Tanken på vad ett misslyckande att klara klimatmålet skulle innebära är en utgångspunkt i Ståle Holgersens nya bok, ”Krisernas tid. Ekologi och ekonomi under kapitalismen”, Daidalos 2022.
   Det är en tanke jag liksom många andra har förbjudit mig att tänka. Jordens upphettning måste stoppas vid 1,5 grader inom tio år. Förödandet av jordens resurser måste upphöra. Punkt.
   Vad Holgersen föreställer sig är något mycket enkelt. Det globala kapitalistiska samhället fortsätter som hittills. Det agerar i samma takt och på samma sätt som hittills. Det globala ekono-miska systemet fortsätter som hittills. Kapitalism. Neoliberalism. Fortsatt tillväxt. Fortsatta utsläpp. Fortsatt upphettning. 1,5.1,7. 2, 3, 5 grader. Fortsatt vinst på bekostnad av människorna i syd. Fortsatt exploatering tills planeten blir obeboelig.
   Den katastrofala utvecklingen möjliggörs av fortsatt passiv anpassning till det rådande samhällssystemet i de relativt svala och rika länderna i norr. Okej, det går inte längre att förneka klimatkrisen, men den finns nästan inte här. Inte än. Inte nu. Visst orsakar den problem i världens rikaste land Norge. Men det går att hitta lösningar tills vidare De är kanske dyra. De kan bekostas med exporten av fossila bränslen. Det går att fortsätta med kreativ tillväxt. Elbilar. Batterier som bygger på mineraler som finns i syd.
   På det sättet kan vi kanske att fortsätta som hittills 100 år till, 200 år, kanske ännu längre. Det kommer att leda till skogsbränder och havsnivåhöjningar. Påfrestningar. Visserligen måste vi offra de miljarder medmänniskor som lever i syd, de som drabbas av femtio graders hetta, av vattenbrist, av översvämningar under en tid med smältande glaciärer, de som svälter, de som dör i pandemier. Det får vi räkna med. Vi måste bara se till att de som eventuellt överlever i syd stannar i syd. De får inte komma hit. Det har vi inte råd med.
   Det kan kanske kallas folkmord. Men folkmord är vi kapabla till. Tänk på Auschwitz. Om livet på jorden blir outhärdligt kanske några av oss kan lämna planeten och fortsätta på en annan planet.
   Kunskapen om vad som måste göras har funnits åtminstone sedan rapporten ”Tillväxtens gränser” publicerades 1972. Det vi hittills inte har gjort är olycksbådande.

En sådan utveckling får inte ens tänkas. Vi måste hitta lösningar. Problemet är det globala kapitalistiska

systemet, lika dödligt i Kina som i USA och Ryssland. Kapitalism kan bara fungera som evig tillväxt. Tanken att kapitalismen skulle vara dömd att förstöra sig självt genom extrem kapitalkoncentration håller inte. Kapitalismen består av ständigt återkommande kriser och kreativ förstörelse. Vi minns depressionskrisen 1929, stagflationskrisen 1973, inflationen på 500 procent på 1990-talet, finanskrisen 2008 och vår tids corona-pandemi, energikris och Ukrainakrig.
   Ur varje kris stiger nya kapitalister med växande kapital. Holgersen refererar Naomi Kleins ”Det här förändrar allt” och ”Chockdoktrinen”.

Holgersen kräver kamp, politisk kamp, ideologisk kamp, upplysningskamp. Planeten kan räddas om kapitalismen ersätts av ett ekosocialistiskt samhälle. Han skriver ”Ekosocialismen är bron mellan nutid och framtid.” Han kallar ekosocialismen ett ”övergångsprogram”. Boken avslutas med tio tankar om ekosocialistisk krispolitik. Den måste föras på alla plan, alla nivåer. Den är mångsidig, prövande, universell. Dess mål är att avskaffa kapitalismen som leder till undergång. Produktionen som nu är inriktad på bytesvärdet, den vinst som kan uppnås, måste förvandlas till produktion av bruksvärde, den produktion som är nödvändig för människornas liv.
 


 

Han skriver: ”Hur mycket tålamod kommer dagens ungdomar ha med sina härskare? Vad gör dagens ungdomar om tio år om våra makthavare fortsatt har misslyckats att lösa klimatkrisen? Vilka ursäkter ska politikerna torgföra när temperaturen rusar mot 2 grader?”

Krisernas tid är de två århundradena av kapitalism. Holgersen hänvisar ofta till Andreas Malms forskning som i boken ”Fossil Capital” gör en omvärdering av vår ekonomiska historia, och till Göran Therborn ”Kapitalet, överheten och alla vi andra”. Han har under skrivandet diskuterat med Ali Esbati och föreläst på V Skånes Marxistisk sommarskola 2019.
   Vi återkommer med synpunkter på olika teser och resonemang i boken, men konstaterar att den utöver att vara ett viktigt bidrag till debatten om klimatkrisen och planetens överlevnad är välskriven och starkt engagerande.

Gunnar Stensson