och vi är väl inte så många som bryr oss. I opinionsmätningarna häckar visserligen vänsterpartiet nånstans i mitten av fältet 5–7-procentspartier men bland medlemmarna är stämningen flau, därom vittnar aktuella möten. Och det är svårt att se vad som skulle kunna ändra på situationen.
Gr
|
|
|
Nr 23 i webbform
|
|
070907 |
 Någonstans i Asien
Sverige har numera inget nämnvärt militärt försvar och det till en kostnad av ca 40 miljarder per år. Närmast kan man jämföra med Finland som har ett fungerande modernt försvar som kostar 20 miljarder per år och som kan ställa 350,000 man på benen. Det är dessa fakta som utgör grunden för den motsägelsefulla situation som nu föreligger.
En total utförsäljning
Ta vänsterpartiet, det mest hatade och från höger utskällda anti-militaristiska partiet. Jo, vänsterpartiet vill fördubbla antalet som får göra lumpen från fem till tiotusen. Ta miljöpartiet, ofta kallat flummigt från samma håll, det vill ha en yrkesarmé på 8,000 stenhårda krigare som ska ut i världen och visa att det svenska stålet biter.Så har vi de traditionellt försvarsvänliga partierna. Deras försvarsvänlighet har visat sig i en ständig vilja att betala för stora mängder flygplan och stridsvagnar som direkt stoppas in i lagerlokalerna för att där åldras i frid. Att kalla in värnpliktiga har man inte haft råd med: de viktigaste satsningarna har varit att tömma mobiliseringsförråden på knäckebröd, kalsonger och terrängbilar. Brännugnarna har bågnat av de miljontals yllestrumpor och gasmaskväskor som eldats upp. Civilförsvarslagren har tömts på sängar och sjukvårdsmaterial – sånt behöver ju inte i våra moderna tider, i varje fall inte i det här landet. Pumpar och elverk har realiserats till rampris på den internationella marknaden – de var avförda just när stormarna satte in i Småland. Vapnen har smälts ner eller skickats till Lettland för att stärka demokratin där eller vad det är de har. Bunkrar och befästningsverk har raserats eller sprängts, bergrummen har dränkts i vatten. Utgångspunkten för försvarspolitiken har varit att Sverige bäst försvaras i Asien, gärna tillsammans med USA, den store förkämpen för demokratin och ekonomin.
Läs mer»
Vändpunkten
Det är verkligen en förmån att kunna cykla till och från sitt arbete och Lund är en stad som lämpar sig väl för cykling vart man än ska. Det är nästan inte för långt till något ställe i stan. Som cyklist känner man sig fri och kan ställa från sig sin cykel nästan var som helst i närheten av det ställe man ska till. I Lund flyter cykeltrafiken enkelt och behändigt. Eventuella framkomlighetsproblem löses smidigt. Om t ex fyra fotgängare går i bredd och fyller både gångbana och cykelbana så gör man bara en liten gir ut i gräset och tar sig förbi fotgängarna utan att göra något väsen av det. Hade detta skett i Malmö t ex hade cyklisten skrikit åt fotgängarna och hade de inte lämnat cykelbanan bums hade de blivit överkörda resolut. Så gör vi inte i Lund. Där löser vi de problem som uppstår utan åthävor, möjligen ibland lite okonventionellt. Det är möjligt att lösningarna ibland närmar sig det lagligas gräns, ja någon gång kanske även en smula över om problemet så kräver. Det kan hända att fotgängaren inte uppfattat vare sig problemet eller dess lösning och blir en aning överraskad eller till och med rädd. Men det finns ingen som helst anledning till det. Vi fixar problemen till allas bästa. Det säger sig själv att denna frihetskänsla och detta toleranta förhållningssätt som präglar lundacyklisten inte låter sig förenas med användning av cykelhjälm. Jo, rent förnuftsmässigt är jag naturligvis helt klar över att jag har ansvar för min hälsa – inte bara inför mig själv utan också inför min fru, mina barn och barnbarn, ja, inför samhället – och att jag naturligtvis bör använda cykelhjälm likaväl som jag använder bilbälte, gympar, inte röker, super måttligt och äter hälsosamt. Som lundacyklist ljuger jag för mig själv och säger att jag inte haft tid att skaffa hjälm, det inte blev av, etc och känner mig fri när jag kastar mig på stålhästen utan tillbehör.
