Filmer ska vi se på bio, tillsammans med andra människor, inte ensamma i någon apparat därhemma. Gemenskap ökar uppmärksamheten, förhöjer känslan och skapar ett tyst samspel med våra medmänniskor. Just nu finns tre filmer i Lund som visar vår historia, vår nutid och vår omvärld. Att se dem i nuets historiska ögonblick bidrar till att skapa den framtida världsbilden.
   Först några ord om tre publiker – publiken analyseras sällan - sen spridda anmärkningar om själva filmerna.
   ”Palme”. Fullsatt salong, mest vithåriga socialdemokrater. Känslan av saknad dominerar. Vi saknar vår ungdom som plötsligt återuppstått, i svartvita bilder, vi saknar en tid då samhällsvärderingarna var annorlunda, då gemenskap var viktigare än egoism, solidaritet viktigare än konkurrens. De vithåriga omkring mig saknar säkert också den socialdemokratiska hegemonin. Palmes gestalt står i fokus för denna saknad. Jag är mer distanserad eftersom min inställning till Palme är kluven.
   ”Äta Sova Dö”. Fullsatt salong, skåningar, många från Örkelljunga och norra Skåne. De tycks vara bekanta med personerna i filmen och tar inledningsvis högljutt del i föreställningen. De  blir mer och mer indragna i tragedin, som också är deras. När vi lämnar lokalen hördes ledsna och upprörda kommentarer. Jävla bra film! Jag tänker på att bara en borgerlig riksdagsledamot såg filmen när den visades i riksdagen. Alliansen skyr och avskyr verkligheten!
   Ett par tjog akademiker, varav jag känner minst tre, befinner sig i salongen när jag ser ”Five Broken Cameras”. De vet exakt vad de ser. De är starkt engagerade. Men få, alltid få. Så till kommentarerna om själva filmerna.

Five Broken Cameras
Filmen visar – verkligen visar - ockupationens råa, grymma verklighet. En far köper en kamera för att filma sin nyfödde son. Som vilken far som helst. Filmbilderna visar med nödvändighet också den miljö, där sonen och hans tre syskon växer upp: den lilla palestinska byn Bil´in. Att miljön skildras är kontroversiellt. Bil´ín ligger nämligen på ockuperad mark i Palestina. De israeliska förtryckarna vill inte synas på bild. Fem kameror blir sönderslagna eller sönderskjutna.
   Bosättarna rövar mark, bränner olivträd, bygger murar. Unga judiska värnpliktiga kommer i pansrade fordon och misshandlar och skjuter upproriska civila med tårgasgranater och automatvapen. År efter år efter år. Kamerorna registrerar vad som sker – i förbigående. När vi ser bilderna blir vi vittnen.
   Värnplikten är treårig i Israel. Det räcker mer än väl för att förvandla generationer av tjugoåringar till rädda, hatiska rasister. De palestinska barnen ser dem misshandla och ibland döda föräldrar, syskon och vänner. Upplevelserna präglar dem.

   De palestinska barnen och de unga judiska soldaterna är människor. Men den israeliska ockupationsstaten är en skurkstat. Maria-Pia Boëtius fann ordet. Skurkstat är beteckningen på en regim som bryter mot internationella lagar, mot medborgerliga principer och mot mänskliga rättigheter. Beteckningen är tillämplig på Israel.
   Vi upplever ofta den lagstridiga ockupationen abstrakt och byråkratiskt. Svenska myndigheter försöker stoppa israeliska firmors försäljning av apelsiner odlade av bosättare på ockuperad mark, enligt ett nyhetsinslag idag. Det är hedervärt, men kan låta tråkigt. Tills man ser vad ockupationen innebär!

Äta Sova Dö
Inget behöver tilläggas till Sten Henrikssons fina presentation av Äta Sova Dö för ett par veckor sedan. Bara några ord om filmens ämne, svensk glesbygd 2012. Det som drabbar Örkelljunga är generellt.
   Älghult, som är mitt hemma, förvandlades på några årtionden från stolt glasbrukskommun till  isolerad och utarmad kommundel med minskande och åldrande befolkning.
   Orrefors där jag har många anhöriga och ofta vistas genomgår nu samma process.
   Svensk landsbygd har svikits av alla, socialdemokrater, centerpartister, miljöpartister, vänsterpartister. M och FP har aldrig brytt sig.
   Det är en viktigare orsak till Sverigedemokraternas tillväxt än främlingsfientligheten. Äta Sova Dö gestaltar en generell landsortstragedi.

Palme
Palme förlorade vänsterns stöd genom IB-affären. Miljörörelsen förlorade han genom sin tro på kärnkraften. Borgerligheten hatade honom från början, för skolpolitiken, för hans internationella engagemang i Vietnam, Sydafrika, Kuba, Chile. Allt dokumenterades.
   När han solidariserade sig med palestinierna kastade sig massmedia över honom med anklagelser för antisemitism. Sedan blev han mördad.
   De flesta av oss har väl sett dokumentären som fungerar som en stor svensk tragedi där alla vi som levde då är delaktiga.
   Men jag har en invändning. Filmens bild av 70-talsvänstern är summarisk och skev. Vänstern avskydde Stalin. Han förkroppsligade i stort sett allt som 40-talisterna avskydde. Det sovjetiska systemet avfärdades om ”socialimperialism” i FNL-gruppernas studiematerial. Däremot sågs Mao och kinesisk kommunism som föredömen. Kulturrevolutionen uppfattades som  en antiauktoritär demokratirörelse. Att vara maoist var banalt. Intresset för Kina genomsyrade 70-talskulturen, inte bara inom vänstern. Tänk Sven och Cecilia Lindqvist. När konflikten Kina-Vietnam blev uppenbar splittrades vänstern. Många sökte sig till VPK där de slogs för sina antisovjetiska värderingar.
   Efter valsegern 1982 utsattes den isolerade Olof Palme år efter år för högerkrafternas fascistoida hatkampanjer vilket till slut ledde till att han mördades. Hans största politiska misstag var sveket mot vänstern som avslöjades genom IB-affären.
Gunnar Stensson