Minnesord
Lars Borgström
 

Lars Borgström har avlidit. Lars tog studenten, blev kemist, forskade och doktorerade på astmamedicin och blev trogen medicinföretaget Astra Zeneca till sin pension. Han blev 76 år. Han var min vän i 76 år. Föräldrarna bodde grannar i Limhamn och familjerna umgicks intensivt under alla år. I sexton år delade hans och min familj ett semesterhus i norra Skåne, under hela min uppväxt var det familjen Borgström som var min familjs primära umgänge: vi åt god mat, spelade canasta, reste tillsammans,  gick på stadsteatern (som det hette då) med påföljande teatersupé, stöpte ljus och tillverkade smällkarameller inför julen  och hade julgransplundring tillsammans.

Senare under vuxenlivet har vi fortsatt samvaron. Jag och Lars (och Tora och Marianne) bodde nästangrannar i Lund och nästangrannar på landet två mil norr om Kristianstad. Vi har delat mycket. Ljumma sommarkvällar i loggian, resor till spännande platser, öluffat i Grekland och fjällvandrat.

Framför allt har vi delat engagemang inom vänstern, samtal och diskussioner och spelat för ett jämlikt och rättvist samhälle. Det politiska intresset parat med ett musikintresse ledde oss båda till blåsorkestern i Lund, Röda Kapellet, ”med hjärtat till vänster”. Tillsammans har vi spelat mot bron (men vi har ändrat oss), för klimatet på fredagar, för Ukrainas folk och på appellmöten på Mårtenstorget. Om några dagar spelar vi på Klimatkonsert på Magle Konserthus. Men då kan inte

Lars vara med. Hans sjukdom hann ikapp honom.

Lars var en levnadsglad och optimistisk person. In i det sista var han aktiv i blåsorkestern som klarinettist, notansvarig och musiklägerorganisatör. Han var en trogen speleman, uthållig, händig, hjälpsam och en mycket god vän. Och sist men inte minst pappa och Mariannes man. Jag och Röda Kapellet saknar Lars.

Bengt Hall

 

 

 

 

Allt är möjligt. Ingenting är omöjligt.
Om Lars Borgström
 

Jag minns inte riktigt när jag mötte Lars Borgström för första gången. Det var nog i slutet av 70-talet, när vi båda körde bord och stolar som skulle lånas från Bibliotekstjänst. De skulle användas på någon av VPK:s höstfester, kanske den på Sankt Hans backar.
   Jag ska inte säga att jag blev omedelbart förälskad, det låg inte på det planet. Men Lars var lätt att tycka om. En aning tillbakadragen. En lyssnande typ. Stillsam humor.
   Jag har egentligen bara varit oense med honom en gång genom alla år. Och då var det jag som drog det kortaste strået. Han kunde vara fruktansvärt envis.
   Det fanns en sak som vi båda hade gemensamt och som samtidigt gjorde oss lite udda i VPK som Vänster-partiet hette på den tiden. Vi var båda ”sympare”. Vi var trägna arbetare i C H Hermanssons – eller för den delen Rolf Nilsons – trädgård. Men vi var inte medlemmar.

Till skillnad från de allra flesta i den tidens VPK Lund jobbade vi inte i den offentliga sektorn. Lars var läkemedelsindustrins förlängda arm och jag arbetade på en borgerlig tidning. Vi var inte ideologer. Vi slet med tingliga saker. Flygblad, trappspring, annonsbockar, möbler, lokaler, och valrörelser. Och så Veckobladet, som startade 1975. Redaktörer fick vi inte vara. Utan ”volontärer” med Gunnar Sandins terminologi.

Jag bläddrade härom dagen i boken ”Lund sett från vänster” från 1980. I en intervju hittade jag Lars, som företrädare för Veckobladets redaktion. En intervju som det visade sig att jag själv hade skrivit.
   Han sa: Jag tror nog att vi med en ansträngning kan höja Veckobladets upplaga högst avsevärt, kanske ända till gränsen för statligt tidningsstöd. Och så lade han till: Ett större problem är nog att få tillräckligt många att skriva i tidningen.

Där fick han rätt till slut. VB läggs ner till årsskiftet. Tidningen går ur tiden samtidigt med Lars. MEN ambitionerna måste man beundra. Och envisheten, och samhörigheten, och glädjen över att få tillhöra en generation som sa: Allt är möjligt. Ingenting är omöjligt. Sådan var också Lars Borgström.

Per Roijer