Jag njuter verkligen av att cykla till jobbet. Ja, inte för att jag är särskilt morgonpigg, men själva cykelturen gör mig gott. Jag tycker uppriktigt synd om bilisterna som segar fram på Tunavägen. Denna morgon var det vackert väder och jag susar fram när något plötsligt händer som från och med nu kommer att förändra mitt liv. Ett telefonsamtal. Jag tar förstås mobilen i farten och svarar. Min fru är i telefonen och hon kvittrar, ”Jag träffade en sån trevlig kille nere vid Valvet…dom delar ut cykelhjälmar där. Jag tycker att Du skall åka ner där så får Du en cykelhjälm”. Vad skullle jag säga? Att jag inte har tid att cykla dit? Eller kunde det finnas något annat argument? Jag genomgick en inre kris, helt i klass med den som Karl-Bertil Jonsson genomgår när han överväger om man kan ljuga för sin mamma på julafton. Jag cyklar motvilligt till Valvet. Jag är fast, som en metmask på en krok slingrar jag mig och försöker komma loss, med jag finner inget hållbart argument för att inte ta emot den hjälm som delas ut. Det visar sig att kommunen inte delar ut hjälmarna vilkorslöst. Man måste skriva på ett kontrakt om att man skall använda den. Det finns ingen bortre parentes i kontraktet. Det är som ett äktenskap. Jag och min hjälm hör nu ihop tills döden skiljer oss åt.
Det är nu jag upptäcker att det är nästan bara jag som har hjälm (Var är alla ni andra som fick hjälmar vid Valvet? Det var ju kö till hjälmen.). Tidigare har jag noterat att en del har hjälm, men jag har aldrig funderat över om det är få eller många. En vän till mig försöker trösta mig med att det är bara i Lund det är så. I Stockholm t ex har nästan alla hjälm. Det skiter väl jag i om brorduktig stockholmare cyklar omkring i hjälm. Stockholmare är inga förebilder för mig, det är ju i Lund jag cyklar. Jag ser min skugga på marken, som ständigt påminner mig om min hjälm. Jag försöker återfinna känslan av att vara en fri lundacyklist. När jag skall åka hem från jobbet och jag förbereder mig vid min cykel står en mamma vid en buske och hjälper sin fyraårige son att kissa. När de är färdiga och jag just fått på mig min hjälm, tittar pojken upp på mig och säger ”Mamma mamma, jag har också en sån…”
OS
|
|
Erik Kågström
Kristidender II
För den som vill skriva om kriser finns det i dag mycket att välja på och domedagsprofeterna är legio. Energibrist, vattenbrist, livsmedelsbrist, miljökris, klimatkris m m. Något som man dock inte läser mycket om är demokratikrisen. Jag tänker då inte på Ryssland, även om det kommer oroande rapporter därifrån, utan på världens största demokrati – Amerikas förenta stater.
I det antika Rom var det senaten som i kritiska situationer kunde utse en imperator med obegränsade maktbefogenheter. Det gällde ända till den dagen då Julius Caesar kastade tärningen och korsade Rubicon. Efter det var Rom inte längre en republik, utan en diktatur. President George W. Bush tycks nu gå samma väg som Caesar. Undan för undan ha han skaffat sig maktbefogenheter som ingen amerikansk president före honom har haft. I sin egenskap av överbefälhavare under ett pågående krig säger han sig inte behöva ta order av kongressen. De lagar som utfärdas betraktar han bara som rekommendationer som han inte behöver följa. Han har också satt sig över konstitutionen genom att i praktiken avskaffa habeas corpus. Och det är häpnadsväckande att man låtit honom göra allt detta utan att det blivit någon proteststorm. Nu har dock från både demokratiskt och republikanskt håll bildats kommittéer som inriktar sig på att av kandidaterna till presidentvalet 2008 avkräva försäkringar om att de skall respektera konstitutionen om de blir valda (1).
