Jag var den enda i min klass i folkskolan som kom in i Växjö högre allmänna läroverk. Läroverket var en gråsvart koloss på andra sidan Växjösjön. Den rymde 600 elever. Kvart över åtta morgonsamling. Sex morgnar i veckan. Psalm: ”Herre signe du och råde”. Kristendomslärarna predikade. Rektor Dahllöf på podiet iakttog eleverna som satt klassvis med 11-åringarna främst och 19åringarna längst bak.
   Psalmbokskontroll! Rektors glasögon blänkte. ”Psalmboken i höger hand! Marsch! Först ettorna!” Vi marscherade ut längs aulans mittgång. Där stod lärare med anmärkningsblock och skrev upp dem som glömt psalmbok. De skulle få nedsatt ordningsbetyg.
   Vi pluggade tysk grammatik. Ich bin, Du bist, Er, Sie, Es ist. 
   Gymnastik. På med läroverksmössorna! De var svarta med blank skärm. Gymnastikläraren var fänrik och nazist. Han kallades Tuppen. ”Marschera i kolonn runt gymnastiksalen! När ni passerar mig rycker ni av mössan och håller den nere vid knäet! Se mig i ögonen!” Vi marscherade runt. Om man lydde klarade man sig. Man kunde lura psalmbokskontrollen med en svart almanacka om psalmboken kommit bort.

Far blev kyrkoherde i Älghult och vi flyttade dit första november 1944. 200-årig prästgård med tolv rum utan centralvärme och rinnande vatten. Utedass med tre säten i en bod. Jag hade nu en ny syster: Inger, snart ett år. Själv måste jag stanna i Växjö, först hos Pelle, en klasskamrat som inte kommit in i läroverket, sedan hos en änka i prästänkehemmet. Den gengasdrivna rälsbussen, full med värnpliktiga, gick från Växjö klockan tre på lördagen och tillbaka från Älghult 7 på söndagen, också då full med beväringar som skulle inställa sig på I11 före tio. Jag var hemma 26 timmar i veckan. Varannan vecka måste jag gå i kyrkan.

   Jullov, julafton – och så dog morfar på juldagen. Mamma reste med Inger till Färlöv. Inger blev sjuk. Nyår 1945. Trettondag. Slut på lovet. Jag skulle bo hos en lokföraränka på Bäckaslövsvägen nära regementets övningsfält. Göte hette min rumskamrat. En sågspånskamin med ett glödande titthål. Två gymnasister i var sitt rum: en flitig nazist och en slarver som var rädd att underkännas i studentexamen. Inackorderingstanten lagade maten och vi åt tillsammans. Hon var hygglig och maten god. Nazisten var dyster. Det gick dåligt för tysken i Ardennerna. ”Om jag hade fått som jag ville hade mina ben nu vitnat på Ukrainas stäpper”, sa han. Tanten sa: ”Tur att du stannade här.”

En dag i slutet av februari hade det fallit nysnö. Solen gassade. Allt var vitt utom det gråsvarta läroverket. Kvartsrast klockan tio. Alla rusade ut, många utan mössa och ytterkläder. Snöklot rullades, snömurar byggdes, snöbollar kastades. Skrik och skratt. När det ringde in och alla trängdes i trappan till porten virvlade snöbollarna som snöflingor. Nästa timme hade vi historia: trojanska kriget.
   Det knackade skarpt på klassrummets dörr. Rektor Dahllöf och en vaktmästare. Alla reste sig. Dödstyst. Rektor granskade klassen. ”Det är förbjudet att kasta snöbollar mot skolans ingång. Det vet ni. Nu förväntar jag mig att ni har modet att erkänna att ni har brutit mot förbudet”. Dödstyst. ”Ingen? Då får jag se om det finns någon jag känner igen”. Rektor gick från bänk till bänk. Han stannade framför mig. ”Dig känner jag igen! Varför erkände du inte? Jag var förlamad. ”Följ med ut!”  Kanske fick jag två örfilar. Jag minns inte. När jag kom tillbaka in i klassrummet sa historieläraren: ”Jaså, du är en sån lax!

I maj slutade andra världskriget. Hitler var död. När jag gick genom nazistens rum sa jag: ”Där ser du, nazisterna fick stryk!” Han försökte slå till mig, men jag hoppade undan. Jag var på väg till stan för att se på firandet. Solen sken och syrenerna blommade. Men när jag kom till Växjö stortorg var det tomt. Trafiken på Storgatan var gles.
   Höstterminen började med en ny rektor, rektor Guntsch tror jag han hette. Och en ny gymnastiklärare, kapten Redstedt. Gymnastiken var rolig. När det var vackert väder var vi ute.
   Jag blev inackorderad hos en läraränka. Jag skulle vara kamrat till hennes faderlöse son.
Gunnar Stensson