Mordet på fyra amerikaner i Libyen och angreppen på amerikanska ambassader i hela den muslimska världen har kommit många att erinra sig det som hände 1979, då radikala islamister ockuperade USA:s ambassad i Teheran. Också den gången kunde våldsbenägna extremister vinna en lättköpt seger efter det att en pro-amerikansk tyrann hade störtats.
   Men USA:s besatthet av radikala islamister gör att många förbiser en mycket mer betydelsefull parallell till det rådande belägringstillståndet i Mellanöstern och Afghanistan: helikoptrarna som hovrade över den amerikanska ambassadens tak i Saigon 1975 medan de nordvietnamesiska stridsvagnarna rullade in i staden.
   Den brådstörtade utrymningen innebar slutet på USA:s långa och kostsamma inblandning i Indokina, som på samma sätt som dagens Mellanöstern var ett arv efter sönderfallande europeiska imperier. I Sydostasien fanns inga lockande naturresurser och ingen allierad som Israel att försvara. Däremot uppfattades Indokina som frontlinjen i den världsomspännande kampen mot kommunismen, och amerikanska beslutsfattare försökte utan framgång förmå lokalbefolkningen att främja USA:s strategiska intressen genom såväl USA-allierade despoter som överlägsen eldkraft.

De våldsamma protester som Muhammedfilmen provocerat fram kommer snart att lägga sig och de amerikanska ambassaderna kommer att återuppta sin verksamhet. Men den symboliska innebörden av våldet, som även innefattade ett talibanangrepp mot en av de mest hårdbevakade amerikanska baserna, är uppenbar. USA:s avtagande makt är ett drama som spelas i repris, denna gång i Mellanöstern efter två meningslösa krig och de pro-amerikanska regimernas kollaps eller försvagning.
   I Afghanistan har lokala soldater och poliser dödat sina västerländska utbildare. Demonstrationer mot Muhammed-filmen och drönarattackerna har ägt rum både där och i Pakistan. Det är förbluffande, att utbrottet av historiskt rotat hat mot invaderande stormakter och västerländsk fjärrkontroll ännu en gång har kommit som en chock för amerikanska politiker och kommentatorer.

Det tycks som om USA genom segrarna över nazism och kommunism har invaggats i en överdriven föreställning om sin moraliska överlägsenhet och sitt historiska uppdrag och därigenom kommit att missförstå 1900-talets mest centrala historiska process: de undertryckta folkens oavbrutna, ofta våldsamma politiska uppvaknande.
   USA:s långa historia av samarbete med diktatorer i regionen, från shahen i Iran till Saddam Hussein och Hosni Mubarak, har ställt amerikanerna inför en avgrund av misstroende. Föreställningen att denna djuprotade misstänksamhet kan övervinnas

genom några lugnande presidenttal avslöjar bara ännu tydligare Västs nedlåtande syn på det så kallade arabiska psyket, som tills helt nyligen endast antogs vara mottagligt för brutalt våld.

Det är inte bara extremistiska salafister som tror att amerikaner alltid har onda avsikter: de anti-islamistiska demonstranter, som smetade ner Hillary Rodham Clintons bilkaravan med ruttna ägg i Alexandria, var övertygade om att USA var i färd med att ingå förrädiska avtal med det Muslimska brödraskapet.
   Och det har knappast undgått någon i den muslimska världen hur den israeliske premiärministern manipulerat USA för att få till stånd ett förebyggande anfall på Iran.
   Utan tvivel ligger år av kaos framför oss i Mellanöstern, när olika grupperingar försöker vinna kontroll. Mordet på ambassadör J. Christopher Stevens i Libyen, den enda amerikanska framgångssagan under den arabiska våren, är ett tidigt tecken på kommande kaos; det pekar också på de oförutsägbara konsekvenser som skulle bli följden av ett västligt ingripande i Syrien – eller Iran.

Liksom i Sydostasien 1975 har begränsningen i såväl USA:s eldkraft som dess diplomati blivit uppenbar. Finansiellt stöd, eller mutor, fungerar bara till en viss gräns med ledare som kämpar för att kontrollera de förvirrande och våldsamma krafter som den arabiska våren frigjort.
   Trots att det är politiskt olämpligt att nämna under en valkampanj är det ett faktum, att skälen för ett strategiskt amerikanskt återtåg från Mellanöstern och Afghanistan sällan har varit mer tvingande. I synnerhet som minskande energiberoende gör USA:s börda att upprätthålla ordningen i regionen lättare och dess förmodade allierade, Israel, visar tecken på att utgöra ett tomt hot.
   Allt behöver inte vara förlorat om USA minskar omfattningen av sin politiskt osäkra närvaro i den muslimska världen. USA skulle en dag kunna återvända till en relation av ömsesidig värdighet som det har gjort med sin tidigare fiende Vietnam. (Även om den aktuella upprustningen i Stilla Havet – en del av Obama-administrationens ”omsvängning till Stilla Havet” - antyder en ny övervärdering av amerikansk styrka.)
   Republikanerna som uppmanar Obama att skaffa sig en stor käpp tycks tro att de lever kvar i imperialismens tidevarv. De liberala internationalister som argumenterar för ett djupare engagemang i Mellanöstern lever i en liknande tidsbubbla; och båda hyser överdrivna föreställningar om USA:s finansiella styrka efter den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet.

Det är världens nya nationer och uppvaknande folk som i allt större utsträckning kommer att forma händelserna i den post-västliga eran. USA:s återtåg är oundvikligt. Den enda frågan är om återtåget blir lika utdraget och våldsamt som Europas uttåg från Asien och Afrika i mitten av 1900-talet.