Sedan demokraterna vann majoritet i kongressen i mellanvalet 2006 har man väntat sig att de skulle sätta stopp för presidentens framfart. Men de demokratiska ledarna tycks vara inställda på att låta Bush göra sina misstag så att en demokratisk valseger säkras 2008. Men det blir kanske inget presidentval det året. Bush kan utnyttja någon kritisk händelse – en ny terroristaktion, en naturkatastrof, ett ekonomiskt krisläge, social oro, en kärnvapenattack på Iran – till att utlysa undantagstillstånd och tillämpa krigslagar. Då blir det inga val förrän presidenten behagar förklara att undantagstillståndet upphört. Det är på vänsterliberala sajter i USA jag läser om farhågor för en sådan utveckling. Man undrar där också vad som är avsikten med det interneringsläger för 400 000 personer som amerikanska arméns ingenjörskår beställt av ett dotterföretag till Halliburton till en kostnad av 385 miljoner dollar. Vidare skall en topphemlig pentagonrapport den 1.juni i år ha innehållit uppgifter om ansatser till uppror (insurgency) inom USA och en omfattande plan för upprorsbekämpning.
Läs mer»
Ulf Nymark
Demokratisk Vänster
Oviss framtid för lokstallarna
Kommer lokstallarna att bevaras? Ja, ska vi tro de glada budskapen i tidningar och från en del kommunpolitiker så är saken klar som korvspad. Fast ser man närmare på Tekniska nämndens beslut om försäljning av lokstallarna skönjer man åtskilligt grums på botten i korvgrytan.
Vid Tekniska nämndens sammanträde den 22 augusti fanns som beslutsunderlag en skrivelse från förvaltningen som presenterade två förslag rörande lokstallarnas framtid. Ett förslag, förslag A, gick ut på att försäljning ska ske utifrån gällande detaljplan, dvs. kontor/icke störande småindustri inom befintlig byggnadsvolym och fortsatt parkering på fastigheten Hardebergabanan 4.
Det andra förslaget, förslag B, var att försälja både lokstallarna och parkeringsplatsen för en omvandling av kvarteret tillsammans med ägaren av fastigheten intill. Detta förslag hade en detaljplaneändring som förutsättning, med i huvudsak (min kursivering) bibehållna byggnadsväggar.
Inbäddat förslag
Dock fanns ett tredje förslag inbäddat i skrivelsen, fast det inte framfördes av förvaltningen som ett förslag. Chefen för mark- och exploateringskontoret skriver: ”om det är ett oavvisligt krav (förvaltningens kursivering) att lokstallsbyggnaderna ska bevaras bör byggnaderna behållas i kommunens ägo (fortfarande förvaltningens emfas)och överlåtas till Serviceförvaltningen för upprustning, eventuell marksanering, fortsatt förvaltning och uthyrning”. Denna möjlighet lyftes fram som ett konkret förslag, kallat 0 plus, av undertecknad, helt enkelt av den anledningen att det var den enda garantin för att byggnaderna bevarades. Demokratisk vänster är en varm anhängare av att byggnaderna bevaras av historiska och kulturhistoriska skäl.
Kommunal ägo enda garantin
För att ytterligare klargöra förutsättningarna för bevarande heter det i förvaltningens skrivelse: ”Gällande planbestämmelser är ingen fullständig garanti för byggnadernas goda bestånd. Det är endast genom att behålla byggnaderna i kommunens ägo som bevarandet kan garanteras”. Chefen för mark- och exploateringskontoret underströk detta ytterligare under mötets gång: en köpare kan mycket väl efter köp och ytterligare granskning finna att hon/han tycker byggnaderna är i så dåligt skick att de inte går att bevara. Och då finns inga hinder att riva.
Läs mer»
|
|
|
