 |
Dom bränner bilar! Mycket har hunnit skrivas om upploppen i Frankrike. Härmed ett sidospår. Vandalisering av kollektivtrafiken är som bekant ett stort problem i Sverige, Frankrike och många andra länder. Många miljoner som kunde behövas bättre till annat får årligen läggas ut på att tvätta bort graffitti. Det finns andra som har gjort det till en sport att t.ex. sabba tunnelbanevagnar. I Lund har man nyss dömt några ungdomar som saboterat stambanans spår norr om stationen. Det är sånt som får somliga att välja bilen i stället. Man önskar förstås att förstörandet av vår gemensamma egendom upphör, men det är säkerligen att hoppas för mycket. Därför är det en absurd tröst att det är privatbilar som drabbas av den senaste vågen. Det skapar trots allt en sorts balans. Som VB travesterade "Tolvskillingsoperan" en gång för längesen: vad är det att sabba en bil mot att köra en bil. Dessutom får näringslivet en behövlig injektion när alla uppbrända bilar ska ersättas. Grr |
| Nr 7 2/4 i webbform | 051118 | |
| Gammal kamrat efterlyses! | ||
| Vänsterpartiet har legat
ännu lite lägre i någon annan opinionsmätning
under senare tid men Sifo har en särskild status. SCB frågar
förstås många fler men frågar dem sällan,
och Sifo är alltså bättre på att fånga
upp aktuella rörelser bland väljarna. Att partiet nu hamnar
på 5,1 procent i Sifo har därför fått till och
med Mats Einarsson att förklara sej bekymrad. Ingen katastrof Låt det först säga att det inte är någon katastrof att stödet för vänsterpartiet minskar. Det kan på goda grunder hävdas att partiet förtjänar tillbakagången, och de borttappade sympatierna stannar till övervägande del inom familjen, det vill säga hos de rödgröna. Även om det har noterats en överströmning till junilistan som varken är fågel eller fisk i regeringsfrågan, fastän jag håller en liten slant på att gamle sossen Nils Lundgren inte går till höger. Vad händer om vänsterpartiet får 5 procent i nästa val? Det innebär ungefär en halvering mot 2002 och 17-19 riksdagsmandat. Med fortsatt rödgrön majoritet och ett miljöparti som klarar strecket men inte mycket mer innebär det att socialdemokraterna stärker sin ställning gentemot stödpartierna, som i motsvarande mån får sin samlade position försvagad, bland annat i regeringsförhandlingar. Möjligheten att komma med i själva regeringen minskar också. Att Lars Ohly skulle göra om Kristin Halvorsens bravad och vara finansminister om ett år tror jag alltså inte. Eftersom resultatet i landstingsvalen brukar följa riksdagsvalet och vänsterpartiet i region Skåne inte har lyckats skaka av sej anonymiteten blir det en halvering också där. Av mandat. Inte av partistöd eftersom det finns ett grundbelopp men mindre pengar blir det och mindre i lön till proffspolitiker. Inte heller det är någon katastrof, tvärtom skulle det nog vara nyttigt för ombudsmännen med en tids hederligt arbete. Ingen katastrof, fast … Partiets ställning i den allmänna opinionen halveras inte nödvändigtvis, men man får räkna med en försvagning också där. Väl mest för att nederlag demoraliserar medlemmar och sympatisörer. Inte omedelbart, då brukar man visa upp ett trotsigt nylle och försäkra: "Vi kommer tillbaka!" Men sen sjunker slagkraften, och till demoraliseringen kommer kiv om skulden. Och problemet är ju att moralen är låg och kivet starkt redan i utgångsläget, att marginalerna är smala. Överströmningen till andra partier kommer säkert att fortsätta, och med tanke på krisen i Ung vänster är det svårt att se var ersättningarna skulle komma ifrån. Att den allmänna vänsteropinionen försvagas är inte katastrofalt det heller, men allvarligt. Fast vänsterpartiets roll gör inte så mycket till eller från. Trots allt tal om utomparlamentariskt arbete är det svårt att peka på något viktigare sådant där partiet spelar en central roll. |
Deltagandet i gatumanifestationer
av olika slag tenderar att sjunka. Få av de radikala deltagarna
i mediedebatten definierar sej som vänsterpartister. Partiet
har ingen Göran Greider. Ingen katastrof, men … Det ovan sagda gäller under förutsättning att vänsterpartiet klarar spärren och de rödgröna majoriteterna består. Men om partiet dyker och det bidrar till att borgarna tar över? Vi ska vara rädda om orden och inte missbruka ordet katastrof. Vi har överlevt borgerliga regeringsperioder på olika nivåer förr. Men bra är det definitivt inte. Viktigaste förutsättningen för att det ska gå bra för vänsterpartiet är att folk är missnöjda med socialdemokraterna, näst viktigast är att ha en populär partiledare. Det senare har partiet inte, enligt flera mätningar. Det kan synas orättvist för Lars Ohly ser trevlig ut (tycker åtminstone jag), tittar rakt in i kameran och talar tydligt, men av någon anledning räcker det inte. Vad socialdemokraterna beträffar har de trots arbetslösheten konjunkturen på sin sida. Många får det lite bättre, under valåret. Därför fruktar jag att vänsterpartiet inte har nått botten utan kan hamna under strecket. Och "vår egen kraft ej hjälpa kan", som det står i den gamla psalmen. Lever frälsaren? Vi vet att frälsaren har funnits, statsvetarna har till och med bevisat hans existens. Kamrat 4 procent är hans namn. Men lever han ännu? Vi vet hur det gick till. S-ledaren tonade ner uppmaningarna att rösta på det egna partiet och talade i stället om behovet av vänsterstyre. Partiets alla funktionärer och valarbetare fattade vinken och förde budskapet vidare, fast tydligare, i samtal med gräsrötterna. Men vi vet också att den sortens samtal inte längre är så vanliga, att det är med massmediernas hjälp som allt fler gör sina val. Och frågan är vad den store s-ledaren skulle rekommendera i ett sådant läge. Även mp kan behöva stöd och det partiet ligger hans hjärta närmare. Lund Till sist ett ord om Lund. I kommunalval kan avvikelserna mot riksresultaten vara stora, det är Fagersta ett tillräckligt exempel på för vänsterpartiets del. Men Lund har ingen Stig Henriksson. Mats Olsson äger en potential men har valt att koncentrera sej på annat. En knapp halvering betyder fyra mandat i fullmäktige. Därmed skulle vi vara tillbaka vid situationen 1973. Sannolikt, som då, med en borgerlig majoritet, något som den lokala befolknings- och yrkesstrukturen starkt talar för. Konsekvensen skulle bli en personellt och materiellt försvagad partiförening, med lägre partistöd och förmodligen ökade krav på sej att stötta distrikt och ungdomsförbund. Fortfarande ingen katastrof, det vet vi som var med redan för längesen. Men det var roligare på Gudruns tid. Gunnar Sandin |
|