FN:s första klimatmöte i Stockholm 1972 summerade en rad problem som man hade börjat upptäcka under efterkrigstidens snabba tillväxt. Det handlade om gifter som DDT, PCB, atmosfärens ozonlager och andra miljöproblem som måste lösas. Det var egentligen alla överens om och flera av problemen lyckades man också lösa. De var begränsade, inte planetära.
   Romklubbens rapport Tillväxtens gränser som utkom samma år var däremot oerhört kontroversiell. Den hade ett globalt perspektiv och fastslog att jordens resurser är begränsade och att varken efterkrigstidens snabba tillväxt, ökande energiuttag eller världsbefolk-ningens ökning kunde fortsätta. Begränsade resurser är oförenliga med ständig tillväxt
   Det var något som varken företagarna, regeringarna eller konsumenterna ville höra. Rapportens resultat och slutsatser stred mot både nyliberalismen och socialismen.
   Man glömmer lätt att också marxismen såg ökad tillväxt som en sorts naturlag. Problemet var inte tillväxten utan den allt ojämnare fördelningen som koncentrerade rikedomarna på allt färre människor. Men det skulle leda till revolution och omfördelning av rikedomarna.
   Romklubbens rapport kritiserades från alla håll. Den stred mot den utvecklingstanke som dittills styrt historien. Och visst hade rapporten brister, bland annat på grund av att dåtidens mätinstrument var mindre utvecklade än senare tiders och många fakta fortfarande var okända. Men när man ett par decennier senare kontrollerade kurvorna och tillförde nya fakta som tillkommit visade det sig att slutsatserna var i stort sett riktiga.

Tillväxten fortsatte och accelererade. 1987 sammanställde FN den så kallade Brundtland-rapporten. Den förnekade motsättningen mellan tillväxt och miljö. Nyckelordet som gjorde förnekelsen möjlig var ”hållbar”. Hållbar utveckling, hållbar tillväxt.
   Företagarna, regeringarna och konsumenterna kunde andas ut. Det var alltså möjligt att fortsätta som tidigare genom att i alla lägen tillföra ordet ”hållbar”. Konsumtionen accelererade.  Exploateringen accelererade. Nya elbilar av stål tillverkades. Man försäkrade att det snart skulle bli möjligt att tillverka kolfiberbilar. Hållbar utveckling.

När Parisavtalet antogs 2015 kunde man ingen längre blunda. Nu förstod alla att det handlade om hela

planetens klimat. Utsläppen av växthusgaser ökar snabbt, med katastrofala konsekvenser. Det har de gjort ända sedan den industriella revolutionen för 250 år sedan. De senaste 70 åren har de registrerats i den så kallade Keeling-kurvan.
   Atmosfären upphettas allt snabbare. Enligt Parisavtalet får ökningen inte överstiga 1,5 procent de närmaste decennierna. Annars blir konsekvenserna ohyggliga. Ökenspridning, havsuppvärmning, smältande isar i Arktis och Antarktis, stigande havsnivåer, försurning av världshaven, miljontals klimatflyktingar. Sådan är den värld nästa generation kan tvingas möta.
   Man upptäckte också förekomsten av trösklar. Om de överskrids blir upphettning och andra katastrofer omöjliga att stoppa.
 


Keeling-kurvan
 

50+ mötet i Stockholm blev en sorts ickehändelse. Inga beslut togs. Uppmärksamheten i media var obetydlig. Den inriktades mot det oförutsedda och ohyggliga kriget i Ukraina.  Svensk politik handlade om det brådstörtade Nato-inträdet. Partierna till höger jublade.
   Men inte ens Nato-beslutet kunde de blåbruna partierna hålla fast vid mer än några dagar. Senaste veckan har de ägnat all sin energi åt att trakassera justitieminister Morgan Johansson för att han inte för en blåbrun politik. Sverigedemokraterna krävde triumferande en misstroendeförklaring och de tre andra partierna traskade efter. Jag är den vuxne i rummet, påstod en liten grimaserande figur som har ambitionen att bli statsminister.
   Våra ändliga resurser slösas as på förstörelsevapen. Krigsprofitörerna blir allt rikare. Vi tycks vara lika blinda som för100 år sedan, för 70 år sedan, för 30 år sedan och för 15 år sedan. Men att vi inte ser verkligheten beror på att vi blundar.
Gunnar Stensson

P.S. EU-parlamentets stora klimatdag blev ett magplask. SDS 9/6